Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Det vackraste som någonsin skrivits

Categories: Kulturellt
Monday, Apr 30, 2012

Fögur er hlíðin svo að mér hefir hún aldrei jafnfögur sýnst, bleikir akrar en slegin tún, og mun eg ríða heim aftur og fara hvergi.

Lars Lönnroths översättning är förstås nästan lika vacker: “Fager är liden, så att den aldrig har tyckts mig så fager som nu: blekgula åkrar och tunen slagna. Hem vill jag rida och ingenstans fara.”

Det är ju i och för sig en av de mest berömda raderna som finns. Gunnar har landsförvisats, han rider bort från Lidarende, hästen snubblar, Gunnar faller och ser – liksom uppånerpå, har jag alltid fattat det som! –  sitt hemman och uttalar, som en annan Orfeus, de enda ord i hela den klassiska isländska litteraturen som med fog kan kallas naturbeskrivning.

Och det är en enligt min mening fullkomligt magisk sammansättning av ord, som med sin underbara plötslighet i de tre första orden, sin karga färgskala av grått och gult och grönt, och sin oförmedlade känslomässiga äkthet inte har någon motsvarighet i vare sig antiken, Shakespeare, Dante, eller Bertil Pettersson. Stora ord, men jag står för dem.

Nå, jag är i och för sig öppen för andra “tävlingsbidrag” här. Motiveringen måste dock vara särdeles stark för att kunna övertyga mig.

32 Responses to “Det vackraste som någonsin skrivits”

  1. Jag plankar en bit om Heidenstam av Carl-Henning Wijkmark. Vet inte om han har rätt, men när jag läste det hela så grep det mig:

    “Det ligger en vänlig ironi i att den poet som hade så svårt för rättstavning att han slet ut en Akademiens ordlista om året också var en av vårt språks största ljudmålare. Få kan som han väcka stämningar genom att spela på vokalernas olika känslovalörer. Diktrader med flera i-ljud har ofta en seren glans, som i stjärnbloss frammanar de hög rymd, svalka och högtid: ‘Allt i mitt liv […] det darrar i en flod av glitter.’ Och raderna med u-ljud, det är jagets förening med naturen, innerlighet, ljus, jubel över att leva. I slutstrofen i ‘Paradisets timma’, hans kanske mest fulländade, samspelar båda vokalerna, avlöser varandra i målningen av den svenska sommarnattens övergång i en ny dag: ‘Du äng, låt kalken glimma/ kring älvans lätta häl!/ Du paradisets timma,/ din dagg gjut i vår själ!/ Än jublar fågelsången/ kring gryningsljusa sund/ så klar som första gången/ i tidens första stund.’
    Dessa ‘gryningljusa sund’, denna vokal ‘u’ hos Heidenstam, det är för mig Sverige. Själva naturföreteelsen finns väl på andra håll, men u-ljuden som kan måla dem i språket, dem är vi ensamma om.”

    En utlandssvensk om en annan, läst av en tredje.

    Fast egentligen gillar jag nog Fröding bättre. Kanske återkommer.

  2. Alltså, det här med gurkorna? Jag kanske har skrivit det någon gång? Möjligen är de lite malplacerade i sammanhanget. Eller också inte.

  3. Tack, Karin, det där är väldigt bra och tänkvärt, verkligen… U:ets betydelse… Du gumla du frua, du fjullhuga nurd…

  4. Jaha. Och vad var meningen med det där? Du tycker att det hela var löjligt? Tja, då får du väl tycka det. Jag klippte lite i citatet för jag orkade inte skriva av en hel sida, men med tanke på ditt svar så var det ju ingen större förlust.
    Var och en blir salig på sin fason. Ha det.

  5. Men Karin – jag fick total felspark på den bollen… oj, jag menade helt vad jag sa… uppskattade, det fanns inte ett uns sarkasm eller ironi… jag håller på att förlora min svenska, det är problemet, såna här missförstånd händer mig hela tiden… kan vi börja om från början igen…? Det där med “Du gumla du frua” var bara efterdyningarna av en förfärligt massa droger jag inmundigade c:a 1972… hoppas vi fortfarande är vänner…

  6. Men asså, Gunte, oavsett vad man tycker om det här – och det är klart att Lidarände-dängan toppar – så har DU en viss förmåga att klampa på som en elefant.
    Så att. NÅGON kan bli sur. Fattar jag.

