Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Svenskt och sånt…

Categories: Svenskt allmänt
Sunday, Apr 8, 2012

Jag vet inte om jag är ovanlig bland utlandssvenskar i det avseendet, men jag har kommit att gilla Sverige mer och mer ju längre jag bott utomlands.

Jag tycker det är ett högst  beundransvärt land på många, många olika sätt – och Christopher Kullenberg får lov att representera bara en aspekt av min beundran, inte för CK som person (har aldrig träffat killen, han kanske hatar barn och hundar och är öisare och allt annat hemskt) utan som ett förkroppsligande av en viktig sida av det samtida svenska, där tekniskt nytänkande och politisk progressivitet möts.

Andra aspekter står jag så klart inte lika beundrande inför. De flesta av dem är nog uttryck för Sveriges enspråkighet, att det liksom bara pågår ett samtal åt gången. Det känns lite lufttomt ibland.

Jag ska inte blanda mig i debatten om “svenskheten”, bl.a. annat hos Karin och Bengt, annat än på två sätt: dels att kritisera de som använder ordet “exil” om utlandssvenskars utlandsboende. Det är ingen exil, och genom att använda ordet i det här sammanhanget tycker jag man förringar och banaliserar den verkliga exilen. Ingen har tvingat oss att bo utomlands. (Jag skrev om detta också den 7 juni 2006, på ång-Pressylta)

Det andra är att damma av en essä från 1994, som egentligen är en plädering för att avskaffa Sverigebilden. Den är ganska lång och har legat och skräpat i arkivet sedan länge, men i WordPress (nedan) blir den lite lättare att läsa än i HTML. Jag skulle nog inte skriva under idag på allt jag sa då, för arton år sen, men det mesta tycker jag dock står upp än idag.

———————————————————————————————————————————-

Gunnar Pettersson: “Till det främmande Sverige” (ingår i ‘Endast propagandan är sann’, Moderna Tider Förlag 1995).

Ezra Pounds Sverigebild var lika slumpartat sammansatt, lika excentrisk som alla de bilder han hade av kulturer han inte kände till särskilt väl. De två huvudsakliga ingredienserna utgjordes, framför allt i Cantos, av de svenska statsfinanserna, särskilt under Vasa och det karolinska enväldet (Canto 97: “When kings quit, the bankers began again “) – och, självfallet, av Nobelpriset.

“Kan du fixa Nobelpriset åt mig nästa år?” skriver Wyndam Lewis till honom i december 1925, “eller vill du ha det själv?” Pound, som egentligen inget hellre ville, svarar honom från Rapallo några dagar senare: “Nej, Nobelpriset är för idealister. Det vill säga för såna som inte har nåt emot internationella syndikat av vapenfabrikanter, och kanonfabrikanter, som bara ser den sköna symboliken…etc…”  Det var på den tiden, det. I december 1936 är tonen betydligt hövligare. Han skriver nu till “den ende ansvarsfulle skandinav jag är bekant med”, Eric Mesterton, att Shaw är en “lus” jämförd med Hardy, Joyce eller James; att O’Neill i sin tur är en “Shaw-epigon” som bara inte går att jämföra med Cocteau, särskilt inte den Cocteau som skrivit Antigone; att C H Douglas och A R Orage borde ha fredspriset efter som de “arbetar  för freden” snarare än “joddlar” för den (detta är alltså året fredspriset utdelades till Carl von Ossietzky…). Historien förmäler inte vad Mesterton kan ha svarat, men inte långt senare skriver Pound, uppgivet, till Lewis att “…Sweeden will be Sweeden “.

Och, det är klart, det vill det ju gärna.

Sverigebilden, som hänger här på väggen framför oss, aningen på sniskan, andas välstånd men inte överdåd. Tjocka varma textilier. Lacken arbetad som glas. Krom så djup att man kan simma i den.

Konsthistoriskt hör den till det modernistiska tidevarvet i så måtto att den avsagt sig alla anspråk på naturtrogenhet. Den bländar oss med sin fullständiga autonomi från påtaglig verklighet, med sin totala nonchalans inför vad som faktiskt, bevisligen, utspelar sig i landet. För det är naturligtvis inte dess uppgift, och man är antingen väldigt gammalmodig eller väldigt nymodig om man påstår motsatsen.

