Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Det var då, det…

Categories: Uncategorized
Monday, Apr 23, 2012

En av LRB:s styrkor som tidskrift är området historia, och det nyss utkomna numret är speciellt givande. Inte bara det, tre av de mest läsvärda texterna har ingen betalspärr: Perry Andersons fascinerande recensionsessä över Carlo Ginzburg, “The Force of the Anomaly“; Mary Beard om Caligula; samt Eric Hobsbawm om Tony Judt.

(Ej gratis i samma nummer är för övrigt en text om Karl Popper, som än en gång bekräftar för mig att Popper och Isaiah Berlin var två av de mest överskattade tänkarna som kunde sägas haft politiskt inflytande under mitten av 1900-talet… Jag minns inte vem det var, men någon påstod en gång att Berlin var för politisk filosofi vad Alfred Brendel var för pianomusik: magisterial, self-regarding and pompous…)

Hur som helst, Mary Beard är särskilt intressant, dels om språkbruket under det romerska kejsardömet, hur man använde och mer relevant inte använde double-speak, och i förlängningen hur språk fungerar i diktaturer. Och dels den rent historiografiska frågan om hur och varför historien om det kejserliga Rom berättades av de samtida krönikörerna.

Det visar sig att samtliga romerska historiker, utan undantag, inkluderat Tacitus och Plinius, helt enkelt skrev för att rädda sitt eget skinn…

Augustus, den första kejsaren, åstadkom en hel del vad gäller omvandlingen av den romerska staten, skriver Beard. Men vad han inte lyckades åstadkomma var en successionsordning, dels därför att Rom inte hade lagar om t.ex. förstfödslorätt, och dels för att Augustus och Livia inte hade några barn tillsammans. En del historiker har t.o.m. påstått att varenda en av Augustus efterföljare blev mördad. Det kejserliga Rom var i vart fall en synnerligen blodig historia.

Roms historia under den här epoken skrevs alltså av människor som fann det av yttersta och skyndsammaste nödvändighet att avslöja den förfärliga sanningen om den nyss avlivade tyrannen – en sanning som dessa skribenter hade haft priviligierad tillgång till, förstås… “Grabbar, ni anar inte vilket monstrum det här var… saker jag har sett, alltså… jag ska berätta…”

Betänk detta: historieskrivning helt och hållet som ett inside job. Tanken svindlar.

Mary Beard skriver: “Even the most hard-headed and cynical of ancient Roman historians are implicated. Tacitus, who devastatingly exposed the corruption of the regime of Domitian (81-96 AD) after the emperor’s death, had himself been a beneficiary of Domitian’s patronage during his reign and had been rapidly promoted by that monster in the Roman imperial honours race…”.

Det är ju mer som analogi än något annat som den här insikten speglar nutiden. Historien skrivs inte av djupt implicerade statstjänstemän som känner snaran dras åt om halsen… Inte bara, i alla fall…

Men när man ser alla dessa påkostade BBC-serier om historiska figurer och skeenden, så blir man ju matad med en historieskrivning som är så etablerad och så långt bort från ifrågasättande den någonsin kan bli; det enda nya är väl bara att historikerna ser lite snyggare ut än de brukade göra, och att de flåsar när de pratar.

Men historia skriven i ren självbevarelsedrift… Det borde låta mycket mer främmande i samtida öron än det faktiskt gör…

One Response to “Det var då, det…”

  1. […] i ämnet, hon bloggar för TLS och skriver ofta både där och i LRB. Jag har också själv citerat henne då och […]

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004