Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for November, 2013


Konsumenttips

Saturday, November 30th, 2013

Jag upptäckte för en timma sedan det perfekta sättet att undvika p-böter var man än parkerat… Fäll upp motorhuven bara, alltså den internationellt gällande signalen för motorfel. När p-vakten då kommer så kan han/hon inte skriva ut en bot eftersom sådana numera måste beledsagas av tidsstämplade foton på förseelsen. Skulle dom ändå ge en bot så överklagar man förstås – och får rätt p.g.a. bildbevisen! Och myndigheten kan ju heller inte komma och säga att de vill se reparationskvitto eller liknande, eftersom man då bara säger, “Jag fixade det själv, behövde bara gå och hämta en skiftnyckel/kylarvatten/bensin…”.

Smart va? Kom inte och säg att Pressylta inte duger till vardags lika väl som till fest…!





Imperium, arv, arkiv

Friday, November 29th, 2013

Det här är lite svårt att skriva om (svårt som i komplicerat) därför att jag skriver som patscher, som det heter i schack, som amatör… Det har idag visats, i ett antal släppta dokument, att britterna hade en systematisk policy att bränna 90% av dokumenten som hade med imperiet att göra.

Dessa brasor flammade som mest intensivt under 50- och 60-talen, när imperiet höll på att avvecklas. Och den benhårda kategoriseringen av dokumenten hade inget annat ursprung än att dölja rasismen och våldet. Och rasismen och våldet en gång till. Och rasismen och våldet en gång till.

Det är ensastående läsning. Kategorin “DG” (som i “Deputy Governor”) fick sparas men bara läsas av britter av “europeisk härkomst”… I vad som då var Northern Rhodesia beordrades man att bränna “all papers which are likely to be interpreted, either reasonably or by malice, as indicating racial prejudice or religious bias on the part of Her Majesty’s government”.

(Och då ska man tillägga att utrikesministeriet fortfarande hemlighåller tusentals imperiedokument, och de bryter antagligen mot lagen i detta)

Det är här det blir lite komplicerat, för det gäller historiskt perspektiv. Jag har alltid haft den uppfattningen – och jag är helt villig att bli motbevisad om detta – att nazisterna i krigets slutskede i det stora hela inte brände (tillräckligt med) dokument för att dölja sina brott. Det var ju bl.a. därför Raul Hilberg kunde spåra avgångs- och ankomsttider för vartenda ett av tågen, och så vidare.

Britternas brasor tändes i princip ett decennium-plus senare. Hade de lärt sig den tyska läxan…?

Allt det här kompliceras ytterligare av att vi vet att miljontals dokument också brann i andra världskrigets slutskede, ingen tvekan om det. Men vad som kan vara värt att beakta är det här med skuld och arkiv.

Det har ofta sagts (som mest melodramatiskt i Goldhagen om dödsmarscherna) att de som deltog i utplåningen av judar ända in i det sista ansåg att de agerade rätt och rättvist, så varför då bränna papper? Vi har inget att dölja. Alltså det som efter kriget utmynnade i en mycket vanlig föreställning att visst var det brutalt att agera så mot judarna, men… they started it…!  Nazismen, menade man, var reaktion, inte aktion.

Det finns inga grader i helvetet. Det är på de allra flesta vis meningslöst att jämföra brutaliteter. Det blir till slut sorgen som bara överväldigar en.





Härifrån till evigheten

Thursday, November 28th, 2013

Jag kände att jag måste dela detta med min läsekrets. Det är fascinerande med “etikettnamn” (se t.ex. här) (“aptronymer” kommer jag nu ihåg att de heter) och det här är ett verkligen splendido exempel: det finns (låt oss hoppas att han fortfarande är vid liv) en tysk indolog och buddhismkännare som heter Oskar von Hinüber.

Vad som är speciellt bra är att man inte riktigt är övertygad om att det är sant… Och min tyska är inte precis ausgezeichnet, men prepositionen hinüber betyder då “dit över” (som i “till andra sidan”, “parinirvana”, the final deathless state). Det är här det blir intressant, eftersom ingen av de två prepositionerna (von/hinüber) har ett objekt. Det vill säga, vi vet inte “från” vad “till” vad…

Om det nu inte är intigheten.

Nothingness.

Nada.

Néant.





