Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Mitt liv som idiotmagnet

Categories: Uncategorized
Saturday, May 4, 2013

Det är nog ett tecken på att jag levt mitt liv på något sätt fel, detta att galningar alltid vill säga hej till mig. De tror de känner mig.

Det kanske har med mitt utseende att göra, jag vet inte, dvs. att jag under ett särskilt stadium av psykopatisk anamnes råkar se ut som någon som är väldigt förstående och välvillig och kan hjälpa till… Som ser ut som en doktor, som vet var det finns piller.

En flintskallig och dreglande man i motoriserad rullstol kör omkring i racerfart, in och ut ur trafiken på Essex Road (snacka om death wish, för han kommer att dö i en våldsam och blodig krasch inom snar framtid) och han håller alltid på att äta sin middag på den lilla brickan på rullstolen, det är kebab, eller fish & chips, eller fulmacka, äckligt och flottigt…

Han tittar mig alltid rakt i ögonen när jag möter honom och låter helt frisk i huvudet när han säger “Hello!” som om vi många gånger tagit en pilsner ihop och delar många fina minnen från Highbury och London Fields, för att inte tala om den där underbara veckan i Benidorm.

Men vi delar inte någonting alls. Jag vet inte vem han är. Och jag vill framför allt inte veta vem han är. Så jag ökar takten, bortåt.

Och så har det alltid varit, ända sedan skolan. Den konstigaste killen (med den konstigaste frisyren) ville alltid bli kompis. Det var han som alltid, till slut, hamnade i “obs-klass”, som det hette på den tiden.

Och min ovilja/oförmåga att i början ta emot den utsträckta handen gjorde mig förstås medskyldig till hans sedemera förfall i galenskap, internering och förtidiga död. (Varom jag inte vet ett dyft, i och för sig, men så måste det ju ha gått med honom…)

Men, som sagt, de kanske bara känner igen mig. It takes one to know one… QED.

18 Responses to “Mitt liv som idiotmagnet”

  1. Jag känner igen det där lite grann: Tog jag inte med hem till mamma pojken som blev slagen och flickan som kissade på sig. EN gång var alltså. Sen fick det räcka.

    Men idiotmagnet tror jag mer beror på att man ser snäll ut. Hemska öde.

  2. Vad säger detta, i förlängningen, om oss som läser och kommenterar här…?

  3. Precis, som Lennart säger. Vi har haft bloggkontakt länge…

  4. Ja, precis min reaktion också. 😉 Förresten, går det att titta någon “rakt in i ögonen” om inte denne tittar tillbaka?

  5. Ni dryftar ett allvarligt problem här, bästa läsare. Jag skulle kunna gå två vägar: antingen stänga av hela kommentarsfunktionen och uttrycka mina känslor, åsikter och korvrecept i splendid isolation, eller också kräva friskhetsintyg från var och en av er. Båda vore dock ganska opraktiska. Låt oss bara komma överens om följande: inga stirrande blickar, ingen extrem klädsel, och framför allt inga diagonalpass i egen zon. Då ska det nog gå vägen.

  6. Vi kanske ska ta fasta på att Gunnar skriver “de kanske bara känner igen mig”…

  7. Hm…jag ser inte ut som nån doktor som vet var pillren finns och råkar inte ut för det du gör. Men ibland tror jag att jag har ett väldigt alldagligt utseende, ser ut som några miljoner andra, eller som “kvinnan på gatan”. Folk kan fråga mig om jag är den eller den eller säga att “du är så väldigt lik x eller y…”. Häromdan fick jag frågan från en obekant om jag suttit i betygsnämnden för nåt som jag nu glömt. Jag var så otroligt lik den personen. Suck. Jag tittar i spegeln och undrar lite. Man vill ju för 17 vara unik!

  8. Försök inte Gabrielle RW, du satt visst i betygsnämnden; du orkade bara inte prata med den där påflugna personen.
    En gång i London, i 25-årsåldern, mitt i vimlet framför Buckingham Palace (vad jag nu hade där att göra) såg jag en man som absolut påminde om Saul Bellow; och eftersom vi trängdes av någon anledning som jag glömt, fick jag kvickt ut migt:
    – You must be Saul Bellow?
    – No, I´m not Saul Bellow.
    – And if you were Saul Bellow you would of course answer the same?
    – I guess so.

    Oproblematiskt.
    Men även här i V-stan får man som gammal betryggande inbodd väja för vissa typer med gränslös kontaktvilja. Man är som nån sorts fyrbåk de tar sikte på. Jag har faktiskt, med ålderns rätt, börjat sätta upp en noli-me-tangere-aura. Det funkar, Gunnar. Som sagt: Se inte för snäll ut.

  9. Kändisar får nog räkna med en och annan stalker, Gabi och Gunnar.

  10. “kändisar” – du tänker säkert på min mammas kusins fasters dotterson, vid bordet snett till vänster på Sturehof ; )

  11. Min vän Matt sa förra veckan att han sett min dubbelgångare – Ray Manzarek, f.d. klaviatur i The Doors… Om man googlar namnet ser man några bilder på RM i nutid… och det är inte en siffra rätt, hur olik som helst…

  12. Jo, men det är nåt med näsan och munnen som liknar, Gunnar. Ta bort hakan bara. Och svarta glasögon på. Girls run wild!

    Sen är det ju en extra personlig begåvning att ha sinne för ansikten: Kanske Matt är bättre på matte?

    Själv blev jag misstagen för både Signe Stade och Lena Söderblom som ung. Could have been worse!

  13. Ja, förlåt, Gabi, det var henne jag tänkte på. Sorry!

  14. honom.. alltså!

  15. Malou ; )
    Gunnar. Du är klassens entertainer. Och vi hör alla till din fanclub, som du märkt.

  16. Efter Lennarts viktiga påpekande här ovan, borde jag inte våga skriva någonting. Men behovet av att säga att jag känner igen mig på pricken tog till sist överhanden. Utom i ett fall. Det där att jag inte vill lära känna den andre personen skulle jag nog inte våga erkänna ens för mig själv. Och därför har jag dem efter mig. Jag mötte en man på 70-talet som fortfarande ringer mig ungefär vart annat år för att påminna om det. Mycket längre än så kommer vi aldrig i samtalen, eftersom inget verkar ha hänt i hans liv sen dess – han bor fortfarande hemma hos morsan – och jag saknar intresse av att dela med mig om hur det är i mitt liv, åtminstone till honom. Jag var dum nog att le vänligt mot en man på biblioteket för några år sen och det visade sig att han med en sugkopps envishet vill diskutera livets mening med mig sen dess, givetvis i akt och mening att “frälsa” mig. Allt detta är dock barnlek mot Gustaf i Baggårn som hade en förmåga att ringa för timslånga samtal om just ingenting, vid absolut fel tillfälle. Jag sa till Gustaf en gång att jag inte hade tid att prata, eftersom jag skulle iväg för att hålla ett föredrag- Gustaf svarade: -Di kan la vänta! Di får la visa lite omtanke.

  17. Att du inte redan sitter i fängelse för trippelmord syns mig som ett mirakel, Dan…

  18. Motsatsen till stalkers är väl den kille (ålder runt 25) jag mötte en kväll på en buss i Kalmar för några år sen. Han kom in, pröjsade sin biljett och drog sedan med snabba steg och armarna svängande ut från sidorna genom bussen, alla hukade eller såg upp i häpnad medan han upprepade med hög men på något sätt nollställd röst “Jag har Aspergers syndrom, jag vet inte hur man säger ursäkta!” Sagt till alla och ingen.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004