    Och så tycker jag hela den här bloggiska tävlingsmanin är så 2008.
    Kan inte allt bara få vara. Du, Guntegubben.

    Själv tänker jag inte toppa, men sänka isberget en smula med en dansk upptakt som jag älskar. Den här mannen har en känsla för upptakter nämligen, oavsett vad som händer sen:

    “Det begynder i dis. Højt oppe på kloden, hvor ingen mennesker ser det, sraekker isen med en smaeld over hvide fjorde. Der bliver havblåt mellem flagerne, natten, som har varet det halve år, hvor solen står under horisonten, er omme.”

    Detta danska “er omme”, som nästan är utrotningshotat, är ett av de vackraste skandinaviska ord jag vet. Og nu er natten snart omme igen. Og du skal fandme vaere paen ved damerne!!!

    Och om någon vill gissa vem författaren är står det er fritt.

  7. “spraekker isen”, ska det vara. fan att de la ner korrekturläsarna!

  8. Jag siktade mer på 2005, Gabrielle… Åldern tar ut sin rätt. Ingen aning vem som skrev det där, men fint är det.

  9. Om det är det absolut vackraste jag vet är jag inte alldeles säker på. Men i varje fall av det som jag spontant erinrar mig är det det.
    Willy Kyrklund skrev en liten stor bok om “Elpënor”, en bifigur i Odysseus´ ressällskap som omkom när han berusad föll från ett tak i Kirkes palats.

    De sista raderna lyder:
    “Främling du som färdas på havet och rundar en udde
    vilkensomhelst på din väg vidare hän mot ditt mål –
    lyssna i vinden efter mitt namn. Jag hette Elpënor.
    Jag som aldrig kom fram seglade hoppfull som du.”

    Förmodligen är det restemat och snubblandet och fallandet i Gunnars citat som får mig att minnas just dessa ord av en obestridlig mästare.
    Och det är förstås sista raden som så förtätat låter innebörden av ett namn föras vidare i vinden som höjer dessa rader (på elegiskt distikon) till något alldeles extra.

    Annars kan jag tänka mig att något av Stagnelius också skulle stå sig bra i sammanhanget.

  10. Så underbart att se Willy Kyrklund nämnas. Han var en man som jag beundrat mycket, framför allt för hans mänsklighet.
    Jag älskar också hans röst, som jag hört i en dokumentär om hans barndom i Karelen, samt i hans “Resan till Tabbas”

  11. Kyrklund är mycket fin, absolut.

    Jag är för övrigt också rätt förtjust i de första raderna av Gilgamesh, men hittade inte ett tangentbord för sumerisk kilskrift. Engelskans lyder i alla fall:

    “I will proclaim to the world the deeds of Gilgamesh. This was the man to whom all things are known; this was the king who knew the countries of the world. He was wise, he saw mysteries and knew secret things, he brought us a tale of the days before the flood. He went on a long journey, was weary, worn-out with labour, returning he rested, he engraved on a stone the whole story.”

  12. Det är ok, Gunnar.

    En annan grej jag gillar är jordabalkens inledning: “Fast egendom är jord. Denna är indelad i fastigheter.”
    Arkaiskt som i en isländsk saga.

  13. Karin: I de orden ligger hela samhällsberättelsen redan berättad! Klassiskt…

  14. Går vi in i det juridiska finns det mycket kärnfullt i gammal lagtext. Köplagen som numera omfattar 82 paragrafer och har ett antal andra lagar i släptåg sammanfattades tidigare sålunda: “Säljer man tvem ett, gälde skadan och den behålle godset som först köpte.”

