Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Chamberlain och historien

Categories: Brittiskt allmänt
Monday, Sep 30, 2013

En lika gammal som nödvändig historielektion av Nick Bauman i Slate, den rör de laddade orden “Chamberlain”, “Munich” och “appeasement”. Läxan är att man ska bedöma mänskligt handlande, och resultaten därav, utifrån samtida faktiska förhållanden, inte framtida efterklokhet, även om den framtiden bara låg ett och ett halv år senare, vid krigsutbrottet.

Slutsatsen blir att “Chamberlain’s story is of a man who fought for peace as long as possible, and went to war only when it was the last available option. It’s not such a bad epitaph”. Framför allt, som Bauman påpekar, undergräver det den amerikanska krigsfalangens ovana att gång efter annan ladda de där orden och fyra iväg dem mot den allmäna opinionen. Läsvärt.

8 Responses to “Chamberlain och historien”

  1. Tja, jag vet inte om jag håller med….. Chamberlain kämpade för fred till den siste tjecken (och hade jag mera sympati för mellankrigstidens Österrike, skulle jag tillägga “och den siste österrikaren”). Bauman skriver ur ett snävt brittiskt perspektiv och därför hamnar i de slutsatserna han gör. Britter ville inte slåss för Tjeckoslovakien och fransmännen ville inte slåss för Gdansk. Istället fick de slåss (nåja) för Paris och för London. “In American political debates, the words “appeasement” and “Munich” are used to bludgeon those who argue against war”. Really? Här är Bauman direkt ohederlig och i gott sällskap med t ex Ervand Abrahamian på LRB bloggen, som skriver om “Peace panic”. Det är inte UK, som ska “städas undan från jordens yta” utan en liten stat, som precis som 38’års Tjeckoslovakien, anses i fredsälskande kretsar vara “an artificial creation”. Du som läser the Guardian är väl inte obekant med den ståndpunkten.

  2. Stettiner, jag ser två huvudsakliga poänger i din kommentar. Ingen av dem övertygar mig riktigt.

    Bauman skriver väl ur “ett snävt brittiskt perspektiv” av den utmärkta anledningen att artikeln handlar om Neville Chamberlain och den brittiska positionen vid 1938. Att Chamberlain “kämpade för fred till den siste tjecken” är precis en sån där sentida och efterklok klyscha som historiska revideringar av den här typen är till för att punktera. Att anklaga Chamberlain för att agera i den brittiska nationens “snäva” intresse, under de samtida förhållanden som rådde, tycks mig synnerligen malplacerat. Det är väl snarast Punkt 1 i en premiärministers “Job Description”…? Att detta agerande sedan i eftervärldens ögon ofta framträder som fantastiskt cyniskt (specifikt då den samtida och allmänt utbredda synen på den tyska “intressesfären”)… tja, what else is new?

    Sedan “bludgeon”-frågan vad gäller nutida anklagelser om “appeasement”. Jag förstår inte riktigt i vilket sammanhang detta skulle kunna tillämpas på Israel. Jag tror Bauman – i alla fall jag själv – snarast syftade på “neoliberal interventionism” i Iraq, Afghanistan, osv. Det kan hända du anspelar på en diskussion inom Israel som jag inte känner till. Att vilja fred med palestinierna, till exempel, skulle den viljan utgöra ett slags “München-appeasement” i vissa israelers syn? Det har jag svårt att tro, särskilt när det är Israel självt som står för den överväldigande mängden militär aggression i de berörda områdena.

    Till sist: jag kommer nog aldrig att kunna övertyga dig om att bli Guardianista, men jag tycker din karaktäristisk av tidningen som starkt antiisraelisk är falsk, helt enkelt. Visst tar man in starkt antiisraeliska comment-artiklar då och då, precis om man tar in starkt proisraeliska, men något annat hade jag inte väntat mig av en liberal tidning med brett register. Det är därför jag köper den. Men tidningens allmäna position, uttryckt i ledare och annat, är ju snarast den jag också ser som min egen: Israels “critical friend”, som det heter.

  3. Ber om ursäkt om jag var oklar. Chamberlain höll Storbritannien utanför kriget ett extra år och det får britter gärna glädjas åt. Jag ville bara påpeka att synvinkeln från Prag var säkert annorlunda. Och något stolt moment i imperiets historia var det inte. Men Bauman nöjer sig inte med att ärerädda Chamberlain, utan ger sig på själva begreppen “appeasement” och “Munchen”. Där håller jag inte med honom. Hur än Storbritannien ser på sig själv, så är världen större.

    När det gäller Israel, så är världen redo att offra detta skitland, som det så vackert heter på franska UD, för ett enda leende från Ruhani. Man köper sig tid, som Chamberlain gjorde. Säkert bra för världen…

    Vi får nog komma överens att då det gäller the Guardian, är vi inte överens. Jag önskar bara att tidningen var Hamas “critical friend”, istället för Israels.

  4. Om Bauman skriver ner värdet av orden “appeasement” och “Munich” så beror det väl på att de faktiskt hör till de mest överanvända slagorden, och i förening utgör en av de mest inkörda troperna, i främst amerikanska debatter om hur man ska ställa sig till en hotande fiende, eller rätt och slätt till länder som ses som diktaturer. Eller till och med frågan vem som *är* en hotande fiende.

