Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Stones @ Glasto

Categories: Uncategorized
Sunday, Jun 30, 2013

Det har fått fantastiska recensioner. I guess you had to be there. För mig funkar det inte alls. Trögt, utstuderat, fantasilöst. “Everybody say Ow!” minsann…

Och nu har dom tagit bort videon, dessutom…

5 Responses to “Stones @ Glasto”

  1. Jag såg om filmen, Scorceses häromkvällen, med ett halvt öga. Jag mår riktigt illa av Jagger numera; vet inte varför det ska vara så svårt att uppfinna sin ålder. Keith Richards, den gamle stenaren, är den ende jag står ut med. Bara för han ser snäll ut och inte tar sig själv så reklam-allvarligt. Jaha det var det. Ut till alperna och vindarne!

  2. Behållningen med Glastokonserten var faktiskt Mick Taylors gästspel…!

  3. Om vi snackar äldre herrar som spelar rock inför stor publik så föredrar jag David Gilmour med band på Royal Albert Hall. Snyggt, poetiskt, skarpt och med en alldeles självklar musikalitet, täthet och öppenhet mot publiken. Sällan har Albert Hall varit vackrare än i detta akvamarina ljuslandskap, sällan har Gilmours gitarrspel haft en snyggare inramning. Och noll egotrippande från bandet och gästerna, inte ens Bowie försöker ta över showen.

    Det här numret med Robert Wyatt på trumpet är en riktig pärla, man ser hur mycket spelglädje det finns i bandet och hur meningsfullt det är för Gilmour att ha den rullstolsbundne vännen Wyatt där på scen. Det finns en tydlig, tjock klump i halsen när han apostroferar Wyatt direkt efteråt.

    http://www.youtube.com/watch?v=7OAo6L45og8

    Ja, jag tror nog att Stones borde ha gått i pension för en del år sedan. Även om de förstås inte är i Ozzy-klass. Sabbath är ju mest pinsamma när de rullar runt jorden eller i alla fall ‘the festival circuit’ till skyhöga gager.

  4. Tyvärr, Magnus, inte riktigt mitt bord… Jag recenserade premiären på ‘The Wall’ i DN för två miljoner år sen, och avslutade med att säga att jag äntligen fattat vad punken gick ut på… Pompous drivel… “Pink Freud”… Jag fick många sidor tätskrivna brevblad (grönt bläck!) från upprörda flåjdare… Min inställning har inte flyttat på sig många centimeter sedan dess…

    ABBA, däremot… det vore en återförening att stilla bedja om…

  5. Waters var onekligen lite ansträngande på slutet, när allting bara handlade om honom. Fast det där klippet var väl helt Waters-fritt…

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004