    Heidenstam nämndes ju passande nog i sammanhanget (“för mig finns ingen väg från hemmets dörr. ” ) Om nu ingen tar illa upp – jag håller alla tummar- citerar jag en av mina favoritförfattare som använt samma bild:

    …Här vill jag bo,
    tills åldern strött sitt snö i hår och skägg.
    För mig finns ingen dörr från hemmets vägg.

  15. Har inget alls emot att vi viker av in på juridiskt område. En av mina favoriter är första meningen i den engelska lagen om personnamn, egentligen en del av sedvanerätten: “A name is what you are known as”. Vilket inte bara öppnar en filosofisk avgrund till den kontinentala traditionen, utan också är ett mycket mer komplicerat konstaterande än vad första anblick ger vid handen. Det finns en pdf-text på engelska om hela namnfrågan här: http://www.pressyltaredux.com/manwalking/pdf/names.pdf

  16. “Detta är ett av de våldsammaste samhällena i världen, men människorna här lever bortom fruktan.”

    Aforism i stenstil av Stefan Jonsson i ett spännande reportage i DN, för sådär tio år sedan, om danskar, inuiter och tilltrasslade sociala och samhälleliga relationer på Grönland, och närmare bestämt i den liila gruvstad som tidigare hette Scoresbysund, men numera heter Ittoqqortoormiit (fick uppsöka Wikipedia för att fixa detta namn). Den helt oväntade tvärsvängen in i “men…lever bortom fruktan” är underbar, och leder också den in i filosofiska perspektiv (brottsligheten på orten var f ö verkligen skyhög)

  17. Byggningabalken (den med svin i ollonskog) är ju en annan klassiker i den här genren. Ta bara en mening som “Tarvar bonde flera hus; bygge sig till lägenhet det bästa han gitter.”

    (rättsdatabasens notering “Utfärdad: 1736-01-23” är för övrigt helt perfekt i sin anakronistiska exakthet…)

  18. Fredrik: Ja, för att inte tala om den bestämmelse i någon av landskapslagarna som stadgar att det är klockarens eget ansvar att hålla klockornas upphängning i
    gott skick: “Är repet ruttet, faller nu klocka ner och slår klockare ihjäl, ligge han på sina egna gärningar.”

  19. Nej hörrni grabbar, nu höjer vi blicken en smula. I alla fall gör jag det, och tar fram en gammal favvo ur Jobs bok: Ni vet vem som talar här: en rätt sur och överdådig Gud:

    “Har du stigit ned till havets källor
    och vandrat omkring på djupets botten? (—)
    Vet du varest ljuset bor, eller platsen där mörkret har sin boning,
    så att du kan hämta ut dem till deras gräns,
    och finna stigarna som leder till deras hus?
    (—)
    Har du varit framme vid snöns förrådshus?
    Och haglets förrådshus…
    (—)
    Knyter du tillhopa Sjustjärnornas knippe?
    Och förmår du att lossa Orions band?
    (—)
    Är det ett verk av ditt förstånd att falken svingar sig upp
    och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
    Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?”

    Und so weiter.
    Som några redan vet är det raden: Har du varit framme vid snöns förrådshus?
    som är min exlibris.
    Varför? Svar: Perspektiv. Samt vackert.

    (Ur Job: 38 o 39)

  20. Gabrielle: Ja, magnifikt, visst, men Jobs bok är översatt; texten lutar sig rätt tungt mot ett av världslitteraturens mästerverk (och därmed avses just Jobs bok, inte Bibeln som helhet). Det blir lite grann som att dra in Shakespeare/Hagberg i jakten.

    Apropå u-ljuden så tror jag att Dante använder dem för att måla helvetets djupa mörker i Komedien, men då är det förstås snarare det vi skulle kalla långa o:n…

  21. Du – jag mäktar inte hebreiska ; )

    Återkommer förmodligen (alltid) till Shakespeare. Utan Hagberg.

  22. Miss G: Mmm, det ligger något i det. Var väl Karins långa citat om Heidenstam, det djupa svenska u-ljudet (ja, det är ganska så u-nikt i språkens ljudrepertoar) och kopplingen till hembygden och hemmet i mycket av det som citeras här som tillfälligt gav mig intrycket att tråden fokuserade på just *nordiska* språk. någon slags nordiska erfarenheter speglade i språket.

