Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

PS om brottsligheten

Categories: Uncategorized
Monday, Oct 28, 2013

Det blev en liten diskussion i kölvattnet på min post I laglöshetens tid (se nedan), närmare bestämt min hänvisning till att brottsligheten överlag har sjunkit dramatiskt i de rika länderna under de senaste cirka tjugo åren. Om jag helt kort ska sammanfatta invändningarna så gick de väl ut på att detta sannolikast är en politiskt motiverad illusion, och att mörkertalen (dvs. den dolda brottsligheten, orapporterade brott av alla de slag) berättar en helt annan historia.

Jag har nu läst på lite grand i ämnet, men ska för den skull naturligtvis inte hävda att jag sitter inne med den slutliga sanningen, särskilt som jag mest läst på om England/Wales. Men så långt jag kunnat se gäller mer eller mindre samma förhållanden i andra jämförbara länder.

Detta gäller framför allt det statistiska förhållandet mellan öppen och dold brottslighet. Inget land i (väst)världen använder sig längre enbart av vad som är den huvudsakliga källan till siffror om den öppna brottsligheten, nämligen polisens statistik. Problemen är för det första alldeles för många med polisens siffror – framför allt att de helt enkelt är så lättmanipulerade, eller att de ständigt förändrade loggningssystemen gör dem opålitliga.

För det andra säger polisens siffror självklart inget om den dolda brottsligheten, vilket man sedan flera decennier vetat måste utgöra en integrerad del av en realistiskt utformad brottsstatistik. De flesta länder har sedan många år tillbaka löst detta med vad som häröver kallas “crime surveys”, dvs. stora årliga intervjuundersökningar som i princip är “upplevelsebarometrar”, eller “victimization reports” typ “Har ni under senaste året varit utsatt för X, Y, Z?”

Även om det självklart finns inbyggda problem med intervjuundersökningar, så tycks alltså detta vara det överlägset vanligaste sättet att mäta dold brottslighet, ett fenomen som per definition är näranog omöjligt att få ett definitivt statistiskt grepp om. Men därutöver finns så klart specialiststatistik inom särskilda områden, t.ex. Ecpats siffror om brott mot barn, och siffror om narkotikahandeln från organisationer som arbetar för drogreform, och så vidare. Men hur man ska integrera dessa siffror i den officiella statistiken är ett omtvistat ämne, inte minst därför att NGO:s av den här typen gärna framställer problemen som så allvarliga de någonsin kan bli. Och det vore ju konstigt annars.

Hur som helst, slutsatsen visar sig vara att all offentlig brottstatistik representerar en kombination av polisens siffror för öppen brottslighet och “crime surveys” om den dolda. Kruxet är då hur förhållandet mellan de två ser ut: enligt de som hade invändningar mot mitt påstående så borde “crime surveys” – hur ofullständiga de än är – visa skyhöga uppåtpilar, i kontrast mot polissiffrornas branta nedåtpilar.

Det gör de inte. Med undantag för vissa variationer vad gäller tid och brottskategori, så stämmer de förvånansvärt väl överens. Det vill säga, undersökningarna om den dolda brottsligheten visar också på sjunkande siffror under den här tidsperioden. (Här skulle jag gärna velat visa en snygg grafik, men jag fattar inte hur man kopierar grafik ur ett pdf-dokument. Hur som helst finns den som fig. 8.2 i den akademiska texten jag länkar till nedan…)

Låt mig här skjuta in en del källhänvisningar, innan jag gör en avslutande kommentar.

Här finns Office for National Statistics senaste brottsstatistik, som visar i några bullet points hur siffrorna avlästs vad gäller både dold och öppen brottslighet. Här är en 39-sidig akademisk uppsats (pdf) om det historiska förhållandet mellan öppen/dold brottsstatistik (tråkig att läsa men gott om information). Channel4:s fact check är den bästa kortfattade sammanfattningen jag hittat. Två Guardianartiklar är också värda att läsa: en rapport om de nya siffrorna, samt en artikel om de invändningar som en del kriminologer har.

Det är som bekant en god idé att aldrig ta siffror och fakta för kontanta, att anlita Paxmanprincipen vid mötet med nya nyheter: “Why is this bastard lying to me?” Men hur man nu ska förklara den överlag sjunkande brottsligheten i våra rika länder (någon sa t.ex. att brottsligheten flyttat “från gatan till datan”) så är det värt att notera hur den tagit alla med överraskning, inkluderat de som finner det naturligt att ta åt sig äran (Cameron: “Vår politik fungerar!”)

