Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Engelska för resande (3)

Categories: Språk
Saturday, Jul 14, 2012

Nej, nej, och åter nej!

En åttaåring som heter Darren står på skolgården framför en pangad ruta med en fotboll under armen, andfådd och röd i ansiktet, och vädjar till magistern: –“I didn’t do nuffink, sir…!”

-Aha! svarar magistern och sätter upp fingret, för han har alltid tyckt sig vara väldigt vaken för sådana här exempel på  bristande logik. Ungarna kallar honom följaktligen Shithead.

-Aha, säger Shithead, om du INTE gjort INGENTING måste ju det betyda att du gjort NÅGONTING, eller hur!

Darren ser konfys ut och tittar sig omkring efter en ledtråd om vad gubbfan menar, men hittar naturligtvis ingen. -Du erkänner alltså! säger Shithead triumferande.

Och det gjorde ju Darren i och för sig, för i engelskan gäller som bekant den förbenade aritmetiken att 2 negationer = 1 bejakande. Darren har erkänt genom att neka med emfas.

Men inte bara det: han har i förlängningen också erkänt i och med att han härstammar från de “obildade” samhällslagren, där andra regler om negationer gäller. Just förbudet mot dubbla negationer är kanske det allra tydligaste exemplet i engelskan på grammatiska regler i rollen som rena klasslagar.

Ett av de grundläggande problemen med England, brukar man säga, är att det är ett sådant långt gånget, nästan övermoget, klassamhälle. Vilket naturligtvis är sant. Man kan inte undgå att snubbla över de vansinniga klasskillnaderna, dag ut och dag in, i allt från utbildning, bostadsförhållanden och sjukvård till kosthåll, rökvanor och sinne för humor.

Men man ska därför inte lockas att tro att det är ett stagnerat  klassamhälle. Den sociala rörligheten har alltid varit av central betydelse i engelskt samhällsliv, särskilt i dess psykologiska beskaffenhet. En nylig undersökning visade att i genomsnitt en tredjedel av varje engelsk samhällsklass (utom den översta aristokratin) byter klass – uppåt eller nedåt – med varje generation.

Vad man lika ofta menar med klassamhället – och där man med fog kan tala om stagnation – är egentligen den sociala rörlighetens ängsliga övervakare, “statussamhället”, eller snarare “etikettsamhället”: den oerhört komplicerade kodifieringen av klassamhällets funktioner, detta blindstirrande på den industriella kapitalismens yttre , som i England ständigt är föremål för kärleksfulla, svartsjuka, omtänksamma små revideringar.

Den språkliga etikettens bibel är t.ex. Nancy Mitfords kåseri “U and Non-U” från 1950-talet, som är full av ömt hanterade petitesser om att det var U  (alltså upper class) att säga lunch och napkin , men non-U  (varmed Mitford inte menade arbetarklassen utan något sjufaldigt värre, den lägre medelklassen) att säga dinner  och serviette .

Det märkvärdiga är förstås att tabuet (för det är ju egentligen vad det är) mot de dubbla negationerna är avsevärt yngre än bruket av dem. De är i själva verket lika gamla som engelskan själv, och absolut inte bara i folkspråket. I så kallat bildat tal hör man fortfarande idiomatiska uttryck av typen I shouldn’ t wonder if the Prime Minister didn’t know about the arms exports after all  och det är ingen som behöver svimma ute i tamburen för det.

En del vill också hävda att dubbla negationer gör språket mer färgstarkt och effektivt. Själv är jag nog böjd att hålla med. Det finns ett underbart ställe i Dickens (citerat i Fowler) när Mr Dombeys butler säger “I hope I never hear of no foreigner never boning nothing out of no travelling chariot!”  Eller för den delen i Bob Marleys högst ovårdade No woman no cry . Detta att enbart för effektens skull stapla negationerna på varandra är inte bara något som andra språk  ser som helt naturligt; det är alltså något som också engelskan  ser som helt naturligt, vad grammatikerna än påstår om saken.

Scenen med Darren förekommer fortfarande här och var i engelska skolor, även om de flesta lärare numera tenderar att låta “felaktigheter” av den här typen passera. Och det låter ju som en utveckling i positiv riktning.

Problemet är bara – och det är ju inte unikt för England – att man kommit att kasta ut babyn med badvattnet. 1960-talets skolreformer gjorde sig ju inte bara av med allt vad preskriptiv grammatik heter; de gjorde sig samtidigt av med grammatik överhuvudtaget, därför att reformernas upphovsmän och -kvinnor ofta behärskades av fantasin att ett blott och bart intresse för saken var ett tecken på elitism och snobberi.

Det innebär att majoriteten av barn (dvs. sådana som inte går i privat utbildning) lyckligtvis inte behöver lära sig en massa förlegat strunt om ett språk de ändå inte kommer att använda särskilt ofta, om alls. Men det innebär också att de sällan ens får lära sig vad grammatik och språk är, vad det består av, varför det bär sig åt si eller så.  Vad värre är, skolorna är numera fulla med lärare  som inte fått lära sig det. Detta, om något, är vad som är den språkliga fattigdomen.

(P.S. Jag har i den här artikelserien då och då hänvisat till H.W. Fowlers “Modern English Usage” från 1926. Det är inte en händelse. Denna kloka, idiosynkratiska och roliga bok är oumbärlig för alla som är intresserade av språk i allmänhet, engelska i synnerhet. Den bör finnas i billig och femtielfte reviderade pocketupplaga i större svenska bokhandlar.)

