Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for February, 2012


Det är inte sant

Tuesday, February 28th, 2012

Jag har sen lång tid tillbaka avgett löfte till mig själv att inte säga så mycket mer om Palmemordet, men löften är som sagt till för att… kvalificeras…

26 år är i och för sig ingen särskilt anmärkningsvärd bemärkelsedag, men i Aftonbladet leder man förstasidan med en historia (“Palmemordet kunde ha lösts på en vecka”) som för mig bockar av varenda punkt på en bedrövligt lång lista över talangbefriade potatisgrisar och chockerande undermålig journalistik.

Två tjackpundare från Gävle ska ha sett Christer Pettersson vifta med en revolver och säga “Jag ska skjuta Palme!”… And that’s about it. Detta kunde alltså ha löst Palmemordet på en vecka.

Nu var väl Christer Pettersson inte berömd för sin smidiga och eleganta samtalskonst, men till och med en veteranpundare som han måste väl känna nånstans att “Jag ska skjuta Olof Palme!” är en rätt så malplacerad öppning i en konversation med två främlingar – eller…? Och Christina, 64, som ägde och bodde i den här lägenheten, och kände CP mycket väl, har överhuvudtaget aldrig sett honom med en revolver. Lars Borgnäs grundliga analys av hela vittnesapparaten visar ju dessutom hur klart som helst att Christer Pettersson sällan eller aldrig ens nämnde namnet Palme, långt mindre visade något intresse för honom åt ena eller andra hållet.

Så då vore det ju – journalistiskt sett – bara snäppet över totalt ointressant att få höra från de två tjackpundarna, “Magnus” och “Rickard”, själva. Men så blir det tyvärr inte. Vi får i stället höra från deras kompis, Sven-Åke Grönberg. Nej, förresten, vi får höra från en pensionerad kriminalinspektör, Åke Engberg, som fick tipset av Sven-Åke Grönberg om att Sven-Åke Grönbergs tjackpundarkompisar ska ha sett Christer Pettersson vifta med en revolver och sagt, “Jag ska skjuta Olof Palme!”.

Watergate är det inte precis. Men, jodå, på Aftonbladet blir det, “Hold the front page! Get me Hildy Johnson on this story!” Man tror inte det är sant. Och det är det nog inte heller.





Sun on Sunday

Monday, February 27th, 2012

Att den nya söndags-Sun gjorde debut så snart som igår, alltså bara nio dagar efter att Murdoch annonserat den, var enligt Independent ett typiskt murdochskt schackdrag. Den här veckan börjar nämligen Levesonutredningen titta på det korrupta förhållandet mellan tabloidpressen (särskilt The Sun) och London Metropolitan Police.

Enligt källor som sett en del av bevismaterialet är avslöjandena de mest sensationella hittills, och kommer att resultera i ett “blodbad”. Taktikern Murdoch satsade då allt på att sjösätta sin nya söndagstidning innan skitregnet börjar strila, för efteråt hade det varit helt omöjligt.

De flesta håller nog med Greenslade i The G att tidningen kändes som en damtidning fram till c:a mittuppslaget – “jag-centrerade” historier, svåra barnfödslar, granny-falls-in-love-with-a-black-man, krönikor av Nancy dell’Olio och Katie Price, typ – medan andra hälften var en (som väntat) skickligt hopsatt fotbollstidning för grabbarna.

Sport är trots allt något som tabloider kan, och det här kommer om något att bli en av de stora säljpoängerna, tror Greenslade, medan första hälften kändes försiktig, blekfisig, lite slafsig… Fast enligt Murdoch ska första numret ha sålt i över tre miljoner ex, när (den officiella) målsättningen låg runt relativt blygsamma 2 m.

PS: Som bara här….





