Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

EU och freden

Categories: Uncategorized
Friday, Oct 12, 2012

“The integration of the East into the Union is the major achievement to which admirers of the new Europe can legitimately point. Of course, as with the standard encomia of the record of EU as a whole, there is a gap between ideology and reality in the claims made for it. The Community that became a Union was never responsible for the ‘fifty years of peace’ conventionally ascribed to it, a piety attributing to Brussels what in any strict sense belonged to Washington. When actual wars threatened in Yugoslavia, far from preventing their outbreak, the Union if anything helped to trigger them.”

Perry Anderson i LRB 29/18 (sept 2007)

14 Responses to “EU och freden”

  1. Same spirit as the BBC commentators today happily gloating over the flood of hate mail coming in from viewers. Why don’t they just hold their referendum and be done with it?

    Cameron says the UK needs to stay in the EU because it is a “trading nation.” But obviously a UK outside of EU would enjoy all the market access that they wanted, provided they reciprocated. Same goes for the other “freedoms.” If there ever was a win-win situation this is it. And England could continue to nurture the “special relationship” with a decling America.

  2. Det där kan nog vara sant, Bengt. Men för att återgå till Andersons poäng: att EU skulle varit ensam garant för femtio år av fred i Europa är ju ohistoriskt nonsens, det måste du väl ändå hålla med om?

  3. Jag vet inte vem som påstått något sådant. “Under mer än 60 år har EU bidragit till försoning, fred och demokrati i Europa” sade Jagland. Jag får väl läsa igenom Anderson’s krönika (från 2007!) en gång till även om det är tröttsamt att vada igenom denna litania av fördomar och sterotyper, de flesta i klass mest kommentarerna på Wallströms blogg på den tiden det begav sig.

    England och USA bidrog naturligtvis i avgörande grad till att besegra hitlertyskland. Men deras plan var att efter kriget behandla Frankrike som ockuperat fiendeland (Vichyregimen stödde ju Hitler). Men de hade inte räknat med ett formidabelt hinder: Charles de Gaulle. Därefter är det europeiska statsmän, främst franska och tyska men senare även andra, som drivit igenom fred och -relativ- enlighet i Europa, ett tillstånd kontinenten aldrig tidigare haft. EU är, trots sina uppenbara och ibland allvarliga, brister den logiska fortsättningen på detta arbete. Fredspriset är ytterst motiverat och välförtjänt.

    (Jag får erkänna att jag blev mer än lovligt upprörd när jag såg BBC World i morse och de skadeglada och arroganta nyhetspresentatörerna.)

  4. En kompis uttryckte det så här 2004, när utvidgningen inträffade och EU:s framtidsplaner lyste som högst: “EU har kunnat pumpa in massor av pengar och muta strukturerna i Sydeuropa, för att på det viset köpa en tidsenlig utveckling av näringsliv och turism och få långsiktigt stöd till demokratin där. Men man kommer aldrig att kunna göra samma sak för tio östländer ” Det var en kärv men sanningsenlig beskriving av något som eurokraterna inte gärna vill diskutera. Och historiskt sett har min polare nog fått rätt.

    Ordvalet “muta” var förstås medvetet provokativt, men i princip gick EG/EU under 80- och 90-talen in för att hjälpa de nya medlemmarna i södra Europa, stötta deras ekonomier, deras handel, deras industrier och vägnät, deras jordbruk och kulturliv. Man subventionerade kraftfullt deras väg upp, och tanken var förstås att hjälpa till att legitimera demokratin i dessa länder som till helt nyligen hade varit diktaturer. Man kom ju ihåg läxan från mellankrigstiden: arbetslöshet, depression, svår brist på utbildning och olösta sociala konflikter bereder vägen för fascismen. Det var naturligtvis en bra tanke, men den kostade också: Spaniens moderna vägar, järnvägar och snabbtåg för att inte tala om dess jordbruk har i alla år gödslats med EU-pengar. Tyvärr hängde den här inställningen att vi ger litet mer när det är viktigt att hålla alla på gott humör med in i den nya euro-eran och förvärrades där, men hur hade det kunnat vara annorlunda när det inte finns mycket till verklig europeisk debattnivå där de vanliga medborgarna själva, inte bara politiker och seniora tjänstemän låter sig höras? När många regeringar (som den svenska) helst vill hålla besluten borta från den jobbiga egna befolkningen? När “Bryssel” i stort sett befinner sig bortom direkt demokratiskt ansvarsutkrävande? – visserligen röstar vi till EUP, men parlamentets makt att driva saker på egen hand och kontrollera kommissionen etc är mycket begänsad.

