Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for November, 2012


Diverse rapporter+

Thursday, November 29th, 2012

Det här blir säkert en rullande post under dagen. Ett par språkliga finurligheter att börja med.

Styrelsen för Bureau of Investigative Journalism har just skickat ut ett pressmeddelande om BIJ:s inblandning i McAlpineaffären. Där hittar man vad jag tror är ett ganska nytt verb, “to lawyer”: “The Trustees of the Bureau have conducted a thorough investigation into the nature of that involvement, and are satisfied that the Bureau was not itself directly responsible for the content of the programme, which was at all times controlled, edited and lawyered by the BBC.”

I morgonens tidningar står också att läsa att Leveson skickat ett formellt s.k. “regel 13-brev” till Metropolitan Police med en förvarning om att de kommer att bli kritiserade i hans slutrapport (regeln tillåter alltså personen eller organisationen i fråga att förbereda en respons). I brevet finns en underbart advokatig fras som är värd att lägga på minnet: “A letter to the Met says that the force’s own actions allowed a perception to emerge that certain media organisations were favoured...”

“…tillät en uppfattning att träda fram…” är det bästa jag kan åstadkomma för tillfället. “Det faktum att du krockade med chiffonjén och drog duken och porslinet av middagsbordet med dig i fallet tillät en uppfattning att träda fram att du var full som ett ägg…”

+ En rätt finurlig pressfrihetskarta på Wikipedia från Reporters without Borders….

+ Pågående: Som väntat rekommenderar Leveson “statutory underpinning”, dvs. på-armlängds-avstånd-lagstiftning för att i första rummet “garantera pressfriheten” (lite oväntat) och för det andra att garantera en genuint oberoende “self-regulatory body” upprättad av tidninsgindustrin själv, inte regeringen eller staten. Han förkastar också den s.k. Hunt/Black-modellen för självreglering eftersom den skulle innehållt för många “sittande tidningsmän”, så pressen fortfarande “rättar sina egna hemläxor”…

+ Några punkter. Att medlemskap i den nya “self-reg body” inte är obligatoriskt kan bli ett problem. Att lagstiftningen skulle “garantera pressfriheten” ser nästan ut som ett amerikanskt First Amendment, vilket välkomnats av många free speech-aktivister. Pressen kommer att kasta sig över Leveson i morgonens rubriker, med huvudargumentet “Om vi går med på en genuint oberoende self-reg body utan några ledamöter från tidningsindustrin, samt allt det andra Leveson föreslagit, varför behöver vi då ändå lagstiftning?” Och David Cameron kommer förmodligen att gå på pressens sida i just detta: ingen lagstiftning.

+ Senare: Jag är fortfarande agnostiker. Instinktivt emot presslagstiftning om den inte ackompanjeras en genuin och fullödig First Amendment-lag. Även en “arm’s-length”-lagstiftning kan bli början på en “slippery slope”. Å andra sidan, vem skulle vara de första att påpeka att backen börjat bli hal? Pressen. Tanken att all form av lagstiftning skulle innebära en återvändo till 1600-talets Star Chamber (Daily Mails ståndpunkt) är bara löjlig. Det lite oroväckande, avslutningsvis, är att Leveson vill bli av med “off the record briefings”, framför allt mellan polis och press. Det skulle faktiskt innebära slutet för kriminaljournalistiken. Här visar Leveson prov på allvarlig okunskap om hur pressen fungerar dag-till-dag, och det lägger definitivt en skugga över hans övriga rekommendationer.

+ Nick Davies skriver, som vanligt, bra.





Reflektioner kring högerextremism och SD

Wednesday, November 28th, 2012

Mycket av det som skrivits och skrivs om högerextremism handlar om definitionsproblem. Henrik Arnstad vill bl.a. se Sverigedemokraterna som fascister och “ultrapopulister”; religionshistorikern Stefan Arvidsson vill reservera sig mot det. En likartad debatt har ju funnits om 1930- och 40-talen också: hur karaktärisera Engdahlsrörelsen, Sverige Nationella Förbund, Lindholmsnazisterna efter valet 1936, osv…?