Jag är mer nu än du! (Lewis: ett PS)

Sunday, February 26th, 2012

Är inte detta sensationellt roligt, och desssutom ännu ett bevis varför medlemskap i Wyndham Lewis Society börjar bli obligatoriskt:

Dear friends and colleagues,

We would be very grateful if you would distribute or display the attached notice in your department or among students and fellow staff. The next meeting of the Wyndham Lewis Reading Group will take place as follows:

Thursday 22nd March, 2012 – 18.00 – 20.00 Senate House, Institute of English Studies, London – Speaker: Rosalind McKever, Kingston University and the Estorick Collection of Modern Italian Art

‘The Present is Art’: Vorticist and Futurist Temporalities

In 1914 Vorticism defined itself in part through a denunciation of ‘backwards’ Futurism. The Futurists had done much the same in the manifestos of 1909 and 1910 which repudiated their passatista contemporaries. Despite Marinetti’s fondness for the metropolis of London, the Italians hit back in the same year as the publication of Blast I by highlighting the traditionalism of the city’s art. In short, both movements believed the other to be passéist. On the other hand, they both believed their own movements to be of their time. The present is often lauded on the pages of Blast. While the Futurists may initial appear predominantly concerned with the future, Lewis’s critique of them, and my close reading, agree that they are, above all, presentists. Lewis is able to both claim their presentism and denounce their passéism as he considers their Milanese present to be behind that of London. However, the preoccupation with the primitive expressed by both movements suggests a desire to withdraw from the modern temporality of the post-industrial revolution city altogether. Drawing on the writings of the Lewis, Pound, Marinetti, Boccioni and Severini, the artwork produced by the two movements, and the wider temporalities of London and Milan in the period 1909-1915, I look to reconsider how these two avant-gardes related to their times, and to time itself. Through assessing the temporality of each movement through its critique of the other I will focus on their shared antipassatismo, presentism and atemporality with the ultimate aim of nuancing the temporality of the rubric of avant-gardism which both movements share.

We look forward to seeing you there.





Wyndham Lewis: ett reklaminslag

Friday, February 24th, 2012

De tre främsta prosaisterna under det brittiska nittonhundratalet var Ford Madox Ford, Henry Green och Wyndham Lewis. Samtliga “européer”, alltså, snarare än brittiska… Vad som gör Lewis så fixerbar är hans räckvidd. Jag ska inte bry mig om att gå in på hans bildkonst eller hans romaner just nu: här är en html-länk till en artikel jag skrev i DN för några år sen som närmare berör dessa.

Bara hans samhällskritik från 1920-, 30- och 40-talen är så många år före sin tid att vi i en del fall ännu inte nått fram till dem: “Time and Western Man” (med helt up-to-date analyser av bl.a. reklam och komedi), “The Caliph’s Design” (om arkitektur, kunde ha skrivits i morgon), “America and the Cosmic Man” (den eviga frågan, vad är Amerika?) och den vidunderliga “The Art of Being Ruled“, en grundkurs i modernistisk statsvetenskap…

För de som är intresserade av komplicerade författar- och konstnärskap kan jag inte föreslå något bättre än ett studium av The Enemy. Bara det att han hatade Bloomsbury är ju rekommendation nog (i en satirisk nyckelroman, ‘The Apes of God’, kallade han Virginia Woolf för “Rhoda Hyman”). Nej, det här är alltså ingen trevlig bekantskap: vill man ha trevligt ska man fortsätta läsa Evelyn Waugh, och liknande. Lewis är kantig och vass, ofta svårtydd, omöjlig att ta blicken ifrån.

Den som vill veta mer, på mer kontintuerlig basis, om en av den anglosaxiska modernismens förgrundfigurer kan inte göra bättre än att spendera 32 fattiga euros (c:a 280 spänn) på att gå med i Wyndham Lewis Society. För detta erhåller man inte bara äran att kunna räkna sig till ett av de mest excentiska samfund jag själv någonsin tillhört (och det vill, med min bakgrund, inte säga lite…). Man får då också rätt att närvara och rösta vid årsmötet, som vanligtvis hålls på Courtauld Insititute i London, samt rabatter på många evenemang, som exempelvis detta.

Dessutom dimper i brevlådan ner det årliga nyhetsbladet Lewisletter, samt runt novembertid den imponerande Journal of Wyndham Lewis Studies, vars senaste nummer bland mycket annat innehöll Owen Hatherleys fascinerande resonemang kring “frånvaron av ett brittiskt avantgarde”, och Jamie Woods högintressanta ‘A Long Chuckling Scream’: Wyndham Lewis, Fiction, and the First World War

Enklaste sättet är nog att betala med PayPal via den här länken. Wyndham Lewis Society kommer inom kort att ha sin egen hemsida. Den som har frågor eller andra kommentarer kan alltid maila mig.