    Apropå att uttrycka det hembundna, lokala, det man “alltid har sett” men samtidigt på något sätt universella genom ljud, ton så hänvisade jag en gång en amerikansk webbkompis (som inte besökt våra trakter) till Janne Schaffers “Den gåtfulla jungfrun” (finns på Youtube) för att förmedla hur det nordiska ljuset känns, och vad det gör med landskapet. Det var en koppling så god som någon.

  23. Är det den korrekta svenska bibelversionen: “Har du varit framme vid snöns förrådshus?” I King James går man inte bara fram till, utan in i: “Hast thou entered into the treasures of the snow?…”

    Men visst är det magnifikt, ungefär på samma vis som de magnifika retoriska kaskaderna Cyrano häver ur sig när någon påpekat att han har en stor näsa…

  24. “Oh, huru många Sultaner finnas ej i Christenheten!”

    -slutet av en fotnot av Stagnelius i “Liljor I Saron” – det är “Fången” tror jag.

    Och som en kontrast, den här raden ur en artikel i någon kvällstidning för en del år sedan om en svensk kvinna som hade råkat fastna i Västra Sahara: “Gunilla är fånge i en ökenstad”.

    Det låter som en parodi på en schejkroman, inte minst för att “ökenstad” numera också skulle kunna betyda “astråkig stad, en håla där ingenting händer”…

  25. Gunnar: det är gamla bibelöversättningen jag har, den duger fint…

    Men att gå in i snöns förrådshus; ja, det är det kanske bara Cohen som gjort: “I stepped into an avalanche, it covered up my soul”.
    Shit happens! Especially to Jews and Catholics ; )

  26. Ett senkommet bidrag till Det vackraste..: av någon anledning har den här Dylanlåten stannat kvar i minnet. På sextio- och en bit in på sjuttiotalet var den djup, vacker och mystisk och mycket användbar att lägga på skivtallriken när man ville framstå som, ja, djup och mystisk i alla fall, i de sammanhang man ville det. Jag hittar inget original på nätet, men den här med Georg Harrison är nära.
    http://www.youtube.com/watch?v=lw9dZNdOKV4

  27. Kan bara hålla med dig, Lennart, den är också en av mina Dylanfavoriter……

  28. Jag också, håller med. Och det var en ovanligt ren Youtube-copy.

  29. Det finns en hel del som skrivits under århundradena som platsar bland det vackraste. Håller jag mig till svenskt så ramlar just nu »En sommarvisa« (=Den blomstertid nu kommer) av Kolmodin fram, följd av Stangnelius »Näcken«. Flera rader av Ola Hansson och Vlhelm Ekelund gör sig också påminda och även av Rydberg. Men jag väljer att citera Harry Martinson:

    KVÄLL I INLANDET

    Tyst gåtan speglas. Den spinner afton
    
i stillnad säv.

    Här finns en skirhet som ingen märker
    
i gräsets väv.

    Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
    
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.

    Och insjön håller till alla munnar
    
sin jättesked.

  30. Ja, Martinson var en ordens mästare. Nu är vi inne i juni med sina ljusa nätter som aldrig “blir av”:

    Nu går solen knappast ner,
    bländar bara av sitt sken.
    Skymningsbård blir gryningstimme
    varken tidig eller sen.

    Insjön håller kvällens ljus
    glidande på vattenspegeln
    eller vacklande på vågor
    som långt innan de ha mörknat
    spegla morgonsolens lågor.

    Juni natt blir aldrig av,
    liknar mest en daggig dag.
    Slöjlikt kyfter sig dess skymning
    och bärs bort på ljusa hav.

    (Cikada, 1953)

  31. Korrigering: Sista strofen ska försts vara så här:

    Juni natt blir aldrig av,
    liknar mest en daggig dag.
    Slöjlikt lyfter sig dess skymning
    och bärs bort på ljusa hav.

  32. Tack för det, Åke – och för länken till vad som verkar vara ett särdeles livligt och aktivt Martinson-sällskap!

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004