Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Att göra: klassisk musik

Categories: Kulturellt
Friday, Dec 14, 2012

Tre gånger på sistone har jag hört människor säga/skriva att Sibelius 7:e symfoni är 1900-talets främsta i genren. Varmed jag förmodar att man menar den som mest framgångsrikt lever upp till de tekniska, musikaliska och kulturella förväntningarna på vad en symfoni borde åstadkomma efter senromantiken, omgärdad på vardera sidor av 12-tonsrevolution och nationalromantiska pliktbud.

(Det där var faktiskt jävligt snyggt uttryckt, om jag får säga det själv…)

Vad jag tänker göra är att lyssna på några Spotify/Youtube-versioner och sedan köpa tur-och-returbiljett till nästa tillfälle den spelas live här i London. Vilket väl inte bör dröja för länge. Om nån har några tips på onlineversioner, så bidra gärna. Är det Osmo Vänskä som gäller?

Dessutom skulle jag gärna vilja bilda mig en någorlunda välgrundad uppfattning om Mendelsohn (“han uppfann religiöst kitsch”, enligt nyligen framlidne Charles Rosen). Man sympatiserar ju med honom, mest då på grund av Wagner. Men jag tycker också mycket om en stor del av vad jag hört. Det är inga djupingfasoner på honom, men det funkar. Är han en slags musikalisk motsvarighet till Robert Louis Stevenson? Är han överhuvudtaget gaisare?

10 Responses to “Att göra: klassisk musik”

  1. Nej, jag tror Mendelsohn är lite mera åt curlinghållet; städa, städa, bang, där far den iväg.

  2. The inimitable Gabrielle B… Jag tror jag vet vad du menar, men bara tror.

  3. Inte för att jag vill förstöra en jävligt lyckad formulering, men nog brukar väl Sibelius räknas till den nationalromantiska sidan?
    Hur som helst, sjuan är väl värd ett jämförande studium. Osmo Vänskäs version har jag inte hört, men han är ju finne och en mycket kompetent dirigent, så han borde få tillhöra kandidaterna. I övrigt rekommenderas Herbert von Karajan, Colin Davis och Leonard Bernstein.
    Sen kan man givetvis disputera kring vem som gjort bästa symfonin efter senromantiken. Vi har ju ett par, tre ryssar att räkna med också: Sjostakovitj, Stravinskij och Prokofiev. Dessutom ett par fransmän som oftast glöms bort: Honegger och Albert Roussell, där jag personligen tycker att särskilt den senare har åstadkommit något av de bästa i genren på 1900-talet. Bland engelsmännen finns bland andra Wiliam Walton (även om hans konserter är snäppet bättre än symfonierna, vilket för övrigt gäller flera av nämnda 1900-talskompositörer). Och sist, men inte minst: Carl Nielsen. Tvingas jag välja mellan honom och Sibelius, tvekar jag inte – det får bli Nielsen och hans “Outsläckliga”.
    Sorgligt att höra att Charles Rosen dött. Han var en lysande musikskribent, en av de allra bästa.

  4. Visst måste S räknas till nat-romantiken, jag ville nog bara rädda honom undan dess mer extrema avarter.

  5. Och tack för tipsen också!

  6. Tapiola är värd ett par genomlyssningar också, om man tänker ta en titt på den sjunde symfonin och Jannes förhållande till den symfoniska formen. De skrevs tätt inpå varandra, och den ruvande symfoniska dikten är den slags varelse som skulle räknas som en nytändning för symfonin (även tekniskt sett) och en lysande förstasats – med det förbehållet att den är så perfekt sluten i sig att ingenting finns att följa upp med några kommande satser. Så blev den också hans sista större offentliggjorda verk. Tapiola är, som någon sade, sjuans mörka tvilling.

    Bernsteins tolkning av sjuan med Wienerfilharmonikerna kan jag tipsa om, har den och femman på en gammal, kärleksfullt avlyssnad cd och ser att de kom ut på nytt tillsammans med S’ två första häromåret; finns också som ljudfiler på en nätbokhandel nära dig. Leonard var ju en vital dirigent (understatement) och tillsammans med wienarna ger han musiken en vässad rytmisk pregnans och klar, strömmande ton som lyfter den några extra steg – särskilt tjusigt i femmans förstasats. Ett verk som BBC använde vid sändningarna från den första månlandningen, inte svårt att förstå när man hör blåsarna klättra över stråkarna som de gör här.

  7. Det händer att man om Mendelsohn säger att han föddes som ett geni och dog som en talang. Kanske lite väl elakt men inte helt ogrundat.

  8. He he. Men gäller inte det alltför många av oss?

  9. Jag tror det gäller för mig, men min plan är en slutspurt som heter Orvar Bergmark som ska ta mig tillbaka till min geniala krubba, och däri dö.

  10. Ser på Spotify att göteborgarna gjort en inspelning med Neeme Järvi på DG – i år!

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004