Det här var inte så mycket ett ögonblick som en sommar. Och det var bara en gradvis förändring under åren som följde, men förändringen tog definitivt sin början den sommaren. Jag måste ha varit fjorton eller femton, och sommaren utspelade sig på Onsala.

Jag hade tagit ut de båda böckerna som “sommarlån” (ett magiskt ord i mitt lexikon) på biblioteket. Jag läste ‘David Copperfield’ först, och älskade den. Jag älskade den generösa sentimentaliteten, de stora svepen, alla gesterna stora och små, de hjärtklappande set-pieces, och inte minst den underbara förutsägbarheten hos Dickens som gör att man vet att slutet kommer att krama om en som bara en snäll gammal faster med stora bröst kan krama om en, att det slutar i en gloriös epifani (“Agnes…!”) som lägger ett både försonande och förklarande ljus över allt som tidigare hänt.

Och så började jag läsa Joyce, ‘Ett porträtt av konstnären som ung’. Jag var förväntansfull, kände mig till och med lite högtidlig när jag öppnade första sidan. Och jag kunde inte tro mina ögon… (jag har tyvärr inte Ebba Atterboms översättning framför mig)

Once upon a time and a very good time it was there was a moocow coming down along the road and this moocow that was coming down along the road met a nicens little boy named baby tuckoo…

His father told him that story: his father looked at him through a glass: he had a hairy face.

Jag tror inte det är någon överdrift att säga att jag plöjde igenom hela boken i en sittning, med ögon som tefat. Vad jag som sagt däremot inte kan hävda är att jag omedelbart begrep vad det var som hade förändrat mig, eller närmare bestämt förändrat min syn på berättelser, och på jaget i berättelser. Plötsligt hade allting blivit plötsligt, om jag får uttrycka det så. I stället för den klassiska artonhundratalsromanens indikativa modus, dess taram-taram-taram-marsch genom det levda livet, stod man ju hos Joyce inför ett sammelsurium av konjunktiver och optativer och interrogativer och, ja, varför inte slänga in ett finskt potentialis när vi ändå är igång…

Jag hade drabbats av modernismen. Och den har inte gått över ännu.