Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Engelska för resande (1)

Categories: Språk
Thursday, Jul 12, 2012

Det blir en sommar av repriser, tycks det som. Det beror mest på att jag ligger i träning för 400 m häck i OS nu om ett par veckor. (Tackar som frågar, det går alldeles utmärkt, jag har lyckats ta mig oskadd över tre stycken i rad nu). ‘Engelska för resande’ är en serie på tre artiklar, som faktiskt blev publicerade, i Moderna Tider, jag tror det var 1995. Eftersom det ju finns ett språkintresse bland Pressyltas läsare tänkte jag att här kanske finns några små strån att dra med sig till livets stack.

Engelska för resande (1): I en klass för sig

Den brittiska engelskan, eller snarare den engelska engelskan, har den egenheten att dess standarduttal – “Received Pronunciation” (RP), Oxfordengelska, BBC-engelska,  kalla det vad man vill – inte är rotat i ett geografiskt utan ett socialt locus: i det finkänsliga, finstilta, finmaskiga engelska klassamhället. Detta gör ju engelskan ganska unik. Rikssvenskan, till exempel, är (eller var) ju i stort sett den svenska som talas i Mälarområdet, standardfranskt uttal hör man runt Ile de France, riksspanska talas i Kastilien, standarditalienska i Florens; det rör sig oftast om huvudstäder eller kulturcentra.

Men inte i England. Det går inte åka till en speciell plats (minst av allt Oxford) och lyssna på en form av engelska vars vokalvärden och intonationer och rytmer låter ungefär likadana i alla samhällsklasser och som bildar mönster för det övriga landets eliter, reella eller förmenta. Nu har en del språkvetare visserligen spårat det engelska standarduttalet till den tidiga medeltidens merciska kungadöme, alltså dagens East Anglia. Men det är ett tunt och nästan utsuddat spår som egentligen inte leder till en plats utan en institution, universitetet i Cambridge. Och, i förlängningen, till de stora lärosätena i allmänhet, varmed är vi tillbaka till klass och status.

En adelsman med rötter i Yorkshire låter alltså likadant som en med rötter i Dorset. Eller gör det nuförtiden, för så har det förstås inte alltid varit. Under förra århundradet kunde man höra på två aristokratiska dialekter att den ena var från norr och den andra från söder. Detta är kruxet. Standarduttal, och idén om ett riksspråk överhuvudtaget, är ju en relativt senkommen företeelse. Få hade av naturliga skäl ens hört  bildad engelska förrän det med teknikens hjälp kunde kastas vida kring: RP är egentligen inte mycket äldre än BBC – därav ett av dess namn.

RP-debatten är, och har ständigt varit, en livlig affär. Det engelska standarduttalet har alltid haft sina kritiker och deras angreppspunkter är huvudsakligen två, den ena social och den andra estetisk. Det är på något sätt perverst att det dominerande sättet att tala i ett helt samhälle grundar sig på en uppsättning språkliga och sociala abstraktioner, som inte ens har fördelen av att vara särskilt ålderdomliga och som bär om sig en doft av konstiperad sekelskiftsbourgeoisie.

Ett helt och hållet affekterat sätt att tala har blivit ett kastmärke. Jag känner ett otal engelsmän som ända fram till universitetsåren talat med dialekt men sedan medvetet arbetat bort alla regionala egenheter i sitt tal, till förmån för den borgerliga standardiseringen. Och detta, märk väl, har absolut inget med snobberi att göra. RP:n är inte detsamma som “överklassengelska”. Det framstår i stället för dem som den naturligaste sak i världen att göra vid just det stadiet av ens liv. I ett förmånligt socialt klimat ömsar man sitt språkliga skinn.

Estetiskt är probemet att RP egentligen inte är särskilt attraktivt att lyssna på. De där gamla annonserna som undrar om man beundrat Patrick McGoohans engelska är för många rena skräckpropagandan: skådespelare talar ofta med en fasansfull, halvt ihjälstrypt dramaskoleengelska som ingen vettig människa would be heard dead with . Vad man beundrar är väl snarare dessa talares förmåga att leva upp till ens förväntningar om vad obesvärad social överlägsenhet borde låta som.