Konsumtionssamhället och jag

Tuesday, November 26th, 2013

Från det ena till det tredje. “Högt” och “lågt” i en osalig blandning, det är Pressylta. Men jag fick idag än en gång bekräftat för mig själv att jag är skitdålig på att shoppa. Antagligen sämst i världen. Jag har inte tillstymmelse till uthållighet eller fantasi. Jag skulle gå och köpa ett par svarta Converse för att ersätta de gamla, som blivit väl slitna. Så jag gick till skoaffären på Brick Lane där jag köpte de gamla. Dessvärre hade dom inte min storlek. -“Fuck it…“, tänkte jag och gick och åt lunch på Trevi istället. Vad är motsatsen till konsumtionshysteri? Konsumtionskatatoni?





“Europa luktar lik…”

Saturday, November 23rd, 2013

IMAG0223 Jag har alltid varit mer skeptisk än accepterande när det gäller varningsorden om den europeiska extremhögerns framgångar i opinionsbildning och, särskilt, i valresultat.

Och då är jag av födsel och ohejdad vana in-i-märgen antifascist, and proud of it. Men jag är också intresserad av historia. Och Europa idag är inte Weimartyskland. Varje försök att porträttera det som sådant underminerar alla argument som vilar på det.

Till exempel. De partier på extremhögern som ställer upp i nationella val verkar aldrig komma över 20% av rösterna. Det är allvarligt, men det är – som Martin Kettle skrev nyligen – “en utmaning, inte ett hot”.

Och så kommer de in i den nya norska regeringen.

Jag måste erkänna att jag är aningen mindre skeptisk nu, men troligtvis bara på politiskt-mytologiska grunder. Det är ju ett eko från januari 1933, när ett annat extremhögerparti hamnade i regeringsställning på en minoritet av röster.

Men det här är fortfarande inte Weimar, inte i Norge och inte i Europa. Jag kan acceptera att den norska nationalismen är väsentligen annorlunda än andra, angränsande nationalismer, men jag vägrar tro att den är blind och döv.

Ser fram emot kommentarer.





Kennedy 50

Friday, November 22nd, 2013

Jag minns precis vad jag gjorde när Kennedy mördades, för femtio år sedan. Jag satt i soffan i storarummet med min mamma och tittade på ett naturprogram med Nils Linnman, när de plötsligt avbröt det – de avbröt ett Nils Linnmanprogram!!! – för att “gå direkt” till Aktuellt… Så fort jag fattat vad som hänt rusade jag in i lillarummet och berättade det för min storebror. Kanske var det min första riktiga (tolvåriga) journalistiska insats som nyhetsförmedlare.

Jag har i det förgångna skrivit en hel del om konspirationer och konspirationsteorier (bl.a. här [pdf]) men Kennedymordet var aldrig någonting jag begravde mig särskilt djupt i. Allt hade liksom blivit sagt vid den tidpunkt jag började intressera mig för det. Det var vid det laget alldeles för svårt att skilja agnarna från vetet, knäppskallarna från de seriösa, så jag försökte inte ens. Detta till – avgörande – skillnad mot Palmemordet, där jag fortfarande tror mig veta ganska väl vilka som var och är seriösa, och vilka som inte var och är det.

Mordet var ju dramatiskt nog, men vad som alltid framtått som lika omvälvande är reaktionen på det. Specifikt menar jag Warrenkommissionen och hur man i dess kölvatten blev tvungen att mynta uttrycket “cover up”/”mörkläggning”, ett tvillingbegrepp till uttrycket “informationssamhället”. Det var första gången (källa behövs, jag vet…) som en journalistkår, och nästan simultant en tidningsläsande allmänhet, tappade förtroendet för den politiska elitens förmåga att konfrontera sanningen, eller ens vilja att göra det.

Det var “dom” som höll ihop mot “oss”.

Och det har väl knappast förändrats till det bättre under åren som följt. Jag är allmänt pessimistisk i det hänseendet, all internets och sociala medier och transparens till trots. Martin Kettle på The G skrev häromdagen en karaktäristiskt felgreppad text om hur historien tenderar att bli äldre med de som minns den (duh…), dvs. han blandar ihop två vitt skilda saker, historia och minne. Men begravt långt inne i den texten kan man hitta en trådända, som handlar om glömskans politiska ekonomi.

