Nej, jag ska sluta raljera om det där, med omedelbar verkan, jag lovar. Men håll med om att det här antingen är kalaskorkat eller extremt postmodernistiskt… (Eller menar jag “och extremt…”?)
Debatten om den postuma benådningen av Alan Turing (se gårdagens länk) är principiellt intressant. Justitieministern Lord McNally gav som skäl bakom beslutet att inte gå med på benådningen det vanliga, och högst förutsägbara, “kontextuella” argumentet: domen mot Turing 1952 var med andra ord korrekt med dåtidens juridiska mått mätt.
Och, brukar det här argumentet fortsätta, precis som man inte kan döma någon retroaktivt så bör man enligt samma naturrättsliga princip inte kunna benåda dem retroaktivt heller.
Problemet är ju bara att man kan döma någon retroaktivt. Det var precis det som hände i Nürnbergrättegångarna efter kriget, dvs. “brott mot mänskligheten” existerade inte som folkrättslig princip när brotten under nazitiden begicks, och domarna mot nazistkoryféerna stred därför egentligen mot naturrätten.
Men man skulle kunna hävda att just åsidosättandet av tabut mot retroaktiviteten i det fallet skapade ett prejudikat, i så måtto att något sådant bara kan ske i fråga om brott som har med intolerans att göra, vare sig det gäller ras, eller sexualitet, eller något annat.
A: Motargumentet blir då att Förintelsen var a unique event, som följaktligen krävde unique law… En individ som dömts, helt korrekt enligt samtida lagstiftning, för ett sexualrelaterat brott kan inte ens börja mäta sig med ett kollektiv av individer som dömts för den systematiska utrotningen av ett helt folk.
B: Motargumentet mot det motargumentet blir då att lagen kanske känner till gradskillnader som dessa, men naturrätten gör det inte.
A: Jo, men domstolar dömer inte enligt naturrätt, de dömer enligt gällande lag….
B: Och under gällande lag ligger ett antal naturrättsliga antaganden som man inte kan avvika från. Annat än undantagsvis… Och varför ska undantagen då bara gälla brott av en viss dignitet…? Folkmord, men inte vad nu än den patetiska brottsrubriken var i Turings fall… “sexuellt ofredande”, jag vet inte… Vad har storlek på brottet med saken att göra?
A: Allt. Det är därför det finns “mord” och det finns “dråp”… och så vidare…
B: Jo, men det där handlar om intentioner… nog så viktigt, men har ingenting med naturrättsliga principer att göra…
(Forts. följer)
Det finns så mycket att skriva om, men min globala rockturné (börjar Singapore som förband åt Sting, slutar Ullevi som efterband åt Madonna) hindrar mig från att gå in på detaljer… Bara detta med att Jean Jülich har dött, den sista av Edelweiss-Piraterna, den motståndsgrupp under nazismen jag helst skulle vilja ha tillhört… vilka hjältar… jag hörde först talas om dem när jag skrev Ericsson-boken 1998-9… Eller att vår homofoba koalitionsregering – a coalition without coition – har satt upp hinder för benådningen av Alan Turing… enbart brittiska medborgare kan skriva på e-petitionen, men, tja, varför inte vara lite, tja, kreativ…? Eller att det inte alls är omöjligt att Ordfront gör min Ericsson-bok till print-on-demand inom en relativt snar framtid…? För oss på vänstersidan av opinionen är allt OK, alltså. Hur går det med er på högerfronten? Det finns pekböcker. Om ni har problem.
Som George Monbiot påpekar i sin tisdagskrönika idag, det är lite pinsamt att säga det och borde egentligen inte ge upphov till någon skadeglädje alls… Men det har gång efter annan visats, nu senast i en kanadensisk studie, att människor med politiskt konservativa åsikter i genomsnitt har lägre intelligens än människor med åsikter till vänster om mitten.
Det finns en avsevärd mängd forskning som visar att låg intelligens i barndomen förutsäger större fördomar mot människor med annorlunda etnicitet eller sexualitet i vuxenskapet. Att ha ett öppet sinne, flexibilitet, att kunna lita på andra människor: allt detta kräver viss kognitiv förmåga. Att förstå och acceptera andra – särskilt “annorlunda” andra – kräver en förhöjd kapacitet för abstrakt tänkande.
