3 x religiöst
Categories: UncategorizedTuesday, Nov 12, 2013
Jag fick två vykort från Sibbarps kyrka i Halland idag. Min mor har just varit där på besök. De här gamla träkyrkorna är fantastiskt vackra. Vykortet berättar att kyrkan är från slutet av 1100-talet, men att klocktornet är något yngre. Och uttrycket “något yngre” i relation till sena 1100-talet ger ju ett visst spelrum åt den historiska fantasin.
Jag funderar också över detaljer. Det finns så mycket blått – eller snarare detta blekblåa – i svenska kyrkor, särskilt träkyrkor på landsbygden, men så klart också i allmogekonsten generellt. Vad kommer det sig? Fanns det någon mineral i marken som var lätt att göra till färg, ungefär som falurött?
Och den lutheranska estetiken. Blygsamhet är vackrast. Spjälorna i altarräcket, till exempel, eller inlägget i dörren.
Men hade jag haft ansvaret för hur Sibbarps kyrka ser ut så hade jag nog också allvarligt övervägt att skära tillbaka de där träden framför. Varför sätta Guds hus under en skäppa? Det påminner lite grand om hur en del präster i svenska kyrkan verkar vilja “stoppa sin tro i fickan”, som en pastor en gång uttryckte det, och bara ta fram den när det gäller…
(För övrigt, det här bör väl lite grand vara Lennarts trakter…?)
2.
Sir John Tavener har dött. (Bortsett från allt annat lyckades han alltid se fruktansvärt irriterande helgonlik ut på bilder – kolla länken bara – nästan så det verkar vara en utstuderad pose…) Tavener var kanske en av de främsta religiösa/andliga kompositörerna det här landet har frambringat, en slags lärjunge till Olivier Messiaen, bukar experterna säga (hur hans musik i det hänseendet förhåller sig till Arvo Pärt har jag däremot inte kunskaper nog att beskriva). Men det får en än en gång att relektera över hur marginaliserad den religiösa konsten blev med modernismens genombrott (eller jag kanske egentligen menar Första världskriget…). Inte minst i den meningen att nästan det första vi (jag) tänker på när det anbelangar dessa tre kompositörer är “religion”, snarare än “musik”. På 1800-talet skulle den distinktionen varit lika meningslös som löjeväckande.
3.
En mailkonversation idag fick mig att leta upp en gammal text av Brecht, som faktiskt stod i min lärobok i tyska på gymnasiet (och nej, jag tänker inte översätta, you’re on your own…):
Einer fragte Herrn K., ob es einen Gott gäbe.
Herr K. sagte: “Ich rate dir, nachzudenken, ob dein Verhalten je nach der Antwort auf diese Frage sich ändern würde.
Würde es sich nicht ändern, dann können wir die Frage fallen lassen.
Würde es sich ändern, dann kann ich dir wenigstens noch so weit behilflich sein, dass ich dir sage, du hast dich schon entschieden:
Du brauchst einen Gott.
Det är ett av de stora, genomgripande problemen med ateismen (förklarande fotnot: jag är inte ateist, och har aldrig varit, främst av den gamla vanliga anledningen att jag inte tänker definiera mig gentemot något jag inte tror på, men också mycket av ren social pinsamhet eftersom ateister överlag är så fatalt okunniga om religion, särskilt Richard Dawkins [Hitchens är bättre])…
Hursomhelst, ett av de stora, genomgripande problemen med ateister är att de så sällan kommer ur vanföreställningen att religionen handlar om en intellektuell utmaning. Det är därför de så lätt hamnar i den kalhuggna, snålblåsta, falska logik som Brecht tillämpar här. Hade jag varit “Einer” som ställt denna fråga till “Herr K” så hade jag så hövligt som möjligt bett “Herr K” att, tja, kiss my testicles, you condescending little shit…
Till och med Hitchens – som jag i det här hänseendet beundrar stort – blir ofta sittande kvar i det där snåblåsta intellektuella landskapet, hur rätt han än har/hade i alla sina (youtubade) debatter med mer eller mindre compos mentis meningsmotståndare. Det är som om han aldrig fattade att det inte räcker med att bevisa att religiösa människor har fel, det räcker inte på långa vägar, vare sig vägen är bred eller smal.
November 12th, 2013 at 9:45 pm
Fint skrivet. Håller med om träden framför kyrkan, så klart. Och om Brechts nedlåtenhet. Men han lär ju ha varit en ganska jobbig typ, precis som jag uppfattar Dawkins.