1000 poster…

Tuesday, February 21st, 2012

…and still none the wiser…

Den som råkar leta sig ner till botten av den här sidan – djupdykarna, kallar vi dem – ser att vi befinner oss på den hundrade WordPress-sidan… Med tio poster på varje, tja… För att inte tala om fyra års analogt bloggande, samlat under ‘Pre-WordPress Archive’…

Jag anser mig nu ha den fårade, luttrade, lätt huttrande veteranblicken hos en George Smiley… eller kanske ‘Mannen från vidderna’ som rider in i Sergio Leone-filmen, kisande, orakad, tystlåten, trigger-sad…

A fistful of spaghetti, som Alberto y Lost Trios Paranoias benämnde just denna känsla av…  åldrande, stoisk visdom…

Det ska bli mer chark inom snar framtid här på Pressylta. Back to our roots! Nu på söndag kommer ju också nya söndags-Sun, Murdochs försök att fånga tillbaka de 1.4 miljoner läsare som slutade läsa söndagstabloider överhuvudtaget när NotW lades ner, och alltså inte emigrerade till Sport eller Mirror… S-S ska bli mer “familjevänlig”, tydligen. Mer incest, antagligen. Det börjar bli dags att skriva mer om musik också, bland annat Henry Purcell och Max Hansen med ‘Kys hinanden’. Men dessutom börjar det dra sig mot flyttdags för oss, så det kan också bli mer sporadiskt än t.o.m. nu.

Kom dock alltid ihåg Pressyltas motto: “If you lived here, you’d be home now”.





Celan: Es ist nicht mehr

Monday, February 20th, 2012

Nedan följer två engelska versioner av en dikt av Paul Celan, “Es ist nicht mehr”, som Bodil försökt sig på att översätta till svenska. Jag lägger dem här för att inte ta upp för mycket plats i Bodils kommentarsfält.

Jag vet inte vem upphovsmannen/-kvinnan är till den första, men jag hittade den i Gisela Brinker-Gablers “Encountering the others”:

IT IS NO MORE
this
occasionally with you
sunken into the hour
gravity. It is
an other.

It is the weight that
holds back the emptiness
that would go
along with you.
It has, like you, no name
Perhaps
you two are the same. Perhaps
one day you will also name me
so.

Den andra är av Brian Lynch / Peter Jankowsky “Paul Celan: 65 Poems”

IT IS NOT ANYMORE
this heaviness
occasionally sunk, together with you,
into the hour. It is
another one.

It is the weight that holds back the void
which would otherwise
go off with you.
It has, like you, no name. Maybe
you are the same. Maybe
you too will some day call me
so.





“Vi säger inte barnens kön”

Friday, February 17th, 2012

I yield to no one, som det heter, i min beundran för Sverige och svenskarna och det svenska samhället och den svenska charkindustrin. Särskilt på senare år. När mitt adopterade fosterland raglar från bubbla till kris, från kris till bubbla, medan man torterar spädbarn som folknöje och satsar hela statsskulden på Kauto Star i 15:30-loppet på Kempton Park (oddsen var 4-1, trots allt), så framstår den svenska modellen som lika rosenkindat, högbystat och blont frisk och sund som hon gjort sedan, vid pass, 1936.

Men jag drar en gräns vid folk som spelar ut sina vuxna genusteorifantasier på bekostnad av barn som inte gjort något annat ont än att ha dessa ideologiska busar till föräldrar. Ursäkta språket, men könsneutrale Linus vill inte säga barnens kön beroende på att han själv råkar vara både f***a och k*k på samma gång. Det här är den vidrigaste, maktgalnaste form av vuxenskap jag någonsin sett: ett manipulativt och känslokallt förtingligande av en grundläggande mänsklig relation, den mellan föräldrar och barn.

Förtingligande? Ja, vad är ordet “hen” om inte en förskönande omskrivning av ordet “det”? Googla “Marx” + “reifikation”, bara… Dessa människor är fortplantningens röda khmerer. Detta är År Noll för barn.





