Vad jag egentligen ville tala om med föregående post om Åsheden var det oerhört märkliga sammanhang hon ingick i. Bröderna Poutiainens bok är enastående bra om just detta: de första timmarna – upp till dygnet – efter mordet. Allt som inte borde hända, hände. Samtliga inarbetade procedurer övergavs. Motsatsen till rutin blev rutin.

Från tidigt följande morgon (så fort Holmér hunnit in från sin älskarinnas lägenhet i Solna) leddes Palmegruppen av en skrivbordspolis och partipolitisk panjandrum som aldrig i sitt liv skött en mordutredning; och den innehöll en representant från den socialdemokratiska regeringen (Klas Bergenstrand, senare Kurt Malmström) vilket i princip är så rättsvidrigt det vill bli,  samt en “journalist”… en journalist som inte ens orkar berätta för oss om allt det sinister buffoonery som utspelade sig framför hennes ögon när det begav sig…

Jag har inte läst Åshedens bok ännu, men jag tar för givet att den är full av mea culpa, typ: -“Jag kunde över huvud taget inte uppfört mig mer oprofessionellt, och den här boken är min chans att be den tidninsgläsande allmänheten om ursäkt för att jag inte sagt ett dyft förrän tjugofem år senare…”….

Eller hur, så måste hon ju skriva nånstans…?

(PS: Här Jan Guillou om det i AB…)

(PPS: Och Gunnar Wall skriver som vanligt skarpt och insiktsfullt i sin recension i AB idag onsdag 12/9…)

Fotot på Anna Maria Åsheden säger väl allt. Advokater här över har en förskönande omskrivning för “Oh shit, I really really hope this didn’t happen…!” Och den lyder ill-advised… Det här fotot är ill-advised… Ikonografi från tidigt hemlig-agent-1970-tal… Hon ska spränga igenom med laserblick, men lyckas bara se trött ut…

Varför gör folk sånt här…? Jag förstår det fortfarande inte, efter alla dessa år, varken fotot eller missen.

Något så enkelt att kolla som just Kegö och Barrling, för jösse namn. Och sedan Herman L:s fadäs nyligen: läser karl’n inte böcker…?! För att inte tala om rena plagiat, som den där människan på Nerikes Allehanda, och Jonah Lehrer på New Yorker… Och, nej, jag tror inte på den där halvpsykologin med att “egentligen vilja bli avslöjad”…

Det har förstås att göra med redigeraryrkets död, the death of subbing… Vi lever ju i en post-factual world, där en gammal halvhemlig sanning bland radiojournalister blivit vardag: säg någonting med mörk röst och i kompletta meningar (subjekt-objekt-predikatsfyllad-punkt… think Carl Bildt, Bill Clinton, Stephen Fry) och allt du säger blir sant. Spooky, but true…

Och det riktigt underliga är att dessa ovanor verkar öka med vår ökade kapacitet att avslöja dem!

Vi spenderade eftermiddag och kväll på Paralympics, och blev imponerade. Det var välorganiserat, utan att kännas nordkoreanskt (utom i det att vägen från t-banan till olympiska parken kantas av tonåringar med megafoner som skriker åt en hur “excited” vi alla är… )

Och jag visste ju att Olympic Park var stort, för jag har kört omvägar runt det i flera år nu, men det är först när man väl är där som man fattar dimensionerna. Det kändes lite grand som Borås, storleksmässigt.

Typiskt Storbritannien: dom överlägset längsta köerna såg man utanför McDonaldstemplet och köptemplet “2012 Megastore”. Vad Napoleon glömde bort var att “a nation of shopkeepers” kräver en nation av shoppare…

Men, som sagt, min slentriancynism gav rätt snart vika. Det var kul att vara där. Folk hade uppenbart skoj: där var stora familjer, kompisgäng, unga par… Vädret uppförde sig, det fanns mycket att göra och titta på, tågen gick i tid…

Bilden ovan föreställer för övrigt The Coca-Cola Beatbox, jag tog den från dassen alldeles bredvid, med mobilen… Bilden nedan är på stadion med Anish Kapoor’s helter-skelter bredvid…

You Have Got To Be Fucking Joking – att detta är en seriös tidningsrubrik i en – lallande och förfelad, visserligen, men ändå tenderande åt seriös – svensk tidning. Inte undra på att folk litar mer på Googleyoutubetwitter… “Hur man gräver sin egen grav”… Papperstidningarna har inga ursäkter kvar….

Som sagt…

Som sagt…

Som sagt…