Men samtidigt tillhör den det eftermoderna tidevarvet i så måtto att impulsen bakom dess tillkomst inte är konstnärlig utan museal. Kuratorn har målat en tavla, kritikern har skrivit en dikt; reklam med pretensioner. Dess huvudsakliga funktion begränsar sig alltså inte bara till att hänga där på väggen, till att enbart och uteslutande vara “artefaktiskt befintlig” – det modernistiska imperativet – utan att dessutom aktivt göra sig tillgänglig på en oerhört mycket brokigare marknadsplats än så. Den måste – och här rister det djupt i den modernistiska elitens själar – gå omkring och hälsa.

“Stora länder  lever  man i, små länder lever man med,” skriver Francisco Goldman, den från Guatemala härstammande amerikanske romanförfattaren. Man lever dessutom med dem på ett utpräglat personligt plan, som med en dum kusin eller en klok farbror. Gunnar Ekelöf gav det, en gång för alla, benämningen “mosterlandet”. Små och heterogena kulturer  låter sig ofta extraheras i en slags Nationalindivid: det är därför vi ofta är så vattenkammat, tunnhudat måna om vad omvärlden tycker om oss. Allt vi har att visa upp – från folkdans till bytesbalans – är så all of a piece, så personligt och individuellt, det vill säga odelbart. Och det hjälper inte det  minsta att denna de små ländernas Nationalindivid är sammansatt av något som egentligen inte  alls existerar, nämligen det drömmars stoff som blir över när man summerat ett lands alla beståndsdelar. Tvärtom: det är antagligen just därför vi med sådan oundviklighet drabbas av samma pina och samma lycka allt eftersom vi  följer minspelet i hennes, mosters, ansikte. Sverigebilden är bilden av det odelbara Sverige, av Sverige som idé – snarare än det Sverige vi ser med våra ögon, trampar på med våra fötter och inte låter asylsökande stanna kvar i.

Det egendomliga är inte bara att inget annat  land – bortsett kanske från Israel – verkar diskutera sin bild på ett lika kategoriskt vis, utan framför allt att dess funktion vid det här laget blivit huvudsakligen terapeutisk. Kort sagt, den är oändligt mycket viktigare för oss själva än den är för den omvärld som eventuellt kan tänkas ha en bild av oss. Alla försök att expropriera den möter det häftigaste motstånd: det är ungefär som om något mindre välbeställt museum planerat att sälja sin Zorn, eller sin Amelin, till ett japanskt försäkringsbolag men snabbt och effektivt brottas ner till marken av härdade, väderbitna kultur-rustlers , med sina ´K´-brännjärn och sitt korthuggna tal: “Sverigebilden”, mumlar de hest,  “kommer aldrig, säger aldrig, att tillåtas lämna landet.”

Problemet med detta är uppenbart. Om begreppet Sverigebilden också ska innefatta vår egen syn på oss själva blir det så  allomfattande att det blir praktiskt taget meningslöst. All politisk, social och kulturell debatt, diskussion, samtal, interaktion  handlar om bilden av oss själva; ett samhälle berättar ständigt sin historia, för sig självt framför allt, för andra eventuellt. Den “interna Sverigebilden”, just därför att den är av sådant fundamentalt – och, handen på hjärtat, rätt exklusivt – intresse för oss själva, är något man måste väsensskilja från dess externa motsvarighet. Men då återstår enligt somliga frågan, vilket Sverige är det som ska presenteras utåt?

Det är förstås själva frågan, inte svaret, som är problemet.

Det finns ett betydelsefullt, mörkt fält i Sverigebildens bakgrund. Blicken dras obönhörligt dit. Det är den plågsamma insikten att utländska observatörer efter Marquis Childs har funnit så många fel – framför allt rent mänskliga brister – i sättet vi valt att leva. Detta har i sin tur lett till att Sverigebilden olyckligtvis fått ett inslag av statlig plaidoyer. Att de allra flesta av dessa skribenter, från Childs till Chris Mosey, går att räkna in bland andra rangens klichémånglare är inte alls någon tröst, tvärtom. Det gör bara pinan så mycket värre när uppenbart intelligenta observatörer som Heclo/Madsen och Hans-Magnus Enzensberger kommer och säger ungefär samma sak.

Sverigekritiken är rent känslomässigt inte alls lätt att godta, och det verkar gälla oavsett vilken politisk hemhörighet man har. Man märker dessa emotionella svårigheter särskilt tydligt bland utlandssvenskar. Sverigekänslor – nattsvarta, stugröda eller kaviarrosa – går naturligtvis ordentligt på djupet hos många som bosatt sig utomlands. När Sverige utsätts för kritik – rättvis eller orättvis, det spelar ingen roll – drabbas på något sätt hela svenskkolonin personligen av den: det är som om vår lojalitet till moster därhemma blivit utmanad, som om man ifrågasatt inte vår svenskhet utan vår svenskdom. Jämsides med denna sårbarhet ligger också en mer eller mindre uttalad förväntan på utlandssvenskar – och detta är egentligen oerhört bisarrt – att de ska “representera” Sverige, vara goda ambassadörer, särskilt om man är involverad i någon offentlig situation. Man ska, kort sagt, gå omkring och hälsa. Vad man än anser om Sverige, och vilken anledning man än  hade  att lämna det, så är den svenskdom vi alla delar en transcendental och imperativ svenskdom.

