Pressregleringen
Categories: Brittiska medierTuesday, Mar 19, 2013
Det brukar sägas att när alla partierna i underhuset tar ett enhälligt beslut brukar det sluta i katastrof. Exemplen är många, från Dangerous Dogs Act 1991 till Irakkriget 2003. Och det ser faktiskt ut som om beslutet om den nya pressregleringen från igår kommer att gå samma väg.
Här finns en ganska uttömmande Q&A i The G, men den efter fyra långa månader framförhandlade lösningen går i korthet ut på att man tricksade sig förbi Levesons bud om lagstiftning genom att i stället lägga in regleringen i en Royal Charter, en kunglig stadga som i princip går att ändra på (dvs. där politikerna i princip skulle kunna utöka lagen på bekostnad av pressfriheten). Det löste man i sin tur genom att med en allmänt hållen mening lagstadga om att Royal Charters i fortsättningen enbart får ändras med en 2/3 majoritet i underhuset.
Det är delvis denna “lagstiftning by-the-back-door” som flera av de större tidningsbolagen nu motsätter sig. Men vad de minst lika starkt opponerar sig mot är att det nya pressrådet (eller vad det nu kommer att kallas) kommer att bli inte bara genuint oberoende i det att tidningsindustrin inte har något veto över vem som ska sitta i rådet, utan att rådet dessutom har rätt att direct (i motsats till require) tidningarna att föra in framträdande ursäkter, i grava fall på förstasidan, samt att de kan utfärda “exemplariska” böter – vilket bl.a. skulle inneburit att Madeleine McCanns föräldrar skulle fått ofantligt mycket större skadestånd av t.ex. Daily Express än de fick i rättegången 2009.
Det är alltså i skrivande stund högst tveksamt om tidningsindustrin i stort kommer att gå med på den nya regleringen. Tidningen Spectator har redan annonserat att man tänker bojkotta det nya pressrådet. Men den kanske tyngst vägande kritiken går tillbaka till en svaghet som fanns redan i Levesons ursprungliga rapport: det här är en debatt om, och en reglering av, en döende industri. Leveson sa ju överhuvudtaget lite eller inget om internet, vilket är bisarrt på gränsen till perverst. Nick Cohen i just Spectator i sedvanligt syrlig om frågan; The G rapporterar likaså om bloggar och definitionen på “relevant publisher”.
Så här långt ser det alltså ut som ännu en great British cock-up, i en lång tradition av dem. Det blir hur som helst anledning att återkomma.
PS: Det vore förresten orättvist om jag gav intryck av att det bara är högerpressen som opponerar sig mot den nya pressregleringen. Det gör många progressiva och liberala röster också: Nick Cohen är ett exempel, Index on Censorship ett annat. Den internationella kritiken går också att läsa om här.
PPS 20/3: Och så ska man som vanligt läsa den kloke Simon Jenkins… “Det här är en seger för de rika, kända och mäktiga”. En argumentering som egentligen är en spegelbild av Nick Cohens. Welcome to Britain.
PPPS 21/3: New Statesman har nu sällat sig till Spectator och Private Eye och tar avstånd från den nya pressregleringen.
March 19th, 2013 at 12:37 pm
Intressant att i stort sett alla skriverier jag sett om detta nämner damages och offenses hela tiden, men ingen talar om vad som utgör ett offense. Som utomstående observatör av klasisk engelsk överreagerande moralpanik kan man misstänka att det kommer leda till förhandsgranskning av all media och att Simon Singh hade varit ruinerad nu, men det kan väl inte stämma?
March 19th, 2013 at 12:48 pm
Henrik, det är komplicerat, och jag begriper inte alla turerna på långa vägar. Men jag tror damages och de offenses som ska betalas för gäller framför allt intrång i privatlivet, breaches of privacy, som i phonehackingen. Simon Singhs fall rörde ju förtal, libel, vars delvisa reform är ämnet för den nya Defamation Act jag postade om igår. Det fanns en tid en risk att Def Act skulle komma att saboteras av några Levesonrelaterade manövrer i överhuset, men det ser alltså nu ut som avstyrt.
March 20th, 2013 at 3:51 pm
Synnerligen intressant även om en hel del är svårförståeligt för en okunnig och kontinental läsare. Ev. skall även bloggare kunna bötfällas – tur att myndigheterna väl knappast kommer att förstå vad jag t.ex. skriver om Nigel Farage eller tidigare Straw…
Men en annan sak: okunnig som sagt. Är “Spectator” en respektabel tidning? Var, om någonstans, står den ungefär politiskt? Jag tyckte mycket om artikeln om Beppe Grillo som placerar honom där han hör hemma. Däremot blir jag betänksam när man tror att ‘Guttenberg’ uppfann boktryckarkonsten. Skulle det vara nån förfader till Karl-Theodor?
Du skall ha tack f.ö.för att du alltid lägger ut relevanta och mestadels intressant länkar – det var ju meningen med själva bloggande från början men har ju kommit allt mer i vanrykte.
March 20th, 2013 at 3:53 pm
PS Jag ser att du infört kommentarsmoderering. Är det en följd av lagstiftningen?
March 20th, 2013 at 3:58 pm
Icke sa Nicke! Jag är nog inte ens en “relevant publisher”… Ursäkta dröjsmålet!
March 20th, 2013 at 4:07 pm
Spectator är den anrika veckotidningen, var det inte (jo, det var det) Steele och Addison som startade den i början av 1700-talet… (har nu wikipedat om det…). Politiskt är den högermotsvarigheten till New Statesman. Vilken slags höger det sedan blir beror mycket på chefredaktören, men att Boris Johnson för inte så länge sen innehade posten säger en hel del: dvs. det är mer “Tory” än “konservativt”, alltså med en touche av radikalt, uppkäftigt, respektlöst, humoristiskt. Men den innehåller också ett mått av oliktänkande, och har renommé som en av de mest välskrivna tidskrifterna… Så, “respektabel”, jodå, ingen tvekan…
Att bloggare ska kunna bötfällas gäller – luddigt nog – enbart större, etablerade bloggar som Huffington Post och Guido Fawkes, där det finns ett flertal medarbetare, en redaktionell struktur, och en ansvarig utgivare. Det gör det inte på Pressylta, tack och lov…
Med Guttenberg kanske dom menade Steve Guttenberg, han i Police Academy-filmerna…?