I morgon torsdag kommer den med spänning emotsedda rapporten från Lord Justice Levesons utredning om eventuell pressreglering i UK, som följd av phonehackingskandalen och annat.

Åsikterna går naturligtvis isär ordentligt om vad som bör hända. Att status quo inte kan stå kvar är dock alla överens om. Skiljelinjen går i princip i frågan om lagstiftning eller ej, och vilken typ det i så fall skulle röra sig om. Det mest “extrema” vore en form av statlig licens (alltså för tryckpressen, uteslutande, andra medier berörs inte av Leveson) vilket enligt många fundamentalt skulle förändra pressens historiska och (oskrivet) konstitutionella roll, och ta oss tillbaka till 1600-talet.

Mindre extremt vore laglig “underpinning”, dvs. att en oberoende panel skulle “ha stöd” i lagen, utan att parlamentariker nödvändigtvis behöver bokstavera nya pressregler. Men någon form av lagligt harnesk för pressen är vad en stor majoritet av allmänheten vill se, som bl.a. visas in en färsk undersökning (t.o.m. 81% av Daily Mails läsare har den åsikten!) Parlamentarikerna själva motsätter sig däremot i hög grad alla former av lagstiftning, som visas i en insändare idag.

Själv är jag agnostisk. Intuitivt ser jag många kloka argument i parlamentarikernas insändare, framför allt det faktum att tillräcklig lagstiftning redan existerar, och att problemet med phonehackingskandalen egentligen var att de inte efterlevdes och tillämpades på ett konsekvent vis. NotW-journalisterna bröt mot lagen (och var ju fullkomligt medvetna om det) och polisen gjorde inte sitt jobb (dito)

Å andra sidan håller jag med de – tidningsfolk bland dem – som säger att pressfrihet inte är detsamma som yttrandefrihet, och att den så omhuldade pressfriheten alltför ofta bara blir en licens för mäktiga mediabolag att förstöra människors liv, och sedan komma undan med en tvåradig dementi längst ner på sidan 11. Allmänhetens 79-procentiga enighet är svår att ignorera, särskilt som det inte bara är en allmänt omfattad utan en “strongly felt” åsikt.