Naturligtvis är Sverigebilden till alldeles övervägande del en produkt av den socialdemokratiska epoken, däri består hela dess ikonografi; det vore lögn att påstå något annat. Det är följaktligen inget att undra på att det råder förvirring kring Sverigebilden precis som det gör kring det träd från vilket den lite övermogna frukten föll. Men under tiden har det skett en besläktad och minst lika viktig förändring: Sverigebilden är inte längre något som vi huvudsakligen importerar, något vi inhämtar från omvärlden. Huvusakligen, alltså: en liten kvarleva av Sverigebilden som importvara finns förstås fortfarande i det av UD redigerade, årliga kompendiet med utländska pressklipp om Sverige, men det är också en företeelse som i stort sett bara bevisar hur trevligt det är med förutsägbarheten. Den som söker han finner.

I stället har Sverigebilden i växande grad kommit att bli ett utpräglat exportobjekt. Själva dess väsen har förändrats, inte bara från informativt till propagandistiskt, utan från kulturellt till kommersiellt. Den framstår numera som något man först investerar i och sedan – när kungen och Göran Sonnevi har åkt hem – väntar sig en viss avkastning på. Detta är en olycklig utveckling av flera anledningar. Det är väl, för det första, knappast någon överdrift att påstå att  den bild omvärlden har av Sverige har den praktiskt taget oavsett hur mycket pengar vi spenderar på den, oavsett  hur mycket vi ängslar oss för att den inte är den riktiga, eller den positiva, eller den rättvisa bilden. De flesta, svenskar likaväl som Ezra Pound, tenderar  ju  att ha uppfattningar om främmande kulturer som härstammar ur ett ganska slumpmässigt urval representationer,  som nuförtiden ofta är mediala, ofta ett begränsat antal metaforiska individer. Och då inte sällan idrottsmän: att exempelvis Björn Borgs baslinjespel utgör svenskhetens väsen är en hos många utlänningar grundmurad föreställning som inga Sverigesatsningar i världen kan göra något åt.

För det andra underskattar man allvarligt det motstånd som nu för tiden finns mot image management [brand management, skulle man nog sagt idag; GP] av den typ som Sverigebilds-ideologin egentligen är ett rätt gammalmodigt uttryck för. För att inte tala om det motstånd som finns mot att tillägna sig rättvisa och nyanserade bilder, vare sig av Björn Borg eller den kultur som formade honom.  Allt som faller inom ramen för Sverigebilden – och det är som bekant inte lite – tenderar att beskrivas med marknadsföringens 24-punkts helvetica på glansigt papper. Vilket för oss till en tredje och kanske avgörande faktor: denna Sverigebildens kommersiella själ har gett upphov till en fatal sammanblandning av två  kompetensområden som egentligen borde vara  strikt  åtskilda: å ena sidan turist- och investeringsfrämjande  insatser, å andra sidan Sverigeinformation. Detta visar sig bl a i regeringens uppdrag (SFS 1992:584) åt det lite olyckligt benämnda Styrelsen för Sverigebilden: “att bidra till spridandet av information om Sverige utomlands och till exportfrämjande marknadsföringsinsatser som kommer turistnäringen till godo”. Det är en sak att marknadsföra det fantastiska Sverige som turistland. Att marknadsföra Sverige som land, som kultur, i ett falsettröstat singularis – i stället för att helt enkelt öppna mängder av kommunikationsvägar i ett samtalsbetonat pluralis – härstammar ur ett ohyggligt pinsamt och förnedrande  mindrevärdeskomplex som vi egentligen borde gjort oss av med för länge, länge sedan.