    Och apropå britternas utrymme för militär handling 1938 så handlade det inte bara om att man fick ett extra år – som man verkligen utnyttjade för att få litet fart på sin militära (ny-)produktion. När kriget kom 1939 fick man med sig Canada och andra större dominions in i striden, men det var dessa länders egna beslut och inte ens informellt dikterade av London. Hur mycket Canada betydde som reservoar av manskap – och dessutom välvuxna, kralliga män från prärien som ofta kunde slåss eller flyga Spitfires bättre än brittiska betjänter och småvuxna kontorister – och som moraliskt stöd innan USA kom med i kriget på allvar, det borde inte vara någon hemlighet, men det har förstås sopats undan en del av den USA-centrerade bild av kriget i Europa vi får oss till livs i böcker och på film.

    Canada förklarade alltså krig mot Tyskland en vecka efter att London gjort det, den 10 september 1939, och det skedde efter debatt i parlamentet, Sydafrika, Nya Zeeland och Australien hade förklarat krig däremellan. Det är långt ifrån säkert att man hade velat gå i krig 1938 över Tjeckoslovakien – om Prag var en relativt minor issue för London så framstod det i ännu högre grad så i Ottawa och Canberra.

  5. Sedan den här diskussionen började har jag hittat flera citat om hur Chamberlain gullade med Hitlerjugend och med Hitler själv. Han fattade nog aldrig vad det var frågan om. En obehaglig figur. “Synvinkeln från Prag var säkert annorlunda” som en komentator ovan skrev.

    Enligt min uppfattning förkroppsligade Chamberlain allt som är obehagligt med England och halvamerikanen Winston Churchill allt det bästa.

  6. Jag finner den här efterklokheten lika anmärkningsvärd när den kommer från dig, Bengt O. Att Chamberlain “inte fattade vad det var frågan om” och att han framstår som en “obehaglig figur” är ju raka motsatsen till vad Bauman, och min uppskattning av hans artikel (om en nyskrivning i akademisk historia) ville påpeka. Det vill säga, om man försöker se det med samtida ögon (“context is all”) framstår hans agerande som inte fullt så klandervärt. I september 1938 var det få som anade (otroligt som det verkar nu i efterhand) att Tysklands ambitioner sträckte sig så särskilt långt utanför Sudetenland (“Tysklands intressesfär”). Det var, som Bauman säger, med invasionerna västerut (Belgien, etc) som chocken kom, och München blev synonymt med “appeasement”. Jag förstår inte varför detta är så särskilt kontroversiellt, det kräver ju bara lite historia och inlevelseförmåga. (Och, för övrigt, om man vill hitta folk som “gullade” med nazismen i den engelska härskande klassen… where to start???)

  7. Tack för ditt svar, Gunnar. Vet inte varför det skulle vara “anmärkningsvärt” att min kommentar var “raka motsatsen” till vad Bauman skrev. Det var ju det som var meningen liksom. Jag är på resande fot och har litet svårt att presentera detaljerade analyser (det har jag iofs hemma också) men jag ville bara markera var jag står.

    Hur skall man tolka att “chocken” kom när Hitler angrep i väst medan man inte brydde sig så mycket om Tjeckoslovakien, “Tyskland intressesfär”)? Förutom allt mänskligt lidande och framför allt en avgörande uppmuntran till Hitler skapade man ett politiskt problem som vi får dras med än idag.

    Tror att vi nog kommer att fortsätta att se olika på detta och jag inser att du sitter närmare skeendet och är bättre insatt i förhållandena. Men jag måste ju resonera utifrån min centraleuropeiska utgångspunkt

    PS Kan det inte vara så att det faktum att de som vill bomba fram lösningar på alla problem, särskilt från USA, använder “appeasement”, “Munich” osv. i sin propaganda får oss att automatiskt vilja försvara Chameberlain eftersom vi tycker att krigshetsarna är så obehagliga. Just a thought.

  8. Nej, för jösse namn, jag menade inte att din kommentar var anmärkningsvärd i betydelsen “ovälkommen”… motargument alltid välkomna. Men vi har, som du säger, nog en skillnad i synsätt.

    Jag tror “chocken” över Belgien och “icke-chocken” över Tjeckoslovakien kommer sig av Storbritanniens månghundraåriga inställning till det europeiska fastlandet som ett område man ej bör befatta sig med, om det överhuvudtaget kan undvikas. Och bokstavligen: ju längre österut i Europa det gäller, desto mindre chockerande blir katastroferna, i brittiska ögon. Lägg därtill det historiska medvetandet: tyskarnas angrepp mot “plucky little Belgium” ett par årtionden tidigare var fortfarande färskt i deras medvetanden.

    Nu generaliserar jag på gränsen till oacceptabelt, men UK har alltid betraktat Europa som en slags häxkittel full av oklara gränsdragnigar (Sudeten/Balkan/Polen), obegripliga dialekter (Berlin/Schweiz/Italien), och abstrust teoretiserande (Paris!). Det har alltid varit mycket lättare för ett land som UK att umgås med undersåtar, i en imperialistisk kontext. Det här är “the yeoman England” som Churchill och John Bull förkroppsligar. Jag tror också det är ur den traditionen Chamberlain emanerade, och med honom – vid september 1938, märk väl! – den allmäna opinionen också.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004