Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Vart tog Mozart vägen? +

Categories: Kulturellt
Thursday, Apr 18, 2013

Dirigenten Sir Colin Davis dog häromdagen, förnämligast uttolkare av Mozart och Berlioz. Men dessutom, rent parentetiskt, ännu ett exempel på det faktum att Storbritannien producerar musiker av världsklass, den ena efter den andra, medan man (bortsett från Purcell och några få ljusglimtar på 1900-talet och i nutiden) inte förmår producera någon musik särskilt värd att dröja vid. Så till exempel handlar veckans Composer(s) of the Week på Radio 3 om Gordon Jacob (f. 1895) och Joseph Horovitz (f. 1926). Ingen panik om ni inte hört talas om dem, you haven’t missed much

Det fick mig än en gång att börja titta på den gamla gåtan, “Vart tog Mozart vägen?” Dum fråga, kan synas, med en nygammal Trollflöjt på Covent Garden och hela nio verk bara på Royal Festival Hall under maj. Vad som främst orsakade frågan var en artikel i fjol av The G:s politiske kommentator och tillika musikkritiker Martin Kettle i vilken han kritiserade ledningen för The Proms för att åsidosätta främst Mozarts symfonier: inte en enda spelades under 2012-säsongen, till exempel. Nicholas Kenyon svarade i en aningen mer balanserad ton, och påpekade bland annat:

The fact is that Mozart’s symphonies, apart from the very few late, great works, have never been part of the central classical canon. It is his operas, piano concertos and a handful of works such as the Requiem that have given him that status. […] It is only in relatively recent years that the earlier Mozart symphonies have been played at all, and that has been part of the “completist” tendency of the recording age. It is not so long since Hans Keller could write that “there is no important medium in which Mozart wrote so much unimportant music as in the symphonic field”.

Den här diskussionen sammanföll med en iakttagelse jag själv tyckte mig ha gjort, nämligen att Mozart blivit gradvis mer sällan förekommande också på Radio 3. Jag väntar i stunden på statistik från kanalen, så jag kan inte påstå att min iakttagelse stämmer. Men den därpå följande tanken är väldigt lockande: håller vi på att växa ur Mozart? “When I became a man I put away childish things…”? som CS Lewis sa. Eller, med vår kloke Almqvist, “Detta må vara hur vackert det vill, men nu börjar jag ledsna på allt det här gudomliga…”?

Frågan som återstår att besvara blir då, vad är det i Mozarts musik som orsakat det här fjärmandet? (Eller från andra hållet: varför verkar vi aldrig få nog av barocken?) Jag återkommer alltså om detta, men ser fram emot kommentarer.

PS fredag 19/4: Och just idag presenteras Proms-programmet för 2013, och det visar sig att det fortfarande är uppseendeväckande sparsamt med Mozart. En enda (sen) symfoni (35:an “Haffner” 19/7) och lite småsmulor därutöver. Så om Proms är något att gå efter så har vi bekräftat att Mozart inte är särskilt, vahettere, “gångbar” längre… (Däremot Frank Zappas “The Adventures of Greggory Peccery” den 31/7…)

10 Responses to “Vart tog Mozart vägen? +”

  1. Men det har väl varit lite a la mode ett tag, att se lite överlägset på Mozart; ofta på samma lättvunna sätt som man kan ogilla nyklassiska byggnader, mortadellakorv, eller hennafärgat hår. De har sin perioder. Själv är jag ofta lite övermätt på Mozart, liksom på Albinoni, eller Vivaldi, men så plötsligt kommer det någon inspelning, sällan vald, oftast avlyssnad på radio, som får det gamla barockimperiet att slå till igen.
    Requimet är förstås outstanding, men Trollflöjten m fl operor håller säkert för mina öron. Undrar om det kan vara Amadues-filmatiseringen som liksom tog livet av Mozart för finsmakarna ; )
    Nej, jag tror det var minimalismen. Och från den är det lättare att återvända till Bach eller Corelli eller Purcell.

    Hur som haver; jag bryr mig aldrig om de där modenyckerna för jag har inte tid med sånt. Lyssnar praktiskt taget på allt, utom Metallica och rap. Men den senaste live-konserten jag var på inledde med Mozart (Konsert för flöjt, harpa och orkester i C-dur, KV 299.) Det kändes som en liten förrätt, en fingerövning, före huvudverket som var Sibelius, andra symfonin.

    F.ö. apropå England, är jag mycket frälst på Elgars cellostycke (Celloconsert in E-minor, opus 85) som nyss kommit i en nyispelning med vem-minns-jag-inte-just-nu-kvinna som nästan toppar Jaqueline du Préz´. Ciao for now.

  2. Ja, du har säkert rätt i det det där med modesvängningar, musikkonjunkturen… Kenyon var väl inne på samma sak. Men än ett tag tänker jag hålla fast vid tanken att det kan röra sig om något mer, ett historiskt skifte, att vi lämnat det överdådigt briljanta, “allt det här gudomliga”, bakom oss…

  3. ..och Stagnelius då? Och Spinoza? Och Verdis Requiem?

