Som tidigare meddelats hittade jag nyligen ett fiffigt sätt att blåsa nytt liv i gamla opublicerade texter – texter som i ursprungligt, zipdiskat skick såg ut som explosioner i kommateringsfabriker. Men med hjälp av en ordbehandlare som heter Duga kan man nu faktiskt se vad det står, och det är ju alltid en hjälp.

Ingen av dessa texter har alltså sett dagens ljus förrän nu, och en del är mer kompletta än andra, men jag tänkte jag skulle langa upp ett par tre stycken under veckan, så får vi se om det blir några barn gjorda. Den första är en ganska kort bokrecension från 2001 som jag skickade till DN, men den kom mig veterligen aldrig in.

Carlo Feltrinelli
Senior Service: A Story of Riches, Revolution and Violent Death
(Granta Books 2001)

Det är på eftermiddagen den 14 mars 1972, nära Segrate, en förort till Milano. Bokförläggaren Giangiacomo Feltrinelli har just klättrat halvvägs upp för en kraftledningsstolpe på via Cassanese när en fasttejpad liten arm i en billig väckarklocka plötsligt lossnar och utlöser en öronbedövande explosion. En hund som hette Twist hittade kroppen en stund senare bland stenarna nere vid stolpens fot, armarna utspridda som en kristusfigur.

Feltrinellis namn hade en mytisk klang inom sextiotalsvänstern. Han umgicks med Fidel och Regis Debray, med Eco och Calvino, han var stilig, temepramentsfull, och stormrik. Men han var långt ifrån någon senkomling till revolutionen. Feltrinellis politisering redan i tonåren hade att göra både med ett uppror mot hans förmögna och säregna familj, och en tidig insikt om hotet från en ingrodd politisk reaktion i Italien efter kriget. Hans ideologiska fadershus var kommunistpartiet PCI, i synnerhet dess inte alltid så disciplinerade partisantradition, där han också höll kvar många av sina kontakter till “det gamla gardet” ända till slutet.

Men brytningen var lika oundviklig som spektakulär. Den kom när Feltrinelli 1956 fick ensamrätten på Boris Pasternaks “Doktor Zjivago”, en litterär världssuccé praktiskt taget utan motstycke. Hans agerande i Pasternakaffären, som rakt igenom präglades av både dunkla manövrer och komiska vändningar, var modigt och principfast och spelade utan tvekan en väsentlig roll i den västeuropeiska vänsterns förändrade syn på Sovjet, särskilt som den sammanföll med Ungernkrisen och Chrustjovs brytning med stalinismen samma år. När Feltrinelli ett par år senare också publicerade Lampedusas “Leoparden” etablerade han sig som en av efterkrigstidens mest framstående förläggare i Europa.

Men det var 1968 som “gjorde” Feltrinelli, i den meningen att händelserna konsoliderade det autonoma, post-partisanska, och påtagligt teatraliska inslaget i hans – och många andras – politiska liv i den italienska vänstern. Hans inställning kristalliserades, och dramatiserades: som Feltrinelli såg det hade traditionell partipolitisk mobilisering lite eller inget att sätta emot den fascistisk-militära statskupp som han – med blicken på överstarnas Grekland – såg som omedelbart förestående i Italien. En del betraktade hans inställning som alltför paranoid och melodramatisk, men historien har i det stora hela gett honom rätt: en statskupp, möjligtvis flera, var faktiskt på väg att genomföras under de här åren; att de aldrig kom till kritan går i mycket att hänföra till den italienska reaktionens traditionella förkärlek för fars och slapstick framför effektivitet och målmedvetenhet.

Så kom bomben på Piazza Fontana i Milano i december 1969, med sexton döda och åttiofyra skadade, en fascistisk provokation, ett led i “spänningens strategi”. Feltrinelli blev efterlyst och gick under jorden. Han kom aldrig upp i dagsljuset igen. Sonen Carlo, då åtta år, fick träffa honom några få gånger under de kommande tre åren: ibland i Milano, ibland i Tyrolen eller Frankrike. Då och då fick han brev, med både ömheter och ideologiska förmaningar. Feltrinelli förändrades, gradvis, oundvikligen: ännu magrare, mustaschen avrakad, sluten, oberäknelig, och till slut orubbligt övertygad om det historiska värdet av propaganda d’azione, handlingens propaganda.

“Att dö för sina idéer,” skriver Carlo med en karaktäristisk blandning av vemod och syrlighet, “är den mest radikala av alla sagor”. Hans memoar över sin far talar till läsaren på många nivåer: som italiensk efterkrigshistoria, som porträtt av en märklig människa och ett märkligt öde, som en krönika över den italienska vänsters krokiga väg framåt, bakåt och i sidled. Men kanske framför allt som en kärleksförklaring till en far som begått ett oförlåtligt brott mot sin son: att inte vara där.