Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for August, 2013


Två notiser+

Saturday, August 31st, 2013

* Seamus Heaney… Jo-jo, jag förstår. Allt är bra. Allt funkar. Ena foten i significance, andra foten i reasonableness… Jag förstår. Allt är bra. Men det var inte för mig. Tackar som frågar. PS: Så här kan det också sägas… Även om åkallandet av Larkin inte gör mig särskilt upphetsad.

* I The G:s ‘Notes & Queries’ häromveckan ställde någon den utmärkta frågan, “Varför behöver stora bolag som Coca-Cola annonsera?” Det mest övertygande svaret var flerfaldigt: att man ständigt behöver re-etablera sin position i konsumentmedvetandet; att man ö.h.t. inte kan vara ett stort bolag utan att annonsera; att man håller konkurrenter på armlängs avstånd; osv. Jämför då med vad jag nyligen nämnde om kommunismen:

Leszek Kolakowski skrev en gång om östeuropeisk/sovjetisk propaganda att affischerna och parollerna man såg överallt hade en helt annan funktion än den till ytan synbara. Både propagandans producenter och dess konsumenter visste båda alltför väl att ingen någonsin trodde på budskapet. Propagandans funktion var i stället att tjäna som påminnelser om status quo, de bokstaverade den kommunistiska ordningen, de fungerade som “fängelsegaller”, med Kolakowskis ord.





Stop Press: Ryggrad återfunnen!

Friday, August 30th, 2013

Well, well, well… Bombningen av Syrien blev igår kväll nerröstad i underhuset av en majoritet på 13 röster (285-272). Hela trettio av nejröstarna var tories (nio LibDems). Av vilket man dock inte ska dra slutsatsen att dessa trettio drabbats av postimperialistiska tvivel och allmän fredslängtan: det rör sig nästan uteslutande om ‘Little Englanders’ på högerkanten som tycker man ska lämna hottentotterna att sköta sitt.

Ed Miliband (och de trettio tories) belönades med många okvädningsord under kvällen (“a copperbottomed shit”, bland annat), och det var de mer än värda. Över hela det här rätt så anmärkningsvärda beslutet hänger förstås en blodröd neonskylt där det står “Irak”. Efter att Miliband fått en försäkran från Cameron att han inte tänkte använda sig the Royal Privilege för att kringgå beslutet, sa Cameron bland annat:

“…det står klart för mig att det brittiska parlamentet här givit uttryck för det brittiska folkets åsikt att inte vilja se ett brittisk militärt ingripande. Jag förstår detta och regeringen kommer att agera i enlighet därmed.”

Och den som vill höra en viss lättnad i de orden får gärna göra det. Man kan säga en hel massa om Cameron, det mesta välförtjänt, men dum är han inte.





Notiser

Thursday, August 29th, 2013

* Har jag verkligen fattat detta rätt? Svenska skattebetalare subventionerar privatskolornas elevavgifter…??!! Say it ain’t so… Är det det dom menar med “alla ska med”…?

* Femtio procent av den brittiska allmänheten skulle aldrig skicka sina barn till internatskolor, även om det var gratis. Man tycker nämligen att utbildning även har med socialisering att göra, dvs. att lära sig konsten att umgås med människor från andra bakgrunder än ens egen.

* Det brittiska underhuset har sedan trettio år tillbaka befolkats av en generation politiker som måste räknas bland de minst dugliga, minst självständiga, minst kunniga och – ärligt talat – minst begåvade som parlamentarismens stackars moder någonsin närt vid sitt bröst. Idag har de ännu ett tillfälle att sona sina underlåtenheter, som de säkert kommer att pinka bort.

* Är allt då svart och mörkt och hopplöst? Med några få undantag, ja.





Mer böcker

Wednesday, August 28th, 2013

Brist på bildning är ett enastående ting… Zoe Williams skriver idag (i The G:s serie ‘En bok som förändrade mig‘) om en för mig tidigare okänd polsk författare, Marek Hlasko (1934-1969), och hans för mig följaktligen okända roman, ‘Ósmy dzień tygodnia’ (‘The Eighth Day of the Week‘ i engelsk översättning) som låter helt enorm. Handlingen urenkel, men metaforiskt genial: ett ungt par i kalla krigets Warzawa försöker förgäves hitta någonstans att ha sex.