Det är en nödvändig diskussion, så klart. Mycket hänger därpå, till exempel huruvida grenar av salafistisk islam, som al Qaida, med fog kan (kunde) kallas fascistisk. Det finns trots allt ett antal gemensamma nämnare: antisemitismen; karismatisk ledargestalt; rekryteringsbas i lägre medelklass; blodsoffer/blodsmytologi; en anti-modern rörelse som stammar ur just moderniteten; överideologi (religion/das Volk) transformerad till statsbärande idé (kalifatet/nationen)… (se vidare en urgammal, olänkbar post från 11 juli 2005).

Men det finns andra dynamiker som är lika intressanta. Högerextrema rörelser tenderar alltid mot “järnrörisering”, mot splittring och sönderfall och, i många fall, utdöende. Det beror mest på att deras politiska syre är – i fallande skala – hat, ressentiment och negativism. Med det senare menar jag inte minst att deras idealsamhällen oftast definieras av “friheter från” (judar, islamister, invandrare) men sällan “friheter till” något annat än en bilderboksversion av ett förfalskat förflutet.

Hat, ressentiment och negativism har ju ofta den egenskapen att de metastaserar och vänder inåt, mot sig själva, angriper den egna organismen. Våld smittar. Det klassiska exemplet är Hitlers uppgörelse med Ernst Röhm och SA i De Långa Knivarnas Natt våren/sommaren 1934. NSDAP hade blivit statsbärande parti och en uppgörelse med de oborstade ligisterna i SA var oundviklig, men det kunde bara ske genom att agera oborstat ligistiskt mot dem.

Jag tror att, då som nu, problemet bara delvis ligger hos Sverigedemokraterna eller NSDAP. Det ligger också hos de som röstade på dem. Parentes: jo, jag vet att NSDAP inte kom till makten på röstandelar – nazisterna gick tillbaka stort i novembervalet 1932 – utan på grund av komplicerade partipolitiska manövrer långt borta från valurnorna. Men “komplicerade manövrer” av den typen hör ju demokratin till i minst lika hög grad som att räkna röster (jag talar av samtida brittisk erfarenhet…).

Nazisterna kom inte till makten på en majoritet av rösterna, men väl på oantastligt demokratisk väg.

Demokratin är som bekant bortkastad på en del. Och det är ju inte demokratins fel, eftersom en fungerande demokrati enbart speglar rösternas fördelning. Det är i stället de röstandes fel. Palestinier i Gaza som röstar på Hamas, algerier som röstade på fundamentalister i stället för FLN, fransoser och irländare som röstar fel i avgörande EU-frågor, anglikanska kvinnor som röstar emot kvinnliga biskopar, och så vidare, i evigheter… Det blir omval efter omval efter omval, tills de röstat rätt.

Gott så. Varför skulle vi vara så annorlunda? Varför skulle demokratin inte kunna vara bortkastad på en del – bara för att det handlar om Sverige?! Är vi så speciella?!

Det borde väl inte ligga bortom mänsklig (särskilt inte svensk) uppfinningsrikedom att hitta och publicera namnen och adresserna till de som röstade på SD. Och sen? Sen går vi bara dit och slår ihjäl dom med järnrör. Job done.





Inför Leveson

Wednesday, November 28th, 2012

I morgon torsdag kommer den med spänning emotsedda rapporten från Lord Justice Levesons utredning om eventuell pressreglering i UK, som följd av phonehackingskandalen och annat.

Åsikterna går naturligtvis isär ordentligt om vad som bör hända. Att status quo inte kan stå kvar är dock alla överens om. Skiljelinjen går i princip i frågan om lagstiftning eller ej, och vilken typ det i så fall skulle röra sig om. Det mest “extrema” vore en form av statlig licens (alltså för tryckpressen, uteslutande, andra medier berörs inte av Leveson) vilket enligt många fundamentalt skulle förändra pressens historiska och (oskrivet) konstitutionella roll, och ta oss tillbaka till 1600-talet.

