Bevisunderlaget är kanske väl tunt tills vidare, men det har aldrig förut hindrat Pressylta från att dra en massa långtgående slutsatser, oder was?

Det handlar om en specifik användning av ordet/bereppet “världen” i tidiga sextiotalets populärkultur. Mina två huvudsakliga exempel är då Eddy Arnolds ‘Make the World Go Away’ (som jag länkade till igår) och musikalen ‘Stop the World – I Want to Get Off‘ (som blev ‘Stoppa världen – jag vill stiga av‘ på Scalateatern 1963, Jan Malmsjös stora genombrott, för övrigt).

I båda fallen står “världen” då för vad man kanske kan kalla verklighetstrafiken: allt stoj och larm och hets, alla konflikter och kompromisser, ständig ångest och oro, flyktig glädje och hastig kärlek, ett evigt oväsen, det där lågfrekventa surret en del vill höra inunder allting, alltid.

Och i båda fallen vill man kliva av ekorrhjulet och lämna larmet bakom sig i akt och mening att kunna förverkliga Lillemans kärlek till Evie, och Eddy Arnolds till hans gamla flamma: en genuin kärlek, ett uppgående i en annan som inte är möjlig under världsliga förhållanden.

Jag har en känsla av att vi befinner oss i närheten av en diskussion om fetischism som pågår hos Rasmus Fleischer, men kan inte säkert lova. Det blir i alla fall en slående tanke när man kompletterar dessa två exempel med ett tredje: Jim Reeves klassiska ‘Welcome to My World‘… och i synnerhet refrängens avslut: en värld “built with you in mind”.

Det här blir då en slags “motvärld” i förhållande till den larmande verkligheten, men i slutändan förstås lika mycket av en konstruktion, ett förtingligande av kärleksrelationen.

Koppla då dessa tankemönster till det historiska skedet vi rör oss i, dvs. när den västerländska välfärden “verkligen” hade etablerats och produktionshjulen snurrade för fullt. Samtidigt håller “1968” på att förpuppas i just samma skede, och med det en bild av “världen” som på ett vis är diametralt motsatt, men på ett annat vi verkar väldigt närbesläktat.

Ser fram emot kommentarer.