    Det kan inte ha kommit som en överrraskning för någon insider i Bryssel eller Berlin att Grekland skarvade en del med de värden de rapporterade till EU-ledningen och ECB inför landets anslutning till euron. Alla visste att grekiska regeringar och EUP-ledamöter hade för vana att vigga pengar i Bryssel och alla insåg att vi vill ju ändå att Grekland ska vara med på tåget, hur hade det annars sett ut? Det var ungefär som det är nu med andra ord. Och liknande saker har säkerligen inträffat i olika östliga huvudstäder. Jag kan inte se det som något annat än ett ändlöst byggande av väldiga potemkinkulisser, och det är i längden folken – och den genuina europatanken – som får betala för det.

    Och EU:s förmåga att hejda krig under den tid det har handlat om EU är det ju inte mycket med heller…Sedan, att Europas länder inte har varit lika ivriga att föra krig på egen hand efter 1950 har (som Gunnar antyder) andra, tyngre orsaker än just EU.

  5. Men, i så fall, Bengt, med norrmännens idiotextrema neutralitetssträvan (som att ge 1973 priset till Le Duc Tho och Kissinger på en och samma gång) varför inte då också ge det till Vita Huset, NATO och George Marshall, för att inte tala om hela lagstiftningsprocessen som byggde ECHR, oftast i motstånd från samfundets medlemsstater…? För att inte tala om, som PA just gjorde, om dom som inte omfattades av EU:s fredssträvanden i det forna Jugoslavien utan blev slaktade i stället. Låt Ratko Mladic hämta priset i Oslo.

    EU är handelsavtalens republik. Det är inte ett fungerande “polity”, har aldrig varit det, och har aldrig gett ut sig för att vara det, helt enkelt därför att det inte har ett demokratiskt mandat och inte behöver ett. Den femtioåriga freden kom “by default”, garanterad av dollarn och Lend-Lease. Mängden illusioner och mytbildning kring EU:s historiska roll är ett enastående skådespel, tillrättalagt för en europeisk allmän opinion som inte har något att säga till om den.

  6. Rätt så helbra inlägg med Tariq Ali på Democracy Now ikväll. Går att hitta på nätet. http://www.democracynow.org

  7. Tack för att du tar upp Marshallplanen. Utan tvekan var det en avgörande insats för återuppbyggnaden av Europa . Det är också tänkvärt att erinra sig att planen (sic!) övervakades av en ny organisation OEEC, sedermera OECD och att hjälpen användes enligt väl utarbetade nationella planer. Så blev den också effektiv och fungerande. En approach otänkbar i den laissez-aller -epok som inleddes i och med Reagan och som vi inte ser slutet på än.

    Litet onödigt -om du ursäktar- att dra upp Srebenica i samanhanget. Det var en FN-insats (UNFROPOR) som katastrofalt misslyckades. Nu är hoppet om att kunna bli EU-medlemmar det enda som håller det bångstyriga Balkan på en vinglig men dock framåtriktad kurs. Eftersom den geopolitiska situationen är annorlunda nu kanske man kan hoppas att utvidgningsivrarna är litet försiktigare. än vid östutvidgningen.

