Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Engelska för resande (2)

Categories: Språk
Friday, Jul 13, 2012

Än jag, än mig, än sen…?

Allt emellanåt brukar ordryttarna ställa till med fest och gräla om huruvida det heter more pedantic than I  eller more pedantic than me ?

På tyska och franska är ju saken klar: det går inte att säga något annat än als Ich  respektive que moi  (fast spanskan överensstämmer här med tyskan, inte franskan: que yo, inte que me ). På engelska däremot, precis som på svenska, är förstås båda versionerna fullt korrekta; det beror helt enkelt på hur man betraktar ordet “än”. Ser man det som konjunktion heter det “än jag (är)”. Uppfattar man det som preposition (p.g.a. ellipsen) använder man objektsformen “än mig”.

Men detta är egentligen inte det intressanta, för i bakgrunden till grälet finns också en spänning mellan preskriptiv och deskriptiv grammatik, och i förlängningen mellan högspråk och lågspråk. Många kloka grammatiker har ju oväntade problem med “än mig”-formen. Ljung/Ohlander (Allmän grammatik, 1971) känner sig tydligen lite skyldiga för att ha nämnt saken och klämmer in reservationen “Av många anses [objektsformen] ej vara korrekt”. Fowler (Modern English Usage, 1926) går rakt på sak och kallar människor “obildade” som säger “än mig”.  Den gamla skolgrammatiken Rebbe/Gullberg/Ivan (Svensk språklära, min upplaga: 1959) klassificerar det också som “obildat talspråk”.

Även om ingen av dem vågar påstå att objektsformen är direkt fel så hör man ändå i bakgrunden hur den preskriptiva grammatiken harklar sig, som om den just ska till att säga något. Vad språkvårderiet har, och alltid haft, svårt att vänja sig vid är i själva verket den deskriptiva grammatikens grundregel: det enda kriteriet för att en uttrycksform ska vara “grammatiskt korrekt” är att den används konsekvent. Om en göteborgare alltid säger “jag ska ge den till han”, om en londonbo aldrig avviker från we was robbed,  så har grammatikern egentligen inget annat att göra än att sucka tyst för sig själv och lägga till ytterligare en paragraf i regelboken. Rågången mellan “formellt” och “informellt” språkbruk, längs vilken alla skolgrammatiker tenderar att vingla fram, är inget annat än skillnaden mellan grammatisk verklighet och grammatisk fiktion.

Dessa grammatikerns obehagskänslor inför den verkliga världen framstår särskilt tydligt i ett vanligt resonemang om “hellre…än…”-satser. Till och med Fowler, som sällan pratar dumheter, trasslar här in sig med invändningen att objektsformen kan leda till ambiguities  – och “mångtydigheter” är något som grammatiker alltid har svåra fobier om.

Satsen I would rather you shot the poor dog than me  är självfallet tvetydig när man läser den, men än sen? I talspråket innehåller den inga tvetydigheter alls, eftersom meningen framgår klart i och med att man lägger betoningen antingen på you  eller på dog. I skriftspråk är satsen blott och bart inkompetent konstruerad och dess upphovsman borde gå någon Hermodskurs. Men därmed har man egentligen bara bevisat att  grammatiker, som tabloidjournalister, också behöver tjäna sitt uppehälle. Finns det inget att skriva om så får man väl hitta på något själv…

Verkligheten är den att more pedantic than I  enbart låter klumpigt och affekterat. Mer specifikt: det placerar en i spetsgardinernas och de snörpta munnarnas småborgerlighet; Dame Edna Everage har ju t.ex. gjort ett stående skämt av den här sortens choseri med sitt Excuse I…!  Visserligen har den preskriptiva grammatiken sitt ursprung på 1600-talet men den slog ut i tung och damaskrosig blom under den viktorianska eran – alltså samtidigt med att  språkvetenskapen gjorde sådana stora deskriptiva framsteg. Den här paradoxen har blivit mer och mer iögonenfallande: den preskriptiva, språkvårdande skolgrammatiken lever ett liv så gott som helt oberoende av vad vi under århundrandena faktiskt lärt oss om språkens grammatiska processer.

Behovet av att tillrättavisa någons språkbruk enligt ett etablerat regelverk, att förpassa det obildade talspråket till dess finstilta fotnoter, är uppenbart mer av ett socialt behov. Eller kanske sexuellt: den grammatiska verkligheten är mångtydig, okontrollerbar, självsvåldig, ohämmad, naturkraftig, underjordisk, flödande, rinnande, utsöndrande… kvinnlig. Men här kommer nu lyckligtvis vår informator med en uppsättning remmar och beslag, bälten, lås, piskor och en liten flaska med kloroform, som han viftar under näsan på oss.

Detta virkande av språkliga antimakasser pågår fortfarande i allra högsta grad i England, trots att engelsmännen gärna skryter med hur levande och mångfasetterat, hur tolerant och inklusivt deras språk är – i alla fall jämfört med en franska som känner sådant behov av att införa invandringskvoter för verbala utlänningar. Engelskan är, i alla fall i de flesta av sina offentliga manifestationer, ett djupt borgerligt  språk: beundrande blickar uppåt, föraktfulla gester neråt; tenderande mot klichémättad stelbenthet, högtravande komplikationer och självgratulerande ironier;  nostalgiskt, nivellerande, sentimentalt.

Det är väl i stort sett bara på engelska och franska man får känslan av att man avslöjar  sig genom sitt språk (grammatik, ordval, uttal) –  alltså i den meningen att man avslöjar något man egentligen borde försökt hålla hemligt: att man förfalskat växlar, att man har gonorré, att man brukar säga toilet  i stället för lavatory.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004