“Det fanns inget varför mer, och inget förgäves…”

Thursday, February 16th, 2012


 

Olof Petersson skriver idag om 75-årsdagen av Krister Reuterswärds död, 21 år gammal, i slaget om Jarama 1937. Två decennier efteråt skrev Kristers syster Maud i Clarté:

”Med två delar vantrivsel, en del äventyrslust och ett mått idealism blev inbördeskrigets Spanien ett tänkbart mål i tillvaron. Vad, eller vem, som kom honom att söka sej dit, kan göra detsamma. Verkligheten omgjordade honom inte, förrän han spände patronbältet kring höfterna, den natten gruppen smugglats över gränsen från Frankrike.”

Då han stupade för en dumdumkula, då solen glödgade stenbrotten vid Jaramafronten, tror jag att han fann det han sökt, fortsätter Maud Reuterswärd:

”Frihet och trygghet. Det fanns inget varför mer, och inget förgäves. Och han som hela sitt liv slogs en fruktansvärd kamp mot mörkrädslan, lyckades göra det vi många gånger kretsat kring. Dö snabbt, ung, bland kamrater och han slapp en gråtgrav med sten och namn.”





Nytt om Die Rote Kapelle

Monday, February 13th, 2012

Jag har inte ens läst allt ännu, men för dom av oss som är intresserade av motståndet mot nazismen är det här en guldgruva, just publicerad på Cryptome: gamla brittiska förhörsprotokoll (pdf) med två av Röda Orkesterns ledande figurer, Waldemar Lenz och Hans Kurfess. För mer om Die Rote Kapelle läs här. Men huvudkällan är fortfarande Leopold Treppers bok.





Den fula ankungen och det kalla kriget

Monday, February 13th, 2012

Det är väl vår gamle vän Sir N. Dippity som varit i farten igen, men jag har av okänd anledning en tid gått och spånat på den gamla (1952) Hollywoodfilmen “Hans Christian Andersen” med Danny Kaye i huvudrollen, den som avslutas med “Wonderful Copenhagen“… (“-haagen” inte “-hejgen”, alltså…)

Det här är alltså hollywoodsk storproduktion. Budget på $4 miljoner, med alla de stora namnen vad gäller cast & crew: Farley Granger och Zizi Jeanmaire jämte Kaye, regi Charles Vidor, manus Moss Hart och Ben Hecht, sånger av Frank Loesser, alla damerna i baletten med full-on choreography…

Vad hände här egentligen? Vi befinner under de första åren av ett triumfalistiskt amerikanskt decennium, jag menar då i vidaste kulturpolitisk kallakrigsmening: i allt från populämusik och blockbusterfilmer till den politiserade turismen.

En vacker dag beslutar man sig för att plantera en gigantisk kulturell blötkyss på Danmarks skälvande läppar. En av de saker jag undrar över är hur reaktionen blev i Danmark.

Å ena sidan är ju det här en övning i nation branding som är guld och platinum värd. Sån här reklam går inte att köpa. Danska UD och turistrådet måste ju ha kissat på sig av upphetsning. För att inte tala om damerna i Nyhavn.

Å andra sidan är det ju en gravt hollywoodfantiserad expropriering av den danska folksjälen, en aggressivt välvillig ockupation av det danska kulturarvet. Jag kan tänka mig hur en del danskar blev fullkomligt rasande över denna sockergräddtårta levererad mitt i planeten. Produktionen hade tydligen inte ens vett att besöka Danmark: hela spektaklet spelades in på Sam Goldwyns Lot 48 i West Hollywood.

Jag undrar hur pass – om alls! – införstådda, inbegripna, involverade danska myndigheter var under förarbetet, inspelningen och lanseringen. Hur blev box office i Danmark – överväldigande, blygsam, mitt emellan? Hur sålde skivan med sångerna från filmen (den låg etta i många veckor i USA)? Hade CIA något med det hela att göra?

(Det där sista var bara skoj)

Om någon vet mer så vore det intressant att höra. Varför det vore intressant vet jag dock ännu inte.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004