Det här från augusti 2005…

Jag kommer ihåg precis den dag jag lärde mig ordet scurrilous. Det brukade finnas en kille som hade ett marknadsstånd fullt med Elvisgrejer på Earlham Street i Covent Garden. Inte långt efter att Elvis dött publicerade några av hans gamla påhängare en milt skandalös bok om the hand that had fed them for all those years, så jag gick och frågade killen på Earlham Street om han hade den. Han tittade på mig ungefär som påven skulle tittat på en om man frågat hur frun och barna mådde. En äcklad min, tittade snabbt på mig och sa, “Scurrilous rubbish…” och vände sedan ryggen åt mig. Och som så ofta med ord så fattar man omedelbart vad det betyder, trots att man inte stött på det det förut: man hör det på ljudet, man ser det på minen, man känner det i luften.