Och det är som en “oförutsägbar bieffekt” i en senkapitalistisk kontext som jag själv tycker det här fenomenet är alldeles för intressant för att med en gång avfärda som politisk propaganda. Det har alldeles för mycket att säga oss om sociala och psykologiska mekanismer och dynamiker i samtiden, inte minst som sagt om brottslighetens medialisering. Så tills någon kan komma upp med överväldigande bevis på att dessa siffror är lögn och förbannad dikt så kommer jag att ta dem på det allvar jag tycker de förtjänar.

9 Responses to “PS om brottsligheten”

  1. Du orkar.
    Jag är nog en sån som gärna erkänner om jag har fel, helt utan prestige. Nästan. Men nu måste jag ju om igen läsa alla dina länkar, och det har jag inte tid med. Återkommer. Men bara om jag har nåt att säga. Hej!

  2. Respeck for that, Gabi!
    Återkom gärna.

  3. Intressant … En detalj i sammanhanget: enligt Channel4-artikeln har Storbritannien dubbelt så många fångar på fängelser som för tio år sedan. Det är bara en detalj, jag tror inte att det är så enkelt att brottsligheten har sjunkit för att man har låst in dem.

  4. Nej, snarast tvärtom! Fängelser är ju busarnas vidareutbildningsanstalter. UK lider här av samma åkomma som USA, dvs. att överbefolkade fängelser blivit ett slags tecken på socialpoltisk machismo.

  5. När man ser det här fotot kan man få för sig att det ligger en del sanning i det ovan skrivna: pic.twitter.com/iEKmZxN07d

  6. Bättre så här:
    https://twitter.com/HistoricalPics/status/396049703152140288/photo/1

    Happy Hallow, med mera!

  7. Man ska ju ha klart för sig att det är extremt svårt att få poliser – enskilda eller i grupp – att medge att de någonsin har fabricerat bevisning mot en misstänkt eller tubbat vittnen, “hängt på” tidigare olösta brott på någon lämplig yrkeskriminell och fått honom att skriva under, slängt anmälningar på “småbrott” i papperskorgen, misshandlat folk bakom en stängd dörr på polisstationen etc – eller att de känner till några tillfällen då detta har inträffat inom det egna distriktet. Det är helt uteslutet för de flesta poliser att medge något dylikt, även om det hände för tio år sedan. Och den sortens händelser kommer ofta inte heller med i statistik över brottsfrekvens (Channel 4’s CSEW-siffror). Att det finns några enstaka fall där de medger detta säger ingenting om den verkliga frekvensen.

    Och våldsbrott ute på stan eller i hemmet är notoriskt svåra att bedöma frekvensen av, dessutom är det saker som man av olika skäl kan uppfatta sig tvungen att inte anmäla eller ens medge i en intervjunndersökning. Partnervåld (“hustru/barnmisshandel” etc) t ex kan det finnas mycket starka och tydliga mekanismer som avhåller folk från att anmäla, man låtsas som ingenting och döljer saken. Typiskt gatuvåld på bakgator och halvöde torg är också grejor som folk inte gärna vill berätta om i efterhand och ofta inte heller vill anmäla till polisen. ´

    Helt ovetenskapligt tror jag det är en rimlig bedömning att “boxarvåld” ute på gator och barer har utvecklats i två riktningar. Å ena sidan, folk sitter mera hemma eller inomhus framfrö datron och spelar spel, det har nog minskat somligas önskan att faktiskt gå ut på stan och slåss på riktigt – eller behovet av att ge sig ut på stan när de är helgfulla. Men å andra sidan är våldet ibland markant grövre idag än det var för 40-50 år sedan, särskilt gatuvåld mellan folk som inte är proffskriminella i gammal god mening. Folk slåss som i gängfilmer, kampsportfilmer eller datorspel. På 70-talet var det knappast någon som riktade hårda sparkar mot huvudet, använde stiletter eller hoppade jämfota på någons bröstkorg när man möttes för nattliga uppgörelser på någon bakgård eller i en gränd, särskilt inte om personen redan var utslagen. Idag förekommer den sortens våld rätt ofta, även i helt oprovocerade fighter, och det är hyfsat klart att det är filmråkurr som har inspirerat. Men säger man det i Sverige ses det sedan länge som “Studio-S-fånerier”: alla som minns det där debattprogrammet om hyrvideo men även många som föddes ett årtionde senare kan göra den kopplingen.

  8. Är det inte ytterst så att politikerna är angelägna om att ge intrycket av att man har läget under kontroll? I Sverige vet vi att BRÅ är en politiskt styrd organisation. I varje fall om man ska tro Leif GW Persson. Kan vara anledningen till att BRÅ alltid presenterar prognoser som ger ett sken av att brottsligheten ständigt är i avtagande.

  9. Som ett PS till ditt PS släpptes just NTU-resultaten för 2012:

    http://www.bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2013-11-05-utsatthet-for-brott-ar-2012.html

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004