Själv vet jag ju var jag har mig själv i dessa frågor. Men det skulle ta ett par essäer att på allvar inviga någon i det (me – condescending?). Och de ska jag gärna skriva så småningom, när min tröga romanskapelse är över.
Bara en liten hint: Religion är, i Bästa Fall, en psykopoetisk myt, lika givande som ett bra poem, eller en fuga. Och lika lite givande att helt dissekera, vare sig som teolog eller ateist.
Now were talking!
Förresten gifte jag mig i en kyrka inte helt olik din mammas utflyktsmål; Kaga, i Östergötland. Vsg Googla!
November 12th, 2013 at 9:57 pm
Ingen aning om det hänger ihop, men har för mig att blått var förhållandevis dyrt ända tills tyskarna blandade till Berliner Blau, varpå det blev lite halvtrendigt (därav alla blå allmogeskåp).
November 12th, 2013 at 9:58 pm
“Bara en liten hint: Religion är, i Bästa Fall, en psykopoetisk myt, lika givande som ett bra poem, eller en fuga.”
Säger du, Gabrielle, och jag håller med. Men jag skulle nog lagt mer vikt (marxisant som jag är…) vid religionens Bästa Fall som en given samhällsorganiserande “agency” i övergången från hunter-gatherer till sädesodlande samhällen. Det fanns stjärnor på himlen däruppe och växter som närde oss därnere, nånstans måste det finnas en förklaring. Men det var just längtan efter förklaring, inte religionen, som var det som utmärkte människorna då. Och nu. I min humbla opinion.
November 12th, 2013 at 10:00 pm
“Berliner Blau” måste jag härmed googla. Är det samma som “Prussian Blue”?
November 12th, 2013 at 10:13 pm
Okej, nu till materialismen: Det där gråblå, har inte det nåt med zink att göra? Jag forskar i min gamla oljefärgshjärna. Utan att googla då.
November 12th, 2013 at 10:46 pm
OK, Berliner Blau är detsamma som Prussian Blue… http://en.wikipedia.org/wiki/Berliner_Blau
Hur detta nu förhåller sig till Yves Kleins blåa http://en.wikipedia.org/wiki/Klein_Blue
kommer att bli ämne för forskning under närmaste åren…
Men förklarar det vårt allmogeblåa? Kanske…
November 12th, 2013 at 11:04 pm
Varken preussiskt blått eller Berliner Blau är några medeltidsfärger dock. (Zink fick jag från vitt i min egen målarlåda.)
Men i tidigt muralmåleri var det blå: Azurit eller ultramarin, och det gråblå eller grå en blyförening, eller ngt uppblandat med sot. Etc.
När jag läste KonstV var det lapis lazuli som var angivet som den dyraste färgen på den dyraste manteln. Marias.
November 12th, 2013 at 11:05 pm
Det har du säkert rätt i, säger den okunnige, för det där blekblåa ser mer ut som en sjukdom än en färg, liksom…
November 12th, 2013 at 11:07 pm
Från slumpartad sida om allmogemåleri: “De blåa färgerna är ofta metalloxider såsom kobolt, pariserblått och som importerades då de inte fanns naturligt i Sverige” och pariserblått är förstås ännu ett namn på samma sak (den som vill ha ännu fler synonymer kan kolla tyska Wikipedia).
Googlar man lite till så är berlinerblått äldst av de syntetiska blå färgerna (tidigt 1700-tal), sen koboltblått (tidigt 1800-tal), sen syntetisk ultramarin (första halvan av 1800-talet). Ljusblått användes i svenska kyrkor runt sekelskiftet 1700/1800, så man kan nog misstänka berliner-varianten (blandat med zinkvitt, kanske?).
November 12th, 2013 at 11:08 pm
(Och kleinblått är ultramarin i en acrylresin, istället för olja, för den som vill blanda själv.)
November 12th, 2013 at 11:08 pm
Ja, den är lite lam. Kanske en antikvarisk komprosmiss?
November 12th, 2013 at 11:09 pm
…som svar på Gunnar.
November 13th, 2013 at 7:59 am
Ja, Sibbarps kyrka är i mina hemtrakter, kanske 7, 8 kilometer fågelvägen.
Halland har flera små, vackra medeltidskyrkor, väl värda att besöka även för såna som jag, vad jag nu är i förhållande till religion – Gunnars formulering – “inte tänker definiera mig gentemot något jag inte tror på” – är inte så dum. Att gå runt på de äldre delarna av små lantliga kyrkogårdar och läsa halvt bortvittrad text på de gravstenar som står lutade mot muren är ett sätt att se sig själv i förhållande till tid och evighet…