Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for January, 2014


Amanda Knox och den skyldiga oskyldigheten

Friday, January 31st, 2014

Jag vet inte tillräckligt om historien för att ha en åsikt om Amanda Knox och Raffaele Sollecito är skyldiga eller oskyldiga till mordet på Meredith Kercher. Men vad gäller Knox har det ju kommit såpass många ovidkommande aspekter med i spelet att sanningen kanske aldrig går att gräva fram.

En av dessa aspekter går att se i den rätt långa videointervju som Guardianjournalisten Simon Hattenstone gjorde med henne i Seattle i början av veckan, det var dagarna före domen fastställdes i högre instans igår.

För, om Amanda Knox nu är oskyldig, så måste det nog räknas till en av nackdelarna – om inte tragedierna – för henne, inte att hon är snygg och “foxy-Knoxy”, utan helt enkelt att hon är så uppenbart intelligent.

Det här, ser man, är en ung kvinna som är välartikulerad, lugn och sansad, hon har vettiga svar på alla frågor, förklaringar till allting, och hon ser frågeställaren rakt i ögonen när hon svarar, utan att darra på rösten.

Med andra ord, hon är uppenbart psykopat.

Det var, skam till sägandes, min första tanke när jag sett färdigt intervjun. Dömd för vem hon är, inte för vad hon gjort. Var har vi hört det förut?





Nyheter

Thursday, January 30th, 2014

Det har varit tysta perioder på Pressylta på sistone. Normalt strävar jag efter en daglig post, för det är ju en slags disciplin. Och är det fortfarande, tro inte annat.

På sistone skulle jag säkert skrivit något sarkastiskt om en Michael Booths kassabok (sorry, kassa bok) om de nordiska länderna (länk), eller om den (till slut) rätt fina intervjun med Hans Blix i ett SVT-program som heter ‘Min sanning’ men som kanske hellre borde hetat ‘Mina känslor som jag känner just nu när jag har känslor’.

Och typiskt nog skulle jag just försöka hitta länken till det där Blixprogrammet, när jag upptäcker att SVT Replay plötsligt ockuperats av Gay-VM

So what else is new? Nothing.

Hur som haver. Min tystnad beror i mycket på att jag arbetar med saker som betalar pengar, och så länge ni freeloaders och kulturparasiter vägrar betala för nöjet att läsa Pressylta Redux så får ni fanimej anpassa er efter de produktionsförhållanden som råder. Tough doo-doo.

Håll fast i masten, dock. Grymmare tider kommer.





Volvo

Sunday, January 26th, 2014

Av skäl jag får återkomma till har jag under de senaste månaderna varit perifert involverad i Volvoreklam. Dock inte den svenska reklamen, som för alla eviga tider gjorts och kommer att göras av Forsman & Bodenfors. Ur vagt professionell synvinkel tyckte jag det därför var intressant att se deras nya Zlatanfilm, som jag tror hade premiär igår: den finns bl.a. att se hos Resumé.

Hmmm… Visserligen finns det väl fog för att se Volvo varumärkesmässigt som “den svenska bilen”, särskilt efter Saabs död. Men därifrån till “Made by Sweden” – och nationalsången…? Det är i alla fall inga dåliga anspråk för ett kinesiskt bolag, som en del redan har påpekat. Själv tycker jag det är mer än en aning creepy, ärligt talat…





Därutöver gäller bara detta…

Friday, January 24th, 2014





Like nothing else: svenska lektioner

Friday, January 24th, 2014

Nu har jag läst – sträckläst, faktiskt – två böcker som stått ganska högt på listan ett tag: “Är svensken människa?” av Berggren/Trägårdh och “De rena och de andra” av Zaremba. De är så klart nära besläktade i ämnesval, liksom kanske i det att de tre författarna verkar vara bland de första att granska “det socialdemokratiska Sverige” (grovt uttryckt) i ett nytt och kritiskt perspektiv.

Jag ska inte bli särskilt långrandig om dem, därför att båda hade den huvudsakliga fördelen att fylla i luckor och leverera insikter i mina bristfälliga kunskaper om vissa aspekter av Sverige, t.ex. de mer betydelsefulla politiska debatterna i Sverige sedan 70-talet, särskilt den om “civilsamhället/folkrörelserna” på 80/90-talen. Men sådant tar jag för givet att de flesta av läsarna är insförstådda med.