Jag hittade ingen svensk översättning i Libris. Nån som har läst den? Är den lika bra som den låter? Hlasko såg ut lite grand som James Dean, blev av de polska myndigheterna kallad “en dekadent plockare i litterära kadaver”, och begick självmord i parisisk exil.





“Det började regna” och andra litterära misstag

Monday, August 26th, 2013

grantaFör första gången har jag läst ett nummer av Granta från pärm till pärm (nämligen det senaste: nr 124, tema ‘Travel’). Tidigare har jag, skam till sägandes, bara läst utdrag och enskilda stycken, och det inte särskilt ofta heller.

Jag närmade mig alltså läsningen med ganska höga förväntningar, eftersom Granta har sitt givna renommé som forum för nyskrivna texter av genomgående hög och jämn kvalitet.

Så det var kanske själva förväntningarna det var fel på, för jag blev inte särskilt imponerad. Kvalitén är för det första ojämn, så till den milda grad, och ingen av texterna slog mig som outstanding, värd en omläsning, värd att rekommendera.

De namnkunnigaste skribenternas bidrag – Haruki Murakami om en långpromenad i barndomstrakter, Teju Cole om ett återbesök i Lagos, Robert McFarlane om att utforska under jorden – är varken mer eller mindre vad man har rätt att vänta sig av yrkesförfattare: workmanlike, habilt, men det gungar inte min eka, som det heter. Undantaget är en kort text av David Eggers – om en mesig och nojig amerikansk turist i Afrika – som är chockerande löjlig, och borde ha utelämnats.

Jag vet inte hur signifikativt det är, men många av de mindre lyckade bidragen har ett gemensamt drag, nämligen att de låter som nya författares första försök till första kapitlet i den första romanen. Där finns en osäkerhet, en slags ofrivillig distans till materialet, som om författarna svävar ovanför sina texter utan att riktigt nå ner till, och fatta tag i, figurer, repliker, händelseskiftningar. Kursledaren i en vill liksom sätta sig ner vid bordet och sortera ut guldmynten från fickdammet, för att kunna få historien att sparka igång på riktigt, inte på låtsas.

Ibland verkar skribenterna också medvetna om detta, för man känner ofta av en slags lättnad när man kommer till sista sidan. Många av historierna/novellerna slutar också med varianter på vad som kallats “Tjechov-regnet’ (dvs. novellens sista mening lyder “Det började regna.”), och här sker det ofta med bilden av just svävande, som i “Och för en stund tycktes han sväva”. Noveller är något av det svåraste som finns att skriva därför att klichéfällorna är så många och så luriga.





Bad light stopped play

Sunday, August 25th, 2013

Jag vet att läsekretsen hungrar efter cricketnyheter, så låt mig berätta att Test-serien inte kunde slutat mer dramatiskt – eller mer västgötaklimaktiskt.

Femte och sista testen på the Oval här i London var en sjujävla ding-dong, där Australien slog till med uppemot 500 i sin första innings och deklarerade sent på torsdag. Därpå följde regn och avbrott och trist och annat, för att till slut, i kväll, landa i den situationen att England i sin andra innings behövde 227 för att vinna. De hade nått 206-5 med fyra overs kvar (dvs. 24 bollar) när kvällsmörkret vid 19:36 BST till slut besegrade dem. Domarna tog fram ljusmätarna och avslyste matchen. (Detta av rena säkerhetsskäl, för övrigt: bollen är röd och mörkret är mörkt, och det är en stenhård boll som väger nära 2 hekto…)

Matchen slutade alltså oavgjort. Men England vann en slags moralisk, konjunktivisk seger. De skulle ha vunnit, om ljuset varit ljusare, om sommarnatten varit lenare.





Make Wurst, Not War!