RP:n, säger dessa kritiker, låter monoton och den låter slapp. Den gör en dygd av sin färglöshet, sin sjukliga blekhet. Man ska inte glömma att den talar den “bästa” RP:n som rör minst på läpparna. Att den låter just så lat och slarvig beror mycket på dess tendens att svälja vokaler, dvs att den lägger hela betoningen på en enda stavelse – vanligtvis den första – och sedan “låter de andra sköta sig själva bäst de vill”, som H.W. Fowler uttrycker det. Det innebär att man hamnar i anskrämligheter som ord av typen melancholy  och formidable , där betoningen trängt sig fram till täten och i kölvattnet lämnat kvar en eländig radda av ‘uh’-ljud – alltså de icke-vokaler som i fonetisk skrift återges med ett uppochner- och bakvänt ‘e’.

Men man kan naturligtvis invända att det ligger ett mått av omvänt snobberi i angreppen på standarduttalet. Det visar sig till exempel i en tendens på senare år bland sydengelska medelklassbarn, uppvuxna i RP-miljö, att lägga sig till med cockneyuttal för att åstadkomma ett mått av social respektabilitet, eller rent av autenticitet. RP:n som socialt kastmärke är en förbannelse men den är snarare en verkan av klassamhället, inte en orsak till det. Den är färglös och monoton, men frågan är om färger är allt som behövs för att låta uttrycksfull. Det som utanför England brukar gå under namnet engelsk humor är ju i 99 fall av 100 en RP-humor – Monty Python är kronan på skapelsen – och en brist på uttrycksfullhet är väl just inte något man kan anklaga den för.

Man tycker instinktivt att standardiseringen av ett språk – särskilt uttalet – är något onaturligt, ett tecken på tilltagande språklig utarmning. Men som med det mesta som har med språk att göra så existerar – och utbreder sig – RP:n därför att den uppenbarligen motsvarar ett behov.  Man skulle ju kunna se den som ett slags lingua franca , konsensus satt i system, en palaverplats innanför vilken man för den sociala rörlighetens skull följer vissa konventioner. Utanför den kan man sedan i stort sett  prata hur fan man vill.

5 Responses to “Engelska för resande (1)”

  1. (I’m just going to leave this here: http://youtu.be/VmU6BChuiBs)

  2. Hur heter det… “snabbare, högre, längre, kraschare…” Underbart!

  3. haha, underbar löpare!

    På BBC talar man ju (som du så klart har noterat) inte heller “BBC-engelska” längre, inte den sorts högtidligt nonchalanta och svagt polerade Laurence Olivier/David Niven-RP som skissas upp i din text. Jag följer ju inte de inhemska engelska kanalerna från vecka till vecka eftersom jag är bosatt i Sverige, men nästan ingen på BBC World News – som till stor del sänds och produceras från London, av journalister skolade i England, ofta i Oxford och Cambridge – uppvisar den typen av intonation. De talar betydligt mer, tja, diskret melodiskt och med mer varierad placering av betoningen. och nog låter det likadant på många håll i vanlig engelsk tv? När man ser engelska tv-serier får man inte heller intrycket att de skådisarna är genomdränkta med en RP-norm i botten.

    Nu hör det till saken att många av BBC Worlds reportrar och ankaren har en icke-engelsk bakgrund (i första eller andra generationen; många kommer från Sydasien) och dessutom vänder sig kanalen till en global publik, men deras engelska känns klart mera samtida än till exempel McGoohans, och från sin studio påverkar de många miljoners uppfattning om hur engelska “ska” låta.

  4. RP i media är ett litet specialfall beroende på att det – dessvärre – finns en grundligen etablerad medieanpassad språkmelodi som nästan alla faller in i (ofta helt enkelt därför att man anpassar sitt tal till en förbitågande manustext på telepromptern…) Men visst har regionala egenheter tagit sin plats bredvid RP:n i riksmassmedia, det är helt klart…

  5. Min favorit när det gäller _spontana_ utrop av en journalist i tv-rutan är nog killen i Top Gear som körde på i tvåhundra knutar på en dammig väg men blev omkörd av en mycket snabbare bil. Ur det uppvirvlande molnet av grus och damm som fyllde hela tv-rutan, medan han saktade ner litet, hördes hans upprörda och misstrogna “What is this? How can I be outrun by a HONDA??!!” – märkesnamnet avlossat med ett rivjärn i botten av halsen. Uppenbarligen är Honda inte ett märke som brukar leverera riktigt snabba och starka sportbilar…

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004