“Det finns inte en enda irländsk roman som slutar med ett bröllop…”
Categories: KulturelltMonday, Dec 26, 2011
…konstaterar, bland mycket annat, Colm Tóibín i en intressant uppsats om Flann O’Brien i senaste LRB… (Fotnot: jag har nog lika ofta nämnt Flann O’Brien som jag nämnt LRB här på Pressylta, och därför finnes fog: båda är inte bara ytterst läsvärda, utan också värda den smärre ekonomiska utgift en närmare bekantskap skulle föra med sig, försåvitt man inte råkar ha tillgång till ett bibliotek där det finns böcker och tidningar…)
Tóibíns utgångspunkt är kanske inte helt originell, men han ger den flera nya aspekter: nämligen att tre närbesläktade städer vid en viss tidpunkt av nittonhundratalet innehöll tre närbesläktade författare – Jorge Luis Borges i Buenos Aires, Fernando Pessoa i Lissabon, och Flann O’Brien i Dublin – och att ur alla dessa urbana, sociala och litterära gemensamma nämnare som fanns dem emellan utvecklade sig en romangenre som gick stick i stäv emot den etablerade, tidslinjära och avslutningssträvande (bröllopet!), borgerliga romanen (paradexemplet? Henry James, kanske?)
I Tóibíns essä finner man då bland annat svaret på en fråga som brukade ställas när den latinamerikanska magiska realismen började bli mer bekant i Europa, inkluderat Sverige. Storögt läste vi Marquès och Carpentier och undrade varför vi inte kunde producera lika intrikata filigransromaner, varför hade vi ingen sådan inbillningskraft, tung som guld och lätt som spindelväv, varför hade vi inte begåvats med en så pass grundmurad tro på det omöjliga och fantastiska, snarare än – som bäst – en viss fallenhet för spiritualitet och paradox?
De tre städerna, skriver Tóibín, var hybrider, skuggplatser, fysiskt nästan oförändrade under många decennier, städer där svunnenheten levde ett excentriskt liv, där det på något underligtvis tycktes saknas läsare, städer man måste lämna – och därför inte kunde lämna… Om nu något kan sägas “skapa” en författare, eller en viss typ av roman, en viss typ av inbillningskraft, så var det i det här fallet ett lyckligt historiskt sammanträffande, eller kanske snarare ett lätt melankoliskt unikum. Och därför rätt poänglöst att tycka sig sakna i sin egen litteratur, kan man tycka.
December 26th, 2011 at 10:46 pm
Nej, men det finns en Manchesterroman som i stort sett börjar med en begravning; fantastisk kull. Lillle Wilson och stor Gud, av Burgess. Två tredjedelar av “memoarerna” riktigt bra, eller om det var en tredjedel. Sen blev allt på något sätt som vanligt igen. och DET är väl problemet med memoarer…eh?
Nej jag har inte läst Toibin, inte nu, och inte på många år, men han visade upp sin outsägliga nuna i Babel för ett tag sen, och sa väl det klokaste den kvällen. Yes, and good night!
December 28th, 2011 at 7:31 pm
Man skulle kunna tänka sig att den här sortens magiska, överlagrande, vildsinta byggen kräver en barock eller halvt overklig scenografi i omgivningen – utanför litteraturen – för att födas. I t ex Chile, Mexico eller för den delen Spanien tycks ju själva stadsbilden, folklivet eller naturen ofta resa en utmaning mot all strävan till nykter förståelse, och i alla fall stadsbilden verkar ofta bära på en magnifik börda av det förflutna. Något sådant har vi inte i Sverige, knappast heller i England, inte lika påtagligt hur mycket herrgårdskultur de än har.
Det kanske också kan förklara att surrealismen uppkom just i Frankrike efter första världskriget. Paris under 20-30-talen (det var ju där allt hände) har ganska ofta beskrivits som ett ställe där en lätt overklighet vilade över tillvaron, och bakom denna ett halvuttalat medvetande om att landet inte längre var riktigt den stormakt det trodde sig vara – om inte just inom konst, litteratur och mode.
December 28th, 2011 at 8:20 pm
En liten “note of caution” också, Magnus… dada startade väl i Schweiz? Club Voltaire…? Tristan Tzara… Eller så har mina minnesfunktioner kollapsat helt… är inte ryssarna också med i ekvationen? hur som helst, jag kan bara rekommendera Tóibíns artikel, han beskriver den urbana aspekten väldigt väl…
December 28th, 2011 at 10:17 pm
Jo, dada uppkom onekligen i Schweiz men surrealismen innebar ju en ganska rejäl omorientering, en omvändning av den apokalyptiska stämning av den yttersta tiden som vilade över den dadaistiska rörelsen – och det är först runt 1922 som den surrealitiska fasen börjar komma igång, och då i Paris. Dada ville slita sönder allt, surrealismen blev mer livsbejakande och efterhand också mer ideologiserad (i alla fall i Frankrike).
Och de som startade dadaupproret i Zürich var ju inte heller schweizare ,de var flyktingar från olika håll. Tzara var rumän, Hugo Ball var väl tysk (eller österikare?). Detaljen att Lenin ibland brukade spela schack med dadaisterna är både härligt bisarr och logisk: han strävade ju också efter en pånyttfödelse som skulle kasta omkull den borgerliga världen.
och letar man efter surrealismens förutsättningar i den synliga omvärlden (detta är bara en sida av förutsättningarna, jag menar inte att en pittoresk och överdådig omgivning av sig själv, ensam, skulle räcka för att framkalla en magisk realism eller så) faller ju Edith Södergran också in i mönstret, Den kanske mest magiskt-realistiska poet vi har på svenska, och samtidigt som någon uttryckte det “den sista helt äkta romantikern” i svensk lyrik, och var växer hon upp? Jo, St.Petersburg och Karelen, i en tid när kontrasten mellan det gamla, uråldriga och det nya på just de ställena måste ha varit så tydlig att den trängde sig in i synfältet hela tiden. Och hon var onekligen en poet som utgick direkt från sina synintryck och visuella minnen, från den första i bok tryckta dikten, “Jag såg ett träd…” och framåt.