Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Anteckningar 3

Categories: Språk
Wednesday, Feb 27, 2013

(Jag tror inte den här recensionen heller blev publicerad… Pärlor för svin, eller vadå?)

John McWhorter
Word on the Street: Debunking the Myth of A “Pure” Standard English
Perseus

Tonårskillar, som alla vet, pratar konstigt. Själv vet jag detta, för jag hittar ofta en drös av dem i ett rum på övervåningen. Var de kommer ifrån har jag ingen aning om. Men planeten Mars verkar troligt.

I mina trakter i norra London har de en mer guttural, “rundare” accent än vad som är fallet exempelvis söder om Themsen. Som i alla geografiska varianter av ungt Londonspråk hör man förstås också cockneyns glottisstötar (‘hot water-bottle’ blir ‘o’ wa’erbo’le) och en vokabulär som är på samma gång historiskt resonant och extremt trendkänslig. I skrivande stund betyder till exempel dark dåligt och safe bra.

Som överallt annars i sådana här sammanhang är det ett språkligt revir de försvarar med lejonmammans häftighet. Sitt djupaste förakt sparar de åt utbölingar och medelklasstyper som i en strävan efter autenticitet försöker lägga sig till med deras tal, så kallade mockneys. Den värste syndaren i den kategorin är för närvarande Jamie Oliver, “den nakne kocken”: hans favoritord pukka hade t.ex. en kort glansperiod för ungefär sex år sedan. Jamie Oliver är med andra ord a bla’ant spastica’ed div.

Det är alltid uppbyggande att läsa passionerade hyllningar till dagligt tal i alla dess varianter, ackompanjerade av lika passionerade angrepp på myten om det “rena” standardspråket. Lingvistikprofessorn John McWhorters nyutkomna bok bjuder på ännu ett välkommet tillfälle. Hans fokus är visserligen på amerikansk engelska men det gör inte hans resonemang mindre övertygande, annat än möjligen i ett avseende: jag skulle gissa att andelen människor som fortfarande upprörs av grammatiska “felaktigheter” i dagligt tal är mindre i länder som Sverige än den är i exempelvis USA, England och framför allt Frankrike. De stora kulturspråken har så att säga “mer att förlora” på den förtunning och fragmentisering som följer av ett språks geografiska och kulturella spridning. Att hävda det “rena” standardspråkets primat – att som Franska Akademin ställa sig som en surmulen tullare vid den språkliga gränskontrollen – är en fåfäng men förklarlig psykologisk försvarsmekanism.

McWhorter inleder med några självklarheter som många fortfarande finner det svårt att ta till sig: att språket undergår ständiga förändringar; att de “felaktigheter” vi hör idag har blivit “korrekta” i morgon; att något språkligt “förfall” inte existerar; och framför allt att alla språk, vare sig formella eller informella, alltid är systematiska: “inget språk har någonsin förändrats på så sätt att det hamnat i konflikt med grundläggande logik”.

Men de är självklarheter som inte sällan lett till kontroverser. I få andra fall har talspråket blivit en mer infekterad politisk-lingvistisk fråga än i den amerikanska debatten om “Ebonics”, den afro-amerikanska dialekten, också kallad “Black English”. Språkforskare har sedan flera år tillbaka etablerat att svart engelska inte kan ses som annat än en separat dialekt, precis som skotsk engelska eller sydstatsamerikanska. Inte bara har den sina egna melodiska egenskaper, den har speciella tempusformer (I be done gone in five minutes), speciella vokalvärden (rice blir “raahs”), speciell syntax (systematiskt utelämnande av to be-formen: She my sister) och, som med alla dialekter, en ymnig slangflora (jet to the heezee för “gå hem”).

Kontroversen har uppstått i samband med de praktiska och politiska konsekvenserna av detta, i synnerhet afro-amerikanska skolbarns låga prestationstal i läs- och skrivkunnighet. I många delstater har man introducerat skräddarsydda läsböcker och prover i ett försök att använda svart engelska som en “bro” till standardengelska. Men debatten hettade till ordentligt när andra forskare – inte alla av dem lingvister – dessutom ville hävda att svart engelska är ett separat språk, ett s.k. tredjenivå-språk som kreol och patois, där en huvudsakligen engelsk vokabulär används inom en afrikansk grammatisk och syntaktisk struktur. Standardengelska skulle därför kunna betraktas som ett främmande språk för afro-amerikanska elever, med allvarliga konsekvenser för organiseringen och finansieringen av amerikansk skolundervisning.

McWhorter visar att deras resonemang baserar sig nästan uteslutande på villfarelser och misstag. Både historiskt-ekonomiskt och språkligt är det uppenbart att svart engelska i själva verket har sina rötter huvudsakligen i brittiska dialekter: skotsk-irländsk engelska, cornwalldialekten, till och med cockney; de vita människor slavarna huvudsakligen kom i kontakt med i den amerikanska södern var utvandrare från just dessa områden. Det enda svart engelska har gemensamt med afrikanska språk visar sig vara några melodiska moment och vissa samtals- och ordspelsritualer som playing the dozen, de snabba och infallsrika förolämpninglekarna. Men, menar McWhorter, detta tar inte något ifrån den svarta engelskans rätt till vare sig kulturell särart, seriös forskning eller för den delen sin status som skolspråk.

Men där McWhorter, som själv är afro-amerikan, blivit särskilt kontroversiell är i hans avståndstagande från “brobyggandet” i undervisningen av afro-amerikanska elever. Han invänder för det första mot tanken att deras dialekt skulle utgöra huvudproblemet bakom dessa elevers låga prestationstal; problemen är sociala, ekonomiska, kulturella, inte lingvistiska. För det andra menar han att fokuseringen på svart engelska i klassrummet hindrar snarare än hjälper elever att absorbera standardengelska. Precis som överallt annars i världen – och här kommer vi tillbaka till marsmänniskorna på övervåningen – lär sig en dialekttalande elev standardspråket genom “immersion”, genom att medvetet och omedvetet imitera lärare, teve, föräldrar dag efter dag, år efter år. Man lär sig så att säga att bli tvåspråkig inom ett och samma språk, något som lingvister kallar “kod-växling”.

Vad svart engelska och cockney har gemensamt, om än till olika grad, är att de båda ofta betraktas som socialt underlägsna, som språkliga handikapp, där exempelvis låg- och högtyska betraktas som likvärdiga och kompletterande. Kod-växling i England och USA är alltså inte så mycket till för den ömsesidiga förståelsens skull som för att underlätta individers sociala och ekonomiska framgång, främst i arbetslivet.

Men tecken finns, i alla fall i England, på att dessa förhållanden är på väg att dö ut. Att cockneyn ses som ett autenticitetsemblem och att “Estuary English”, standardengelska med cockneyintonationer, blivit allt vanligare i södra England är tecken på något mer än modetrender. Likdant måste man notera det ironiska – men kanske betydelsefulla – i att amerikansk svart engelska, framför allt genom musiken, letat sig in inte bara i unga vita amerikaners språk utan också den brittiska engelskan. McWhorters bok är en välbehövlig påminnelse om att språket har en förunderlig förmåga att göra precis det vi minst av allt hade väntat oss.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004