Saturday, August 24th, 2013

I övermorgon visar Channel 4 en dokumentär kallad Attack of the Zeppelins, som uppenbart kommer att bli obligatorisk tittning…*

Inte minst på grund av den sensationella uppgiften, rapporterad i dagens tidningar, att det gick åt en sådan kolossal mängd koinälvor för att tillverka zeppelinarnas hölje – 250,000 kossor fick offras för varje farkost! – att tyskarna under ett skede av första världskriget utverkade förbud mot korvtillverning, även i “allierade” områden som Polen, Österrike och delar av Frankrike.

Pas de saucisson! Keine Würstchen! Nie ma kiełbasy! 

Nog för att man visste första världskriget innebar ett aldrig förut skådat barbari, men… jag menar… Någonstans måste man väl dra en gräns.

(*) Heter det verkligen “obligatorisk tittning”…?! Som i t.ex. “obligatorisk läsning”? Det låter fel. Men det är också mycket svenskt som låter fel i mina öron nuförtiden.





Vidare om The G och Snowden

Wednesday, August 21st, 2013

Jag har väntat lite med kommentarer om The G och de diverse ingripanden som hänt, för jag ville se vartåt det här pågående bar hän (ungefär som med historien om “Frank” nedan…)

Och vart det burit hän är ju rakt in i en lagerkransad bunker som heter “typiskt brittiskt”… Både kvarhållandet av David Miranda på Heathrow och “the particularly pointless act of symbolism” (Rusbridger) i att yxa sönder hårddiskar i Guardians källare, lägger i dagen tre karaktärsdrag som ligger inbakade i den brittiska staten ungefär som ordet “Gränna” ligger inbakat i polkagrisarna.

För det första det destruktiva våldet, spattigt och teatraliskt på samma gång. För det andra det helt och hållet och uteslutande symboliska värdet i aktionerna (no one does ceremony like the Brits, som bekant…). För det tredje, det ängsliga och approval-seeking lillebrorssneglandet på USA.

Och naturligtvis har Vita huset börjat markera sitt avstånd, vad gäller båda incidenterna. I fråga om Miranda fick man ett heads-up i förväg, men gav inte sitt samtycke. I fråga om hårddiskarna hänvisar man bara till konstitutionens First Amendment. Det är som vanligt de interna motsättningarna som är intressantast.

Senare (15:07 BST): Just nu rapporteras att brandlarmet går i Guardian/Observerbyggnaden! Är det den hemliga staten som försöker tutta på hela kåken nu också…?!

15:29 BST: Faran över…!





Reklaminslag

Monday, August 19th, 2013

p.cocksedge_poised_studio_shot_003mark_cocksedge.151658

‘CAPTURE’ AT FRIEDMAN BENDA GALLERY, NY

Paul Cocksedge will hold his first solo exhibition presented by Friedman Benda, September 12 – October 12, 2013 in New York.

CAPTURE will introduce new works developed by Paul Cocksedge over the last four and half years that push the mediums of light and structure, including a large-scale light installation, a collection of dramatic, seemingly impossible, hand-wrought dome lamps, and Poised, a series of unyielding steel tables inspired by the delicacy of paper.

[Jag är inte ansvarig för just den texten…]

[Men visst är järnbordet hur fräckt som helst…]

Photo © Mark Cocksedge





Hur man skriver sitt manus (del 1)

Sunday, August 18th, 2013

Vissa saker kan, och får, man som bekant inte skriva om publikt. Det gäller allt från badrumsvanor till elaka tankar, allt från skamlighet till vad som är ämnet för den här bloggposten – brottslighet. Man får inte tjalla, helt enkelt. Och skulle jag skrivit ut detaljerna i det följande så skulle det potentiellt leda för långt, för vissa. There’d be trouble. Därav vagheten i det följande.

