Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for May, 2012


Doc Watson 1923-2012

Wednesday, May 30th, 2012

Earl Scruggs i mars, och nu Doc Watson

Hans sångröst kunde väl inte kallas annat än funktionell, dvs. han sjöng rent och man hörde orden. Hans låtrepertoar, när han väl lämnat the Appalachians bakom sig, strävade idogt i riktning mot den snälla och lite tårmilda mitten: “Snowbird”, “Grandfather’s Clock”, “Peach Pickin’ Time in Georgia”.

Men samtidigt var det helt och hållet typiskt att i just en gräddbakelse som “Snowbird” fogade han in ett solo (vid pass 2:00 i klippet), okomplicerat och vackert, som slutar med en scale run från högt C till lågt C, som bekräftar precis det Dylan en gång sa om hans gitarrspel, “Det är som rinnande vatten…”

Jag såg honom på Gaumont State i Kilburn nån gång i slutet av 1970-talet, ackompanjerad av sonen Merle, som något tio år senare dog i en traktorolycka.

Det finns förstås massor av Doc att lyssna och se på, på både Youtube och Spotify. Pröva ‘Sweet Georgia Brown’, ‘Windy and Warm’, ‘Black Mountain Rag’, eller för all del ‘Deep River Blues’ (inbäddad i Guardianrunan ovan).





“We were together. I forget the rest.”

Tuesday, May 29th, 2012

Inte för att jag vill väcka några misstankar i onödan, men Kejnehistorien (om vilken jag just nu läser) ställer en inför ett till synes oändligt eländespektakel av lögnare och taskspelare, tafsare och hafsare, utpressare och scharlataner, småtjuvar och luder, samt socialdemokratiska politiker, att jag tyckte det var hög tid att sätta ljuset på ett homosexuellt förhållande man bara kan förknippa med kärlek och tillit och ärlighet och en fullkomligt rungande (tror jag är rätta ordet) poesi. Därav denna strålande bild på Walt Whitman och hans partner Peter Doyle. (Ur dagens Daily Mail)





Déjà vu all over again…

Monday, May 28th, 2012

Var har vi hört detta förut…? I Decca Aitkenheads utmärkta intervju idag med rättsfilosofen Michael Sandel, författaren till den omdiskuterade ‘What Money Can’t Buy’, diskuterar de bland annat det anmärkningvärda faktum att den allmänna tilltron till marknadslösningar inte tillnärmelsevis har påverkats av den pågående krisen i den utsträckning man kunde väntat sig.

Sandel förklarar det med att det attraktiva hos marknaden, vad gäller den allmänna tilltron till den, är inte att den alltid delivers the goods, vilket den bevisligen inte gör. Det ligger på ett djupare plan. Vi har kommit att uppfatta marknadslösningar som värdeneutrala, dvs. attraktionen i dem ligger just i att de befriar oss från att diskutera och problematisera hur vi värderar t.ex. en brödrost eller en njuroperation.

One of the appeals of markets, as a public philosophy, is they seem to spare us the need to engage in public arguments about the meaning of goods. […] And we’re tempted to avoid that conversation, because we know we will disagree about how to value bodies, or pregnancy, or sex, or education, or military service; we know we will disagree. So letting markets decide seems to be a non-judgmental, neutral way.

And that’s the deepest part of the allure; that it seems to provide a value-neutral, non-judgmental way of determining the value of all goods. But the folly of that promise is – though it may be true enough for toasters and flat-screen televisions – it’s not true for kidneys.

Vad Hägerström och Uppsalaskolan egentligen talade om var – den fria marknaden, alltså…? Hmmm…





Sverige vinner “Gay-VM”!

Sunday, May 27th, 2012

“The contest will bring along demographics that are not particularly popular in Baku—journalists, Armenians and gays…”, skrev journalisten Giorgi Lomsadze på Eurasia.org (via Slate). Och visst måste man gratulera fosterlandet till denna campaste av segrar, och varför inte i flamset och tramset dessutom höja ett glas rosa champagne till Vilhelm Lundstedt (s) för hans epokgörande, om än oavsiktliga, insats till Eurovisionsschlagerns gagn. Bottoms upwards, Ville…!