    Bara en parentes till Magnus. Som du säkert vet har EP:s roll och möjligheter att utöva inflytande och kontroll skärpts betydligt i och med Lissabon. Men så länge länderna -särskilt Sverige- använder parlamentet som parkeringsplats för obekväma eller föråldrade partitjänare blir ju kvaliteten därefter. Och vad gav den ökade möjligheten till demokratiskt inflytande oss (er)? Piratpartiet!!! Lyckligtvis sker, i andra länder, en succesiv förändring i detta avseende.

  8. @Bengt: bara som ett inpass, de Gaulle är en hjälte för mig också, Det är ingen tvekan om hans framsynthet, personliga/politiska mod och sinne för väsentligheter. Och jag håller med om att det var avgörande att han fick USA och UK att se Frankrike som en av segrarmakterna – särskilt Roosevelt var ju ingalunda inställd på det. Det är fantastiskt att han fajtades med Churchill om detta under själva natten före invasionen. Men länken mellan den kampen och det senare Romfördraget (som kom till när han var i politiskt “retirement” under 50-talet) eller de senare unionsfördragen, Maastricht, Nice m fl, är på sin höjd impressionistisk.

  9. Dessutom parentetiskt: satsen “Freden har bevarats i Europa i 50 år beroende på X eller Y” är ett ofta använt skolexempel på ett logiskt felslut, det har något tjusigt latinskt namn i filosofin. Fred är ett negativ, dvs. kan bara definieras som “frånvaron av krig”, och att bevisa frånvaron av något är som bekant mycket vanskligt. Ni kommer ihåg den gamla vitsen, scenen på morgonpendeltåget i London: -“Varför läser min herre The Times upp och ner?” -“För att hålla elefanterna borta.” -“Men här finns ju inga elefanter!” -“Precis!”

  10. Det senaste dryga decenniet så har ju en EU stat entusiastiskt deltagit i två anfallskrig (brott mot freden, sånt man hängde folk för i Nürnberg). Jag har kanske dåligt minne men jag kan inte påminna mig att EU har gjort nåt som helst för att förhindra det eller straffa de skyldiga. Tydligen är det ett mindre brott i EU att starta krig mot bruna människor än att, som Jörg Haider, säga elaka saker om dem.

  11. Precis. Och jag gjorde själv just den poängen på Bengts blogg alldeles nyss.

  12. En sak som jag glömde. Marshall fick faktiskt priset 1953. Välförtjänt.

    Thomas och Gunnar: Nu börjar väl argumenten tryta! Många EU länder har gjort många dumma saker (inte minst, eller kanske framför allt, England). Men jag trodde vi talade om EU som institution här. Det var Blair och inte Barroso som överföll Irak.

  13. Ja, men poängen är väl då just att “EU som institution” inte hade särskilt mycket att sätta emot medlemsländernas krigiskhet, vare sig England eller ej. Det går alltså anmärkningsvärt lätt att “krigsfrilansa” utanför ramen av EU som fredsbevarande institution. Å ena sidan blir man gratulerad för att ha hjälpt till att undvika krig på det europeiska fastlandet; å andra sidan slår man ut med armarna och ojar sig i största allmänhet om “dumma saker” när en del av gemenskapen hjälper till att starta illegala krig i Mellanöstern. Och detta, märk väl, allt medan Blair numera är ute och fiskar efter att efterträda just Barroso. Ska man skratta eller gråta?

  14. Som jag skrev i svaret till dig på min blogg håller jag med dig och menar att det är ett starkt argument för att bygga ut den gemensamma säkerhets- och utrikespolitiken.

    Blair som Kommissionens chef! Inte ens värt att uppröras över. (Net amol ignorieren som vi säger i Euroland.) Det får bli ett gapflabb så får vi ut någonting av det hela åtminstone. Jmf Lars Lagerbäck som chef för Nigerias fotbollslandslag.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004