Vad har man råd att glömma? Jag argumenterade en gång (i Aftonbladet [pdf], av alla ställen) för historielösheten som botemedel, att den också har en läkande effekt. Det gör oss inte sällan gott att glömma, därför att historien kommer att komma ihåg hur vi än bär oss åt, under det att vi, var och en till mans, kan skriva upp det i glömmeboken. Jag menade i princip att motsatsen till historielöshet är ortodoxi. Jag vet inte om jag fortfarande har rätt om det. Men jag tror det.

På motsvarande sätt har man ju ofta sett en process som jag en gång kallade “förglömskning”, en typ av Warrenprocess som väl bäst exemplifieras av inte bara Palmegruppens somnolenta lunkande från irrelevans till irrelevans, utan också huvuddelen av svensk press och media stadd på samma lulliga färd. Det är här man har anledning att bli förbannad, både å historiens och minnets vägnar. Men, som sagt var, vem orkar bli förbannad?





Helvetets portar

Wednesday, November 20th, 2013

doorsofhell

Jag trodde Helvetets portar var ingången till Skansen, men de visar sig vara belägna i Turkmenistan. Ah well…





Om passiva verb

Tuesday, November 19th, 2013

I några olika forum senaste veckan har jag haft anledning att beröra detta med svenska akademikers tendens att skriva, så att säga, prosaisk prosa (ett äldre inlägg här). Enligt min åsikt representerar tidskriften Respons ett förhållandevis olyckligt exempel på det, men jag ska förstås skynda mig att tillägga att det också finns mer eller mindre lysande undantag här.

Ett exempel, som jag nämnt förut, är ovanan att sätta verb i passiv form, ofta utan någon agent, som t.ex. i “problemet behandlas på ett föredömligt sätt i boken”, “frågan berörs överhuvudtaget inte i boken”, och så vidare. Ett av problemen är rent estetiskt, alltså att det låter stelt och tillknäppt och kanslisvenskt; man liksom avvitaliserar verben, tar kraften ur dem.

Men jag tror inte man går för långt om man också vill spåra ett etiskt problem med passiva verb. Den här aspekten fick nog sitt mest tillspetsade uttryck någonsin i Daniel Jonah Goldhagens förord till “Hitler’s Willing Executioners: Ordinary Germans and the Holocaust” (1996). Även om jag kan instämma i det mesta av kritiken mot den (från exempelvis Norman Finkelstein, Ian Kershaw och Christopher Browning) så är det en av de böcker om Förintelsen som berört mig allra starkast.

Inte minst var det lidelsen hos Goldhagen som imponerade på mig, hur missriktad den än må ha varit. Jag har tyvärr inte texten framför mig, men ett exempel på det är just när han i förordet deklarerar att han vägrar använda passiva verb i beskrivningen av nazistiska aktioner mot judar.

Att på det viset göra den aktiva satsens ackusativobjekt till den passiva satsens subjekt var för Goldhagen lika med att på ett konkret och grundläggande, nära nog molekylärt sätt förflytta ansvaret från bödeln till offret. Det var i hög grad precis denna grammatiska skiftning i vad engelskan kallar verbens voice som gjorde hans anklagelser – och tonen i hans anklagelser – så rungande hårda.

Jag tror det är den här affektionen för passiva verb som får så många akademiska texter avsedda för en allmän läsekrets, som i Respons, att andas så mycken försiktighet (bland mycket annat, så klart, inte minst att skribenter inom sina respektive områden med all sannolikhet också känner varandra personligen).

Men jag tycker någonstans också att det finns en etisk dimension här: man har som recensent ansvar för att visa så klart man kan hur linjerna löper mellan orsak och verkan, subjekt och objekt, mellan författarens intentioner och textens effekter – även i de mest triviala sammanhang, för det som verkar trivialt idag kan visa sig ha all betydelse i morgon.





Notiser

Monday, November 18th, 2013

* Idag är det Världstoalettdagen. Ska nog sätta mig ned en stund och begrunda detta.

* Om Doris Lessing har jag ingenting att säga. Utom att hon bodde i ett väldigt trevligt “mansion block” som heter Cholmley Gardens i West Hampstead. Ibland såg man henne komma lunkandes med sina shoppingkassar. Fem minuter därifrån ligger en av stans bästa Fish & Chip shops, den heter Nautilus.

* Qatars nya fotbollsarena, Al-Wakrah World Cup Stadium, får en bra recension.





Lördagsgodis

Saturday, November 16th, 2013

Jag tror detta får bli vår avslutande hyllning till vännen Fältmasjkalken där borta…: Peter Cook gör Harold Macmillan, följt av nationalsången.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004