Den här boken hängde med i poesiflytten mer för att det är en fin bok, trots det skadade omslaget. En arketypisk Norstedtsutgåva. Och en del av Beskows illustrationer är rätt fina. If you like that sort of thing. Jag är som hörs inte överdrivet entusiastisk över träsnitt från det svenska mitt-nittonhundratalet, typ dessa.

Men Gabriela Mistral som diktare känns, vid närmare omläsning, förfärligt passé. Under ett lätt googlande igår stötte jag på en lite syrlig radiotext av Göran Sommardal från 2007, som jag tycker träffar ganska rätt: “…ett kvinnligt dygdemönster i tidens anda.”

Hon fick ju Nobelpriset 1945 (det var tydligen Elin Wägner som var den drivande kraften bakom valet) och den här volymen, förmodligen den första på svenska, kom året därefter. Sommardal har för övrigt också rätt i det att Hjalmar Gullbergs introduktion inte precis sätter världen i brand.

Nästa avsnitt i serien ‘Poeter som inte precis sätter världen i brand’: Ragnar Jändel.