“En målning av Paul Klee betitlad Angelus Novus föreställer en ängel som ser ut som om han just ska dra sig undan någonting han fixerat beskådar. Hans ögon stirrar, hans mun är öppen, hans vingar utspända. Det här är hur man föreställer sig historiens ängel. Hans ansikte är vänt mot det förflutna. Där vi förnimmer en kedja av händelser ser han bara en enda katastrof, som lägger vrakspillror på vrakspillror och kastar ner det framför fötterna på honom. Ängeln vill stanna kvar, väcka de döda, och göra helt vad som slåtts i spillror. Men det blåser en storm från Paradiset; den har fattat tag i hans vingar med sådan våldsamhet att ängeln inte längre kan sluta dem. Stormen driver honom oemotståndligt in i den framtid mot vilken han vänt ryggen, medan högen av spillror framför honom växer ända upp till himlen. Denna storm är vad vi kallar framsteg.”

(Walter Benjamin, “Om historiebegreppet” 1940)