15 Responses to “Engelska för resande (3)”

  1. Det är mycket möjligt att den här lilla artikelserien varit mer intressant för mig än för läsarna. Jag är faktiskt lite tvehågsen om den, det hela låter väldigt längesen. Jag undrar lite grand var den förmanande tonen kommer ifrån? Det har något av polemik över sig, men mot vem? Och idag skulle jag säkert inte varit så raljerande mot preskriptiv grammatik heller, den har väl sin nytta, precis som den deskriptiva. Men att grammatiken är ett sorgligt förbisett skolämne håller jag nog fast vid. Och jag fick ett jävligt roligt brev från Joan Tate om det där med dubbla negationer, förresten. Ska försöka hitta det.

  2. Älskar det där Dickenscitatet, den mannen visste något om the nothingsness of too many words. Men på ett vänligt sett förstås. Jag tycker Beckett kunde lånat den satsen, men var? Lyckliga dagar?

  3. “I ain’t seen nothing!” och “Won’t you put me in an asylum?!” (i betydelsen “You are _not _ going to — after all?” är två repliker av den konfunderade, skrämde och halvt senile butlern som jag minns från någon gammal filmatisering av du Mauriers “Rebecca” – han har alltså några dagar tidigare berättat för en annan av tjänarna att han sett gamla fruns vålnad eller hur det var. Kontrasten mot det soignerade slottsparet och deras förnämt avvisande ton – och oklanderliga uttal och satsfogningar – var oemotståndligt komisk.

  4. Du polemiserar väl -vällovligt- mot dem (de?) som drar upp godtyckliga regler bara för reglernas skull. En fight som jag ofta fått ta, inte minst inom bloggeriet. Grammatiska regler behövs givetvis men när man reser land och rike kring och föreläser om hur långa bindestreck skall vara har det gått för långt. Den som har möjlighet kan läsa en rolig bok av Mikael Parkwall som heter “Lagom finns bara i Sverige” som gör upp med en hel del myter om språket som numera är allmän sanning inklusive Fredrik Lindström, vilket gläder mig särskilt.

    Sen tycker jag att det är roligt att läsa artiklarna – en nyttig påminnelse om hur ytliga ämbetsmannakunskaper i engelska egentligen är. Thank you Miss Gem.

  5. Håller med Bengt om att det är kul att läsa. Jag var bara så off grammatiken i ungdomen, oavsett språk. I´m a natiural born talent. And I aint seen no conflict nowhere. (Utom i tyskans artiklar för substantiv).

  6. Jag märker att ni skulle ha glädje av att få lite insyn i de livsviktiga kroatiska kasusfrågorna. Hur frågar man för att få vilket svar?

  7. Men Bodil då, så helt Sokratiskt ; )

  8. “Kasus belli”, för min del… Jag läste två års gymnasieryska och fick tvärnita inför detta med kasus… Ett ord för att gå in genom en dörr, ett helt annat ord för att gå ut genom en dörr… Är det f.ö. inte samma med finskan och kasus?

  9. Det roliga är att alla verkar kunna en uppsättning “duktiga frågor” som de kan rabbla upp “auf Knopfdruck” – en fråga för varje kasus alltså. Om jag då undrar något över de här konstlade frågorna brukar jag få besvärade blickar till svar. “Det är så vi gör, det är så vi har lärt oss, kroatiska är svårt.”

  10. Ha! Det där låter besläktat med min gränslösa beundran för barn som kan prata något så svårt som franska… Det är fantastiskt tjusigt gjort av dom, att ha greppat grammatiken på ett så tidigt stadium…

  11. I Paris sjangtila salar
    Värsta buse franska talar.

  12. Det är det som är så jävla orättvist…

  13. Det är det som gör skillnaden så rasande stor
    på en falsk och en äkta spanjor.

  14. Ett försenat inhopp i debatten.

    Gunnar: det är väl inte kasus som är ryskans största problem utan verbens aspekter. Det kan man verkligen stupa på. Liksom i franskan på den tid när det var viktigt med passé simple.

    Då är det värre med finskans 15 kasus. På Wikipedia ges ett exempel på vad böjningen kan innebära i praktiken:

    “Ska en svensk bilturist till exempelvis orten Virolahti hittar han ingen sådan vägvisare. Däremot finns vägvisaren Virolahden k:k, vilket ska förstås som “vägen till Virolahti kyrka”. Denna finska språkets egenskap har lurat mången svensk bilist att köra förbi den rätta avtagsvägen.”

    Fast just den språkliga fällan verkar inte vara så svår att undvika. Då är det värre i Belgien där vägvisaren till Liège plötsligt pekar mot Luik bara för att man kommit in i en flamländsk kommun.

    Ett kasus som heter egressiv finns i udmurtiska, det språk som de sjungande ryska gummorna talar till vardags. Även barn och busar i Udmurtien uppges behärska detta komplicerade tungomål.

  15. Det har du så klart alldeles rätt i, Torsten, det var verbens aspekter jag var ute och cyklade med… jag var nog inte riktigt “mindful” där… “Egressiv” låter ju just som “gå ut genom dörr”-kasuset…

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004