När dessa tala….

Friday, May 25th, 2012

Det följande har sin bakgrund i att jag sedan ett par veckor sitter försjunken i, och helt absorberad av, ett bokmanus om Haijby-/Kejne-affärerna. Boken publiceras nästa vår, och kommer av allt att döma bli den definitiva historieskrivningen om “rättsaffärerna”.

Under läsningen börjar man fundera på saker och ting, tangentiellt.

(more…)





Tekniska missöden

Wednesday, May 23rd, 2012

Är det nån som kan upplysa mig om varför jag just nu får en massa spam i kommentarerna från Facebook, ibland med vidhängande epost-adresser med “pl”-domän…? Tycker det är jävla otyg, för WordPress’ annars så pålitliga spamfilter släpper ju igenom dem…





Win-win

Saturday, May 19th, 2012

Om förra posten handlade om lose-lose, så har vi en strålande vacker win-win-situation för oss Arsenalmänniskor här… Om Bayern vinner förlorar Chelsea… bingo…! Om Chelsea vinner kan inte Tottenham spela i Champions League nästa år… bingo igen…!

How sweet is that?





Jag är inte Anna Ekström

Wednesday, May 16th, 2012

Jag följer Anna Ekström/Ingmar Karlsson-debatten på behörigt avstånd, långt ifrån övertygad av den ena eller den andra sidans argument. Jag menar, bara något sådant som att överhuvudtaget ha förväntningar på Författarförbundet som institutionell verklighet – än mindre som facklig organisation – kräver ju ett mått av sjuk humor som t.o.m. en luttrad göteborgsradikal som jag ryggar tillbaka inför.

På Ingmar Karlsson behöver man inte spilla särskilt många ord: pomp, and not a lot of circumstance. Men jag tycker heller inte att Anna Ekströms position är helt problemfri, varken hennes anonymitet eller hennes argumentation.

Mellanösterndebatten är ju den arena, av alla arenor, där man har anledning att vänta sig hårda tag från båda sidor. Den här debatten är – dessvärre, kanske – not for the faint-hearted. Men aldrig förut har jag stött på en debattör i mainstream-media som så här ivrigt insisterar på anonymitet. Jag förstår inte riktigt vad det är som gör Anna Ekström så unikt sårbar?

Snarast är väl en av grundförutsättningarna för en produktiv debatt är att man deklarerar vem man är och, framför allt, “var man kommer ifrån” som det brukar heta, dvs. i vilket sammanhang och ur vilket perspektiv (om något) man uttalar sig. Jag förstår inte vad som gör Anna Ekström till ett undantag i det hänseendet?

Särskilt inte när det tycks så kontraproduktivt, i den meningen att det oundvikligen leder till misstanken – rättvis eller ej – att hon har någonting att dölja.

Anna Ekströms åsikter är inte mindre förvånansvärda. Vad jag har förstått går hennes huvudargument ut på att en tvåstatslösning skulle försätta en del av den judiska befolkningen i minoritet (jag antar att hon i huvudsak menar eventuellt kvarvarande bosättare på Västbanken), vilket i sin tur dramatiskt skulle öka risken för ett nytt folkmord på dessa judar. Att förespråka en tvåstatslösning innebär i princip att riskera en andra Förintelse.

Vad man än kan säga om verklighetsförankringen i det antagandet, så är det i alla fall en risk som författaren A B Yehoshua verkar villig att ta. Han talar i dagens Independent (mycket läsvärt) bl.a. om sin egen version av tvåstatslösningen:

Under the Yehoshua plan – a version of which was also floated in the past by Palestinian Prime Minister Salam Fayyad – those settlers refusing to leave for compensation would have to become Palestinian citizens wholly subject to the new state’s laws. If Palestinians “are serious about peace” then their own security forces, augmented by a European-led international contingent in the Jordan Valley, would preserve it. And for the Palestinians it would mean “getting the maximum territory they want” without “cutting it into pieces”.