Mindre extremt vore laglig “underpinning”, dvs. att en oberoende panel skulle “ha stöd” i lagen, utan att parlamentariker nödvändigtvis behöver bokstavera nya pressregler. Men någon form av lagligt harnesk för pressen är vad en stor majoritet av allmänheten vill se, som bl.a. visas in en färsk undersökning (t.o.m. 81% av Daily Mails läsare har den åsikten!) Parlamentarikerna själva motsätter sig däremot i hög grad alla former av lagstiftning, som visas i en insändare idag.

Själv är jag agnostisk. Intuitivt ser jag många kloka argument i parlamentarikernas insändare, framför allt det faktum att tillräcklig lagstiftning redan existerar, och att problemet med phonehackingskandalen egentligen var att de inte efterlevdes och tillämpades på ett konsekvent vis. NotW-journalisterna bröt mot lagen (och var ju fullkomligt medvetna om det) och polisen gjorde inte sitt jobb (dito)

Å andra sidan håller jag med de – tidningsfolk bland dem – som säger att pressfrihet inte är detsamma som yttrandefrihet, och att den så omhuldade pressfriheten alltför ofta bara blir en licens för mäktiga mediabolag att förstöra människors liv, och sedan komma undan med en tvåradig dementi längst ner på sidan 11. Allmänhetens 79-procentiga enighet är svår att ignorera, särskilt som det inte bara är en allmänt omfattad utan en “strongly felt” åsikt.





Ett finstämt farväl

Tuesday, November 27th, 2012

Det var inte första gången jag gjort flygplansvoice-over, men det är också såna där tillfällen när det riktigt kittlar i strupen. Idag var det ett, ähm, välkänt europeiskt budgetflygbolag, och uppgiften gällde som vanligt inte bara rutinmeddelanden som “spänn fast säkerhetsbältena” och “köp billiga parfymer av våra stressade värdinnor”, utan också det där om att “…som en ren försiktighetsåtgärd planerar vi nu en nödlandning, ta av högklackade skor…” osv…

Eller med andra ord, min röst kan vara den sista dessa människor överhuvudtaget hör… Så varför inte, tänker jag alltid, lägga på några extra kol…? “Paniiiik! Ni kommer att krascha! Ha ha ha ha! See you in hell, suckers…!!!” Men klienterna brukar aldrig gå med på det.





Stop in the name of love!

Sunday, November 25th, 2012

Det här kommer att bli veckans historia – och det redan på söndag kväll…

Mark Kennedy heter en polis vars uppgift det var att infiltrera den aktivistiska miljörörelsen, hans avslöjande kom för ett par år sedan. Han kallade sig Mark Stone – eller “Flash”, som i “flash your badge” – och rapporterade alltså regelbundet till Scotland Yards National Public Order Intelligence Unit (vilket inte alls låter albansk-stalinistiskt, o nej…)

Problemet var att “Flash” var lite för bra på sitt jobb. Han gillade miljörättskämparna, och blev förälskad i flera stycken av dem, men särskilt i Edel, som också blev hans hustru. Efter avsöjandet sparkades han, och hans liv rasade ihop, Edel begärde skilsmässa… Det är med andra ord en tragisk historia, desto mer så som den har komedin inbyggd i sitt DNA.

Mark Kennedy tänker nämligen nu stämma polisväsendet “for failing to stop him falling in love”… Jag kan inte uttrycka i ord hur mycket jag hoppas att han vinner.

(PS: Titelmusik)





Min julklapp till mig själv

Saturday, November 24th, 2012

Vet inte om det också finns i svenska tidningar den här tiden på året, “Books of the Year”, dvs när kuttlurmaffian får rekommendera varandras böcker att ge i julklapp (vilket i själva verket bara är en jävla massa gratiscopy för kultursidorna… nice work if you can get it…). Här är t.ex. Guardians idag.