Det ligger liksom i “Sverigesatsningens” natur att den utgör ett  svar på frågan “Vilket  Sverige…?” – mer eller mindre välformulerat kanske, men ett svar som under sin framarbetning absorberat en hel mängd politiska och kulturella antaganden, vare sig det var avsikten eller ej. Ett av dessa antaganden, singulariteten, ska jag återkomma till. Ett annat är en slags litenhetsideologi. Den innebär att när vi försöker tänka oss hur omvärlden ser på oss – om den nu överhuvudtaget gör det –  så sker det ofelbart på det här halvt ängsliga, halvt självömkande “lilla-Sverige”-viset. Sverige klär sig alltför villigt i rollen som teskedsland, som ett rö på  storpolitikens ocean, räddhågset klamrande sig fast vid alla dessa halmstrån om att vi kan undgå stormaktsdominans om vi bara sitter tillräckligt tysta och stilla; om att vi kanske kan stå utanför den här gången också och precis som förr  i världen komma undan med att sälja pappersmassa och specialstål till  kontrahenterna; om att opportunismen – moralisk, ekonomisk, politisk – återigen kan adlas till utrikespolitisk princip när det börjar blåsa ute i världen. Litenhetsideologin tar sig idag sitt överlägset märkligaste uttryck i den nya Nationalvänstern, i detta bisarra svenskhetsivrande som ligger som en envis, giftig bronkit under en i övrigt ofta sund kritik av polisstatens, beslutsmanipulerandets och sekretessens EG.

Vi är helt enkelt stora nog, i Francisco Goldman-mening, att inte längre behöva  en Sverigebild. Särskilt inte en som flinar så nervöst mot betraktaren och oupphörligen dunkar honom i ryggen för att han gjort det kloka valet att fälla blicken på den. Detta innebär att man också måste “avindividualisera” Sverige och detta för oss tillbaka till frågan om singularitet. Mosters frånfälle innebär att man accepterar det stora och delbara  Sverige, som man kan leva “i” därför att det blivit samtidigt både med omvärlden – framför allt med “det europeiska” – och med sig självt i alla sina språkliga schatteringar, samtalsformer och förväntningar. Vad nu Sverigebilden än må föreställa så verkar den tvärtemot alltid halka efter därför att den inte får någon verklighet för oss om vi inte först fått vänja oss ordentligt vid den, ungefär som vi vant oss vid Kalle Anka på julafton, vid Nobelhögtidligheternas extremkitsch, vid den historieromantiska nationalrenässansen som ett substitut för en ökad historisk medvetenhet. Sverigebilden, för att kunna överleva, måste alltid ha dessa tydliga terapeutiska undertoner och tillfredsställa vårt behov av tröst. För att kunna göra det måste den visa upp – för omvärlden och för oss själva – en nationell singularitet som är lika förutsägbar som den är falsk, men som i upphovsmännens ögon förmodligen har den fördelen att den verkar hanterbar  för de som aldrig förut hanterat Selma Lagerlöf och en ny Volvo på en och samma gång. Jag kan med andra ord inte tänka mig en nutida definition av “svensk kultur” som kan stå helt och hållet på egna ben, som inte vinglar och dröser till marken så fort man rycker bort ett eller annat av alla de meningslösa, slumpmässiga, sentimentala eller helt enkelt inkompatibla antaganden som den stöder sig på.

Det är igenkännandet som är kruxet. Vi, som alla andra, måste se oss själva i ögonen och en gång för alla inse att de figurer som blickar tillbaka på oss är främlingar. Främlingsskapet, som Julia Kristeva påpekar, är något man ska välkomna och vårda.
Tolerans och  öppenhet, att ta sin plats i eftermoderniteten med i alla fall en antydan till värdighet i behåll,  innebär att man erkänner inte bara att man är främling inför andra utan framför allt inför sig  själv och det är en process som  utspelar sig simultant med att bilderna av en själv växer fram och förändras, ständigt förändras. Kristeva säger att man borde se denna process som en partikularitets liv inuti en  större partikularitet och på det politiskt-nationella planet som ett  förhållande grundat på en kontraktsbaserad, republikansk gemenskapstanke: hon preciserar den som Montesquieus esprit général.

För tanken vidare: kan man inte spåra något monarkiskt, något av Ludvig XVI:s öde, i Sverigebilden? Smärtsamt medveten om att de nya samhälleliga imperativen hyser liten eller ingen respekt för varken hans singulära ovanförstående, hans
moderniseringsförsök – en del tafatta, en del  lyckade – eller hans andtrutna försök att i alla fall komma jämsides med (och överleva) en ny nationell dynamik: en ny politisk och social geometri som inte bara är mycket mer komplicerad och svårdefinerad än den tidigare utan också gör en dygd av att vara det. Åtminstone kan man se den här formen av republikanism som ett möjligt alternativ till litenhetens och svenskhetsivrandets och Sverigebildens och historieromantikens nasala hymner till det välbekanta, till Herders hackhostande gamla Volksgeist som inte bara envetet vägrat dö utan rent av genomgått en inte helt igenom lyckad föryngringskur och blivit en stapplande, skränig vapendragare åt ett Europa, om inte ett Sverige, som förlorat tron på sin egen inbillningskraft.

