Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Repris: “Strindberg och Lasse” 1-3

Categories: Kulturellt
Monday, May 20, 2013

En repris från analog-Pressylta, juli-augusti 2008, med anledning av att Bengt C nämnde Flann O’Briens serie krönikor i Irish Times kallad ‘Keats & Chapman’, à vilken följande är en modest hommage

[Med honnör till Myles na Gopaleen]

I.

En dag i slutet av 1800-talet bestämde sig Strindbergs mindre bemedlade bror Lasse för att resa till Jena och hälsa på sin berömde (för att inte säga, vid det här laget, beryktade) äldre bror. Men Strindberg fick naturligtvis snart nys om Lasses planer (för nyheter färdades snabbt även på den tiden) och han gjorde förstås sitt allra yttersta för att övertala den unge mannen att stanna hemma.

Anledningen till Strindbergs vexation var inte minst att Lasses språkkunskaper var så undermåliga: resan var dömd att sluta i  förvirring och besvär och olägenheter för vår (naturligtvis) mycket upptagne titan. Han hade (som vi alla) så mycket viktigare ting att syssla med.

Efter många om och men drog emellertid Stockholmståget till slut in på Jena Centralstation, det var en tidig tisdagskväll i september. En ursinning och otålig Strindberg vankade av och an på perrongen, och så snart tåget stannat till och dörrarna öppnats drog han upp sig i sin fulla gestalt, med käppen i högsta hugg. Och (minsann!) där kom Lasse spankulerande emot honom, med ett brett leende över ansiktet och ena handen vinkande frenetiskt. -”August! Här…! Min käre August…!”

Strindberg rusade fram och grep lillebror i kragen, fradgande av ilska; vår nationalskald var vid det här laget helt oförmögen att ens få ur sig början på en sammanhängande mening.

-”Rör – dig – icke – ur – fläcken!” stammade han till slut. -”Rör dig icke! Du måste omedelbart resa tillbaka till Sverige, och jag ska nu gå och köpa din returbiljett! Hör sen! Rör dig icke! Tala icke! Vet hut! STÅ STILL!”

En konfys och lite ledsen Lasse såg så Strindberg försvinna in i biljetthallen, med kappan flaxande, och skorstenshatten i högsta hugg. Och Lasse väntade så klart, och rörde sig inte ur fläcken, för så hade storebror sagt åt honom. Han såg de övriga passagerna gå förbi, förmodligen på hemväg, alla välkomnade av gladeligen skrattande, kärleksfullt blickande, lurigen gnolande släkt och bekanta.

Plötsligt stod en liten pojke framför Lasse och tittade uppfordrande på honom. Lasse undrade ju vad som stod på, men precis som grabben öppnade munnen för att säga något såg Lasse hur Strindberg kom rusande tillbaka ut ur biljettsalen, lika ilsken som förut, och med en bunt papper i handen. Den lille pojken ryckte så i Lasses rockärm och frågade honom, på sin bredaste thűringiska:

-”Bitte, mein Herr, wieviel Uhr ist es?”

Lasse tittade på den lille pojken, tittade sedan på Strindberg, tittade sedan på pojken igen, och svarade:

”Es ist kein Filur. Es ist mein Bruder.”

II.

Strax efter sekelskiftet, en ljus och stilla augustikväll ute på Kymmendö, satt Strindberg och hans mindre bemedlade bror Lasse på verandan med var sitt glas kylskåpskall Eau de Mameluke.

På bordet framför dem låg som vanligt en mängd invitationer, tidningsblad, vykort, brevutkast, fotografier, anteckningsblock, visitkort, köplistor, ja, hela det papperskaos som, ständigt evolverande, inte så mycket verkade omge som leva med vår nationalskald, var han än befann sig.

Men Strindberg ägnade just nu pappershögen inget som helst intresse. Hans blick vilade i stället på horisonten, på havsbandet, på den fjärran närhet därute som alltid varit honom så bekant, särskilt denna hans sensommarpersonlighet.

Lasse, däremot, fann broderns sammelsurium av papper, skrift och bild lika fascinerande som alltid. Strindberg lät honom också  hållas, så länge han inte besvärade honom med en massa näsvisa frågor om och det-ena och det-andra och det-övriga.

Men ibland, som nu, kunde Lasse faktiskt inte hålla sig. Han hade dragit fram ett fotografi ur ett stort och luggslitet postkuvert, föreställande en mörk och vacker kvinna i trettiofemårsåldern, som uppenbart satt vid en krogbord (man såg en bit av en skylt bakom henne, ”Zum Schwarze-”) och inte bara det – hon rökte dessutom pipa!

Lasse halvt skrattade, halvt ropade, -”Men vem är nu det där rykande fruntimret, bror…?! En bekant till dig…?! Va…?!”

Strindberg tog fotografiet ifrån honom, slängde en disträ blick på det, och lade tillbaka det på bordet. – ”Det där är inget fruntimmer, Lasse. Det är Alma Mahler-Gropius-Werfel…”

”Åh…” sa Lasse, grundligen imponerad. ”Ett storslaget namn på den bolmande mö.”

III.

Titanen Strindberg och hans mindre bemedlade bror Lasse stod en dag och språkade med Ored Svängman, hästuppfödaren på Linusbacken på Värmdö, det var sommaren 1886, ungefär.

-”Det är en yrer fux ni har ute på betet därborta, mäster Svängman” sa Strindberg och pekade på en särskilt yrer fux ute på betet därborta.

-”Ja,” sa Svängman, ”Han krumbuktar och ystrar och stampar och flyktar med ivriga hopp över stock och stenbumling som den värsta sprakfåle i mars. Jag är rädd att han ska göra sig illa… vindpuffar i hovskägget…  vem vet allt som kan hända…”

-”Friheten ute på betet har tagit den unge fuxen från vettet…” reflekterade vår nationalskald, djupt.

-”Ja, det blir nog att göra nåt’åt’et…” suckade Svängman.

Lasse hade som vanligt lösningen.

-”Ställ den i stillhet i stallet i stället!”

Och med detta nickade mäster Svängman eftertänksamt. Strindberg mörknade.

3 Responses to “Repris: “Strindberg och Lasse” 1-3”

  1. Inte illa alls. Riktigt bra, faktiskt. Det där med krogskylten i bakgrunden är naturligtvis en ironisk blinkning till oss som vet att Zum Schwarzen Ferkel egentligen hette Weinhandel und Probierstube, Inhaber Gustav Türk. Vilket i sin tur återknyter till Eau de Mameluke i början av historien.

  2. Tack för det, Bengt C! Den där kopplingen Turk och Mameluke hade jag inte en aning om…! Which only goes to prove… att genialiteten bor granne med tillfälligheten, kanske…

  3. Kände inte alls till Lasse Strindberg. Däremot har jag ju kommenterat hos dig om Bertil Wittgenstein och den i Wien alltid närvarande Bertil van Beethoven, båda offer för sina storebröders, kanske något överdrivna, rykten.

    Jag håller med min namne C att det var bra.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004