Den här gången hittade jag emellertid en bok som det låter som att jag måste läsa. (Den som kan räta ut grammatiken i den meningen vinner nåt slags pris… Sorted. Karin vinner.) Historikern Tom Holland rekommenderade Peter Browns ‘Through the Eye of a Needle: Wealth, the Fall of Rome, and the Making of Christianity in the West, 350-550 AD’. Inte bara ett genomintressant ämne, utan tydligen också spännande och dramatisk historia.





Oväntat möte…

Friday, November 23rd, 2012

Vem fan trodde Van the Man, Tom Jones och Jeff Beck skulle funka? Det är rullatortakt på musiken, det gnisslar i gruset. Men det funkar.





En perfekt metafor för vänstern efter 1989…

Thursday, November 22nd, 2012

Källa: The Independent





Engelskt sex

Thursday, November 22nd, 2012

Om TS Eliot och Lady Ottoline Morrell får sammanfatta den engelska litteraturens förnämsta uppgift (se Modernistiska lämningar) så får upptäcktsresanden Sir Richard Burton och hans unga hustru sammanfatta en av den engelska sexualitetens mest förtvivlade bördor.

På bröllopsnatten kom Burton in i sängkammaren och fann sin hustru nerbäddad i himmelssängen, kloroformerad och sanslös. På en liten lapp på kudden bredvid henne stod det: “Mamma säger att du får göra precis vad du vill.”

Det är något djupt oroväckande med den moderna engelska sexualkulturen (jag säger avsiktligt “engelsk”, inte “brittisk”). Man blir just nu både bortskämd och bortskrämd med haktappande exempel.

Det anglikanska kyrkomötet har just beslutat, med en minimal majoritet, att inte tillåta kvinnliga biskopar. Drottningen skulle med andra ord inte kunna bli biskop i den kyrka vars överhuvud hon är. Låt oss emellertid lämna det där med religion och kvinnor åt sidan för tillfället. Andrew Brown skrev väldigt roligt igår om anglikanernas långa och plågsamma skilsmässa från den samhällsmoraliska verkligheten.

Och så då hela Jimmy Savileträsket, och den institutionaliserade, mellan-fingrarna-seende acceptansen av hans beteende. Det kanske mest chockerande är, som sagt, att producenterna för Children in Need var så måna om att inte låta honom komma ens i närheten av programmet… Men där tog också deras avståndstagande, kanske t.o.m. deras avsky, slut.

Näst i raden, Benjamin Britten, som tydligen tyckte om att ha blekfisiga korgossar i sängen, där han kysste dem, fast om något mer hände vet ingen. Men – vafan – “The line between inappropriate and illegal behaviour can be a grey one“, skriver Martin Kettle, en slags moralapologetikens vilsne Boswell.

Jag säger så klart inte att det finns problemfria sexualkulturer, det vore ju i praktiken en contradiction-in-terms. Men jag säger att det finns sexualkulturer som inte bär omkring på bördor av samma otymplighet och samma tyngd, särskilt vad gäller barn (se också min gamla post om “Barnfobi: en brittisk neuros” från i fjol)





AB v Fakta: “seconds out, round two…!”

Tuesday, November 20th, 2012

Har just läst Karin Olssons välbehövliga punktering av den aftonbladiga organtriumfalismen. Jag kände t.ex. inte till att AB friserade bort de antisemitiska antydningarna i den “auktoriserade” engelska översättningen av Boströms artikel, något som Jonathan Leman uppmärksammade på sin blog i augusti 2009.

Det är ju inte första gången Aftonbladet Kultur visat prov på avsevärd fördomsfrihet vad gäller fakta och källor och utplaceringen av citattecken. Det hela är “lurifaktiskt” så det förslår (ett ord jag myntade i samband med en annan AB-skribent man ofta måste läsa med skyddshandskar, Andreas Malm).





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004