Författare om inget särskilt
Categories: Kulturellt, Svenska medierWednesday, Jun 12, 2013
I DN får fyra författare frågan om de kommer att förändra sitt beteende på internet efter avslöjandena om NSA:s övervakningsmetoder.
Jag frågar, som vanligt i dessa sammanhang: varför författare, just…? Varför inte klarinettister? Antikvariska bokhandlare? Kulturredaktörer på DN?
Det där med “Författare om…” var ju något av ett fenomen på åttiotalet. Själv medverkade jag i “Elektriska drömmar – författare om rock” (1982) med en essä om Hendrix. (Jag tror Klas Östergren skrev om Bowie, och Ragnar Strömberg om Jim Morrison och Doors).
Hur som helst, det blev väl inte heltäckt lyckat överlag i de där rocktexterna, och när Poul Borum recenserade boken i Expressen tyckte han rent av det var dags för “Författare om dass”…
June 12th, 2013 at 9:14 pm
Så DN:s smarta annonssystem tycker att en annons om “Hjälp med Betongsprutning” passar i sammanhanget? Känns lite som om automatiken försöker säga mig något.
(annars är det väl inte helt fel att be författare skriva något. det kan dom ju till och med vara bra på. den där intervjun däremot verkade ju mest handla om att ge folk lite spaltutrymme att berätta att dom är för mycket hipsters för att ha facebook-konton…)
June 12th, 2013 at 9:19 pm
Ja, och nu säger The G att höjden av hipsterdom är att vara googleanonym…http://www.guardian.co.uk/technology/2013/jun/12/internet-anonymity-chic-google-hidden
June 12th, 2013 at 9:39 pm
Första kommentaren vinner (“Ogooglebar!”).
Jag hade länge en svensk politiker som spädde ut träffbilden en smula (och framför allt dök upp i bildsökningar) men sen bytte den jäveln efternamn och förstörde alltsammans.
June 12th, 2013 at 10:59 pm
Jag blir jätteirriterad på gamla vänner som inte går att googla på: Man tänker vad sjutton gör dom? Föder barn och klappar hunden eller nåt? Eller är de bar nöjda? Det förblir en gåta som CIA aldrig kommer att reda ut.
June 13th, 2013 at 11:47 am
Kanske borde påminna om en post för ett par månader sedan, “Rätten att bli bortglömd”, som nu fått en ganska ironisk slagsida: http://www.pressyltaredux.com/2013/04/ratten-att-bli-bortglomd/
June 13th, 2013 at 1:10 pm
Rätten att bli bortglömd kan praktiseras väl av vissa människor: Min pappa kom en gång till pastorsexpeditionen för att hämta personbevis. Nej, Herr Björnstrand, tyvärr, men ni finns inte, fick han veta .
PÅ sätt och vis ett önskeläge. Men inte vid ansökan om pass. Han hämtade en vän som fick bevisa att han var han, trots lång bortovaro från byråkratin.
Så visst; man är tacksam om somliga glömmer en, men inte andra. Det var egentligen inte den glömskan min replik handlade om utan nyfikenhetens gissel: Va tusan GÖR de som inte gör avtryck på nätet?
January 25th, 2014 at 11:13 am
Har länge förvånat mig att Facebook inte kan ge sina användare en tydlig chans att kolla upp ifall personen med namn typ Gunnar Hansson eller Jim Davis verkligen är den Gunnar eller Jim de vill ha tag på – *innan* de godkänner denna person som ‘vän’ (alt. skickar en vänförfrågan) och därmed ger dem öppen insyn i sitt nätverk och sina aktiviteter. Jag menar, det finns ju hundratusentals Jim Davis bara i USA, och även litet mindre demografiskt a-listade namnkombinationer kan det finnas många exemplar av i ett litet land som Sverige. Rimligen vill man veta om det är den person man letade efter innan man öppnar dörren!
Det där är en punkt där sprickan mellan Facebooks påstådda syfte att hjälpa till i ditt vardagsliv och deras (som jag ser det) verkliga syfte, att sälja annonsinfo, blir väldigt tydligt: för FB är det givetvis rationellt att så många som möjligt befinner sig i varandras kompismoln och sprider sin information, men för den enskilde användaren behover det inte alls vara det.
Nu är det i och för sig flera år sedan jag var med på FB, mitt medlemskap där blev mycket kortvarigt, cvilket var självvalt – se det klassiska Groucho Marx-citatet om klubbar och sällskap – men jag har haft en pseudonym profil där som sattes upp som en proxy för medlemskap på en annan sajt. Inte heller den profilen har varit särskilt livligt använd, men den gav i alla fall insyn i hur Fejan hanterar kontakter mellan olika konton, delning av material och så vidare. Och det var ju eh, inte så uppmuntrande.
January 25th, 2014 at 11:40 am
Och med att “kolla upp” ifall Jim Davis eller Anna Lundberg verkligen är den person med det namnet man kände för tio, tjugo år sedan, eller har träffat på nåt annat ställe, reellt eller virtuellt, så menar jag såpass enkla saker som att se ifall man har gemensamma FB-vänner, se vilket år personen är född (påstår sig vara född), vad de jobbar med, på vilken ort de är födda…eller helt enkelt skicka dem en kontrolfråga på något som din barndomsvän eller polare givetvis skulle känna till men som kommer att vara en gåta för andra personer med samma namn – inann man öppnar dörren och släpper in dem i nätverket/flödet. Den sortens saker, inte att de eller FB skulle tvingas exponera data från folkbokföring, privata foton eller något liknande för alla som frågar.