7 Responses to “Svenskt och sånt…”

  1. Det var en bra text, Gunnar. Det där med Sverigebilden, som du säger, slipper man ju i stort sett fundera på så länge man bor i landet ifråga. Det är mest journalister inom landets gränser som ägnar sig åt den, och som jag ser det, är de rätt ofta ute och cyklar.
    Men jag blir alltid lika perplex då jag stöter på de här människorna på ambassad och kulturcentra som är ANSTÄLLDA (fast en del av dem får väl sköta sin egen finansiering) för att prångla ut – just det – Sverigebilden.

    Fast ärligt talat tror jag aldrig att vi (eller de) någonsin blir helt klara med den där bilden, det är liksom ett förhållande som man inte kan avsluta, vare sig man vill eller inte. Och jag kommer återigen att tänka på både Kertesz och Bernhard som öser galla över sina resp länder/bilder av dem, och historieskrivningen.
    Så fullt som ensamma om det här nojandet är vi nog inte.

    Det handlar ju i rätt stor utsträckning om identitet, också den egna. Och den kommer man ju liksom inte ifrån.

  2. Mycket att läsa men med stor behållning. Som historiskt intresserad läste jag genast också det du skrev i juni 2006 och kunde då inte låta bli att läsa vidare här och där i de gamla inläggen. (Katarina Lassbo – vad blev det egentligen av henne?) Du var betydligt elakare på den tiden detta inte sagt i negativ bemärkelse. Nu blir man bara “kritiserad” , 2006 hade det kanske låtit annorlunda.

    Emellertid tittade jag också i SAOL och såg till min förskräckelse att du har alldeles rätt om vi nu skall hålla oss till detta wordfeudarnas rättesnöre. “Exil” betyder faktiskt “landsflykt” . Så har jag inte använt begreppet – jag har (felaktigt) tolkat “exil” som ett vidare begrepp, man kan ha kommit att leva utomlands av olika anledningar och även utan att det är synd om en. Jag hade nog också betecknat en sådan som Rausing som svensk i exil. Och alla kulturknuttar som nu flockas i Berlin.

    Lovar bot och bättring. Fast bara i detta avseende.

  3. Karin: nej, jag tror inte heller att man någonsin blir klar med den, för som jag sa i essän så är ju “självbilden” av ett samhälle – vilket Sverigebilden då hade förminskats till – just det som i vidaste mening kulturell interaktion handlar om. I mitten av 90-talet hade man inte – och har fortfarande kanske inte – gjort en klar nog åtskillnad mellan “cultural exchange” och “commercial venture”… inte för att kultur och kommers inte kan leva tillsammans, utan för att det blir pinsamt och FEL, bokstavligen fel, när ett lands kultur presenteras i “Till Salu”-montern bredvid ishotellet Jukkasjärvi, bokhyllan Billy och popstjärnan Robyn… Nu har lyckligtvis de där storsatsningarna typ Sydafrika upphört, tycks det, när man hyr Carnegie Hall för en kväll och langar in hela Sverige på estraden, men jag tycker det verkar som vi fortfarande är alldeles för ängsliga om vad folk tycker om oss… Min inställning är liksom, “If you don’t like it, fuck off to Norway, then…!”

    Bengt: jag kan bara säga, one mellows with age…. man blir mer förlåtande, lakonisk, lat… Och vad gäller “exil”… jag tror inte ordet nödvändigtvis har med påtvingad landsflykt att göra, i snäv legalistisk mening, men där måste ju finnas en konflikt – livshotande eller ej – som är svårare och mer komplicerad än, liksom, skattetrycket och en tråkig kulturdebatt… Jag har pratat med för många politiska flyktingar för att vara oaktsam med ordet… det har en dignitet man inte får tumma på. Enligt min mening.

  4. > Katarina Lassbo – vad blev det egentligen av henne?

    Karolina, hon med glamourbloggen? En snabb googling visar att hon tog sin examen och numera jobbar som tingsnotarie i Dalarna.

  5. Från Glamourblogg till tingsnotarie i Dalarna… Och ni undrar varför jag finner Sverige så beundransvärt?

  6. Kanske borde vi också nämna den romantiska Sverigebilden, ofta grundad på Astrid Lindgrens böcker. Tror att även vi bär den inom oss.

  7. Carl Larsson har mycket att svara för i det hänseendet också…

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004