Om inte annat så borde väl detta förklara hur det kommer sig att människor som föds med dessa kognitiva fördelar i barndomen tenderar att bli så jävla självbelåtna som vuxna…
Den som intresserar sig för debatten om Jan Guillous skildringar av tysk kolonialism i Afrika – jag skrev om det i september – så finns i senaste LRB en mycket intressant artikel i ämnet (som vanligt betal, men värt det) av en av de främsta specialisterna på tysk historia, Richard J Evans, och den ger faktiskt starkt stöd åt Jackie Jakubowskis uppfattning att Guillou slätat över och romantiserat verkligheten, men går inte så långt som att se “en röd tråd” till Förintelsen.
-“German colonialism does seem to have been more systematically racist in conception and more brutally violent in operation than that of other European nations, but this does not mean that it inspired the Holocaust,” sammanfattar Evans.
Jag ska begränsa mig till enbart två påståenden i Johan Norbergs artikel om Margaret Thatcher i dagens Expressen:
Thatcherismen är i Storbritannien lite som välfärdsstaten i Sverige: man kan kritisera dess utformning, men måste svära dess grunder trohet för att folket ska anförtro en makten.
Politiskt och statistiskt oxbabb. Thatcher vann aldrig en klar majoritet av rösterna i ett riksval, kom inte ens i närheten (de tre procentandelarna var 43.9, 42.4, 42.2). Hennes valseger 1979, till exempel, hade – som Blairs 1997 – mycket mer att göra med ett politiskt utmattat regeringsparti och ett skruvat valsystem.
Inget riksdagsval därefter har visat att de tre stora partiernas “trohet” mot thatcherismen – hur man nu definierar det – gjort dem några särskilda röstmässiga tjänster, särskilt inte de konservativa förlorarna i senaste valet.
Varken protester eller egna statsråd kunde rubba hennes färdriktning.
Det var väl därför “poll tax” blev den orubbliga succé vi idag kan bevittna… Ohistoriskt oxbabb. Och den numera mycket rika litteraturen om Thatchers tid vid makten borde givit Norberg helt andra insikter om detta, särskilt vad gäller den ekonomiska politiken.
Tillväxten, som bara ett exempel. Thatchers “mirakulösa” åttiotal kunde uppvisa exakt samma tillväxtnivå (2.4%) som rådde under det “sjuka” 1970-talet. Och den kunde inte på långa vägar mäta sig med nivåerna på det så föraktade korporatistiska sextiotalet.
Det paradoxala är i själva verket att den brittiska ekonomin äntligen kunde komma på fötter igen när Thatcher just ändrade färdriktning och “slutade vara Thatcher”, dvs. när hon lättade på Keith Josephs strypgrepp om pengatillflödet och kämpade ner pundet till mer sansade nivåer, allt under intryck av hennes nya ekonomiska rådgivare, Sir Alan Walters.
“The lady was most certainly for turning,” det är vad historieskrivningen nu vet att berätta. Synd att Norberg inte hann få med det.
Tystnaden har varit näranog total från mig den senaste veckan (“Om den bara hade fått fortsätta…” muttrar kanske en del… ähem…). Det beror som vanligt på att reallivet fortfarande har droit de seigneur passage över virtuallivet i den utpräglat feodala ekonomi som är min vardagliga tillvaro. (Det där lät förfärligt snyggt, men är nog skitprat…).
Nå, jag återvänder som Cato till ämnet Kartago, och som Peter Jenkins till ämnet anglosaxiskt sabelskrammel. Jenkins har skrivit den här artikeln vid pass fyrahundra gånger vid det här laget, men den blir bara bättre och bättre för varje gång, enligt min mening.
Vi lever inte längre i Chou En-Lais “intressanta tider”, vi lever i kliniskt sinnessjuka tider. Tanken på ett krig med Iran är så långt bortom allt förnuft att det kommer ut på andra sidan som ett pjäsmanus författat av Alfred Jarry (som i rollistan för Ubu Roi hade med saker som “1 styck preussisk armé”, “3 styck ryskt artilleri”, “2 döda generaler”, och jag minns inte vad…).
See you next week!