    Inte så bakom oss för mig. Men jag förstår att du menar det liksom (troligen skenbart) stegrat vackra hos Mozart; en hög väg utan återtåg…samtidigt flirterande med någon shejk på första raden ; )

  4. Alla tre i högsta grad fortfarande aktuella, syns det mig… Menar du att vi lämnat dem bakom oss?

    Vad jag också menar med Mozart är just “the childishness of it”… att en sådan slyngel fick en oförtjänt gåva av försynen… att han var så promiskuöst briljant…

  5. Men jag skrev ju det – inte så bakom oss för mig.

    Ja, the childishness of it. Unfair. Men såden er det!
    Och Stagnelius, den lille fule, som dog ungefär lika tidigt.
    Utan vare sig parties eller glans. Men med hjärtats oskuld i behåll.
    Undrar om inte Mozart hade det också…

  6. Sorry, missförstod dig… (jag har raderat den första versionen…)

  7. Jag tänker: hoppas du har fel. Inte ska vi fjärma oss från Mozart. Och sen är nästa tanke: det struntar jag väl i vad andra gör, jag lyssnar på Mozart när jag vill. Särskilt till hans pianokonserter återvänder jag lite då och då. Fast samtidigt undrar jag varför en sån trend skulle komma, att Mozart åker ut i kylan, om det nu är så. Intressant. Jag har inte märkt det själv i radio eller så. Men det är klart att det går mode i musiken också. Tonsättare som varit glömda i hundra år blir populära och tvärtom. Så var det nog med Vivaldi som var välkänd under sin livstid och sen bortglömd till början av 1900-talet.

    Vad gäller Mozart så är det väl så att en del musik som han skrivit anses som lättlyssnad och därmed inte riktigt lika fiiiiin som den mer krävande Beethoven. Viss Mozartmusik har kanske blivit snudd på slagdängor eller nån sorts “lättköpt örongodis”: t.ex. musiken till den gamla filmen Elvira Madigan eller Laudate Dominum som nog blivit lite “inne” nu gissar jag eftersom musiken inleder en mycket uppskattad serie som gått på svensk tv, Molanders.

    Vad gäller Albinoni så finns ju det s.k. Albinonis adagio som är väl känt och mycket spelat. När jag hör det kan jag inte låta bli att tänka på att det är lappat och lagat i efterhand. Albinoni gjorde inte klart det utan det är nån snubbe på 1900-talet som skrivit klart det eller arrangerat om det eller kanske t.o.m. gjort alltihop (?). En albinonispecialist som hette Giazotto. Egentligen är det kanske dumt att det där lite grann ska “störa” min musikupplevelse, lite grann ta ner värdet av den. Det viktiga är ju ändå att det är vackert, att jag berörs. Men kanske känns det liksom inte riktigt äkta – lite tillgjort – att nån annan än den gamla gubben har varit där och petat (eller gjort alltihop).

    Ja, nu åkte jag iväg ifrån Mozart. Det var funderingar som kom.

  8. “Albinionis adagio” låter ju inte som tidigt 1700-tal, det är långt mer öppet romantiskt, dunkelt och ja, sentimentalt än vad man annars skrev på den tiden. Stråkarna låter inte alls som barock för mig – fast då kan man ju säga att i äldre tider arrade man om långt mer oförfärat än man gör nu. Ungefär på samma sätt som bibliska målningar där folk ser ut som i Paris på 1600-talet eller i Falun på 1700-talet. Och är Bachs juloratorium sämre för att musiken ursprungligen kom från ett knippe kantater om helt andra ämnen?

    I grunden handlar det så klart om ifall du som lyssnare känner att du får kontakt med den tungt drivande sorgen i adagiot, att musiken funkar och överröstar det oklara i proveniensen. Man kan se det som en slags coverversion, med det förbehållet att det inte finns något färdigt original. Jag har f ö inget problem med t ex Cookes version av Mahlers tia, men den är förstås gjord med högre anspråk på stilistisk trohet.

  9. En liten fotnot till Vivaldi, förresten: eldsjälen bakom återupptäckten av Vivaldi på 1920 och 30-talen var Ezra Pounds livsledsagare, portvakt och ivriga försvarare, violinisten Olga Rudge. (Bra att veta om det skulle dyka upp i nån frågesport nån gång…)

  10. Apropå musikalisk autenticitet är det inte alldeles säkert att gamle J:S. Bachs världsberömda toccata och fuga i d-moll verkligen är ett orgelverk från början, eller att den ens skrevs av Bach. Den kan ha skrivits för violin från början, tekniken känns mycket violinmässig, och den kan också vara rokoko från 1750-talet snarare än ett barockinfall från seklets första år. Vilket ju inte gör den ett dugg sämre.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004