“Världshistoriens bästa teveserie”

Monday, May 14th, 2012

Så här skrev jag på analog-Pressylta för sju år sedan (16 september 2005):

Igår kväll gick första avsnittet av ’49Up’, den sjunde i serien där Michael Apted sedan 1964 följt ett drygt dussintal människor sedan 7 års ålder och filmat dom vart 7:e år.(Jag tror dom har visats i Sverige också). Totalt gripande samhällshistoria, det är Balzac och det är Dickens och det är Galsworthy och det är… allt.

Vad hände med Tony,den lille rolige East End-killen som inget hellre ville bli än jockey, och som sedan blev taxichaffis? Han har, naturligtvis, villa i Spanien. Spelar golf. En av de stora sociala rörelserna som programmen beskriver är hur det gamla East End har flyttat till Essex. Och naturligtvis säger Tony saker som “Jag är inte alls rasist eller nåt, men East End nuförtiden… Man vill ju leva med sitt eget folk, va?”.

Och så Jackie, hon som vid 21 satt och kedjerökte och var fruktansvärt, plågsamt olycklig över den väg medelklasslivet verkade ha stakat ut åt henne. Och idag: där sitter hon mitt i medelklassmeten, med barn som det går bra för och hästar i stallet och maken och två bilar och… Och man ser på henne att hon inte slutat vara olycklig. Hon säger att det här nog blir det sista programmet hon medverkar i och man vet precis varför: hon orkar inte se tillbaka på vad livet kunde blivit en gång till, om sju år, eller någonsin.

Och en hel del av de ursprungliga medverkande har också hoppat av under årens lopp. I nästa avsnitt får vi reda på vad som hänt med Andrew (hette han väl?), han som dom vid 35-filmningen hittade uppe i högländerna, vilsen och hemlös, och som Apted försiktigt frågade: “Do you fear for your sanity…?”, och det tog en evighet innan han tittade upp och sa ja.

I kväll är det dags för “56 Up“… Det är nästan så jag tvekar om jag ens vågar titta. Nästan, alltså…





Inte bara

Monday, May 14th, 2012

Sverige är inte bara vadderat dasspapper och frisbeegolf, minsann. Även om det ibland kan tyckas så.

Det är Leningradsymfonin också. Torsdag kväll med GSO under Leif Segerstam, och då använder jag ordet “under” advisedly, som det heter… Han liknar ju mest en väldig jultomte, som om hans skröpliga ben plötsligt gav vika skulle krossa åtta förstavioliner och merparten av cellosektionen… En imponerande figur.

Jag vet mig aldrig ha hört Leningradsymfonin live förut. Men “tagen” blir man, utan tvekan, som efter en halv maraton, cirka. De sakkunniga jag talat med säger att den har börjat komma tillbaka på repertoaren igen, efter många år ute i den symfoniska kylan. Man förstår ju också varför det har förhållt sig på det viset. Tidens gång för ju bland annat med sig att det som en gång var tragedi tenderar till patetik, och det som en gång var triumfatoriskt drama nu låter som öronbedövande bombasm, som i det sista crescendot.

Men det ska samtidigt sägas att annat har överlevt intakt, inte minst den fantastiskt sötsalta ironin i att låta “invasionssekvensen” i början få som tema “Då går vi till Maxim / där blir man så intim…”. Alla den tyska krigsmaskinens trumvirvlar och skramlande cymbaler till trots, så sitter man där med ett förvånat leende på läpparna. Har en metafor någonsin fungerat lika bra i ett symfoniskt sammanhang?

Kriget korrumperar allt, besmutsar och fördärvar allt, inbegripet varje försök att komma underfund med det, eller ens beskriva det. Leningradsymfonin är i stora bitar ett skevt och bullrande, programmatiskt och frånstötande stycke musik i mina öron. Den har förstås åldrats, som allt annat, men jag undrar också om den åldrats till döds, så att säga. Om musik som såpass märkbart har åldrats kan man ibland säga att det finns ett sediment av emotional truth kvar att ta till sig (som i en del av Brahms, skulle jag sagt, kanske Mendelsohn också).

Eller med andra ord, är själva Leningrads belägring av sådan avgörande historiskt dignitet att också symfonin, faut de mieux, överlever med den?





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004