Under 2012 jobbade jag i sådär åtta månader på en liten söndagsmarknad här i östra London (det funkade till slut inte, så jag gav upp). Hur som helst, under dessa månader hade jag som granne en man som vi kan kalla Frank. Han var så där 55-60, ganska liten till växten, alltid glad i hågen, snygg och alltid välklädd (dapper, heter det förresten, ett ord som svenska lexikon alltid tycks ha väldiga svårigheter med…)

Frank hade också, som det heter, a mouth on him. Han hade en av de bästa marknadssvador jag hört i vad man kan kalla hans kundrelationer (återkommer till detta), och man och man emellan en av de oroväckande roligaste jävlar jag råkat på under åtta år som torghandlare i East End. En gång i fjol kom han fram till mig och pekade på ett ungt par med barnvagn, där de hängt en liten filt över huvudskärmen för att ungen sov… “Must be a fucking ugly kid for them to have to cover it like that…”

Frank hade också många underliga bekanta. Många alkoholister med dyra överrockar, om jag får uttrycka det så. Och Frank sålde underliga varor (det är här det blir lite känsligt). Han sålde märkesvaror – Versace, Givenchy, DKNY – som i butikerna skulle kostat mellan £200-300 styck gången. Frank ville ha £50 för dem, men accepterade £40 om du såg snäll ut. Och folk ville köpa, det var ju veckans deal…! Men de var misstänksamma. Så här brukade Franks spiel gå till…

KUNDEN: Är dom genuina? Det är inte kopior…?

FRANK (tar ett steg tillbaka, slår ut med armarna): Du förolämpar mig. Jag vill inte ha dina pengar. Var vänlig movera dig… Hemskt lessen, men jag kan inte göra business med nån som misstror mig så till den milda grad…

KUNDEN (ytterligt generad): Förlåt, jag bara undrade… Men – var får du tag i dem…?

FRANK (tar ännu ett steg tillbaka, slår än en gång ut med armarna): Jag stjäl dem!

KUNDEN studsar.

FRANK: Är du dum i huvet eller…? Tror du verkligen att Hackney Council skulle gett mig den här licensen (gör en gest mot den inplastade licensen bakom honom) om det vart nåt vajsing på mina varor…??!!

Vilket i och för sig är en diskuterbar fråga, men KUNDEN är nu så grundligen tryckt ner i stövlarna att han/hon börjar langa upp plånboken och studerar varorna för att kunna göra sitt val (detta är historien om vår värld: de vill ju så gärna köpa!) medan FRANK ser ut som en katt som just slickat upp grädden.

Men en liten del av kunderna nöjde sig inte med det. De ville ha mer detaljer. “Men – hur får du tag i de här grejerna, då…?”

FRANK (punchline-deflating): Det är konkurslager…! Naturligtvis…!

KUNDEN: Aaaaaaaaaaaah, då förstår jag…! (plånboken upp, etc…)

FRANK ser nu ut som en katt som inte bara slickat upp grädden, utan blir erbjuden en skål grädde till, men tackar nej.

Nu råkar jag dock veta vad Frank menade med “konkurslager” (Frank var egentligen alldeles för pratsam och trevlig för att vara skurk, det var det som gjorde det följande så konstigt). Hur som helst, vad han menade var inte att han på sedvanligt vis köpt in konkurslager av kronofogden, utan att han liksom “närmade sig det från andra hållet”, dvs. han gick omkring till vissa skuldtyngda butiksinnehavare som han kände och la upp följande plan:

FRANK: “Du förlorar 2/3 av ditt lager i ett, ähm, inbrott, jag säljer av det på X-marknaden och vi delar kontanterna 50-50. Under tiden hämtar du in försäkringen på inbrottet och förklarar dig sedan i konkurs: alla dina skulder skrivs av, en tredjedel av ditt lager går till kronofogden, alla nöjda och glada…”

So far, so good. Jag lämnade alltså inte långt därefter “X-marknaden” och den tiden var förbi. Sysslade med annat. Allt var frid och  fröjd. Tills förra veckan, när jag råkade läsa en av Storbritanniens större dagstidningar på nätet. Rubriken löd: “Äldre par stjäl [varor] för £12,000 – fångade på CCTV!”

Bilderna är något korniga. Men de duger. Det är Frank. Och en tant. En obekant tant.

OK, Frank, det kan jag förstå. Han stjäl sina [varor]…

Men vem är tanten…?!

(Forts. följer)





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004