Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Äckelpottorna på BBC

Categories: Brittiska medier
Wednesday, Oct 24, 2012

Det är nu Jimmy Savileskandalens fjärde vecka, och saken har börjat anta sedvanliga ritualistiska drag, som alltid när det gäller BBC. Det finns ingen organisation som så till den milda grad gjort det till ett framträdande personlighetsdrag att banka sig för bröstet och kräla i stoftet och ropa mea maxima culpa, allt på samma gång, vid första antydan till skandal. Det är ett märkligt skådespel.

För en skandal är det, trots allt. Att den är historisk – och därmed i det stora hela “över” – gör den inte desto mindre skandalös. Det handlar än en gång om institutionell kultur, precis som det gjort med polisen, banker, parlamentet, och hur denna instututionella kultur “låter det hända”, vare sig det handlar om rasism, kriminell girighet, expenses-fiddling eller, som här, pedofili och sexuella trakasserier.

Det närmaste mitt gamla skollexikon kommer en översättning av ordet creep i det här samanhanget är “äckelpotta”, som jag inte tänker använda mig av. Men alla som var med under 1970- och 80-talen vet att Jimmy Savile var King Creep i en generation DJ-creeps på BBC:s popradiokanal Radio 1 och teveprogrammet ‘Top of the Pops’ på BBC1. Namnen är säkert bekanta: Dave Lee Travis, Simon Bates, Tony Blackburn, Alan Freeman, och så vidare.

Det är en generation som förlorade inflytande och dog ut med uppfriskande hurtighet vid mitten av 1990-talet. Två saker hände. Dels tillträdde en ny chef på Radio 1, Matthew Bannister, som lyckligtvis insåg att inte bara hade dessa DJ:s nått avsevärd ålder, utan det hade också deras publik. Någonstans måste trots allt “pop” ha kvar något ungdomligt över sig, resonerade Bannister, det går liksom inte att fortsätta spela Bachman-Turner Overdrive i all evighet och tro att “the spirit lives on”.

Det andra som hände var “Smashie and Nicey“. Savile, DLT, Blackburn och de andra dog helt enkelt den elakaste av satirdödar, i Harry Enfields och Paul Whitehouses lysande sketcher om “Radio Fab FM” (se t.ex. här). Det är också allmänt känt att sketcherna gav Bannister all den ammunition han behövde för att rensa ut i stallet. Att Radio 1 till en början såg lyssnarsiffrorna sjunka radikalt var ett pris man ansåg värt att betala.

Och som satir hade den ju heller inte varit fulländad om offren tagit den med någorlunda ro. Det gjorde dom inte. Dom blev skitsura. DLT sa till exempel i en intervju -“This Smashie and Nicey crap that they keep bringing up. Is that funny? It doesn’t raise a smile with me…” It does with the rest of us, creep…! svarade nationen med en röst. Jag kan för tillfället inte komma på ett annat fall där satir varit så mordiskt effektiv, och det länder Enfield/Whitehouse för evigt till heder.

One Response to “Äckelpottorna på BBC”

  1. http://youtu.be/1fs6fAsJ_U4

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004