Några tankar dock. Vad båda böckerna visar är ju hur apart Sverige är… like nothing else. Den (under vissa perioder) extrema moderniteten som finner spelrum i mer eller mindre oförändrade 1800-talsstrukturer, både konstitutionella och kulturella. Viljan (kravet!) att experimentera med sociala innehåll och former, långt ner på mikronivå, denna socialingenjörernas sprudlande snickarglädje och lika trallande grymhet och omänsklighet. (Man behöver uppenbart inte vara särskilt selektiv i sitt citerande för att få Alva Myrdal att framstå som den svenska folkhälsans Nurse Ratched…)

Man hittar likadant intressanta övergångar och kopplingar mellan de två böckerna. Priset för (konsekvensen av?) det svenska oberoendet (B/T) är alltså att man till slut saknar röst att protestera mot rashygienens övergrepp (Z)? (200,000 demonsterade mot steriliseringslagstiftningen i Glasgow 1931. I Sverige var det fem riksdagsledamöter som invände, men de röstade ändå för…)

Det svenska oberoendet på individnivå motsvarades av ett extremt kollegialt inbördes beroende inom den härskande administrativa klassen. Ensamhet på folknivå, kåranda på elitnivå. Den ensamstående mamman riskerade äggstockarna, överläkaren riskerade sin ställning.

Men särskilt i Zarembas bok saknade jag två-tre aspekter, som jag förut skrivit om här. Det första att han inte fäster nog avsikt vid den genomgripande effekten som Uppskalaskolan fick på socialdemokratins politik från 20-talet och framåt, på långt fler områden än bara lagstiftingen (på  den dödfödda socialiseringsdebatten, om inte annat).

Det andra är att han överhuvudtaget inte märker elefanten i rummet när det gäller socialisternas omfamning av rashygienen: dvs. att den så plötsligt och brutalt sparkar marxismens människosyn åt sidan. I en traditionellt socialistisk uppfattning existerar inte något “undermåligt” människomaterial, eftersom varat skapar medvetandet, inte tvärtom.

Det tredje är att varken B/T eller Z gör något större nummer av första världskriget, varken dess politiska, sociala eller psykologiska effekter. Det gjorde emellertid de flesta av de figurer som förekommer i de två böckerna, i allra högsta grad.

Om man t.ex. inte får med den stora och ekande innebörden i ordet expendability – hela generationer som gick att offra – i de samhällen som genomlevt The Great War så tror jag också man blir halvdöv för den språkliga och sociala semantik som präglade mellankrigstiden, särskilt när det gäller massorna, denna stora sårade best som just återvänt från slagfälten. Hade massindustriell död hänt en gång så skulle den hända igen. Licens hade utfärdats.

De är ingen lätt läsning, de här två böckerna, i flera avseenden. Men värda att läsa är dom, det inser jag nu. Kanske är det bäst att läsa dem utanför Sverige, dock, på stranden i Magalluf till exempel, ungefär som Vilhelm Moberg på motsvarande vis bara kunde skriva Utvandrarserien i Kalifornien.





Som man säger…

Thursday, January 23rd, 2014

Carl Bildt ska bli ordförande för den kommission, annonserad i Davos av Chatham House och CIGI, som ska utreda “internet post-Snowden.”

Få eller inga ord i den meningen är ägnade att inspirera förtroende, syns det mig, särskilt inte de av orden som stavas med stora bokstäver. -“Hörru, Calle, du kan ju det här med Twitterbook… Kan du åta dig det här knäcket, tror du…?”

Cheezus…

Jag försökte, men misslyckades, med att hitta något lämpligt talesätt om det här, typ “räven blir vakt för hönshuset”. Detta beroende på att – och här svänger den här posten tvärt i sidled, hold on to your socks – man diskuterar i The G:s Notes & Queries (ej nätat) utländska motsvarigheter till uttryck som “tomtar på loftet” (eng. bats in your belfry, fr. avoir une araignée dans le plafond – att ha spindlar i taket)

Den japanska motsvarigheten till “för många kockar…” är “för många kaptener satte skeppet på berget”. Men vad heter svenskans motsvarighet till “carry coals to Newcastle”…? Det är inte “sälja kylskåp till eskimåer”, det betyder ju nåt annat. Tyskarna säger tydligen “att ta ugglor till Aten”, som är rätt fint (Minerva?) och ryssarna “åker till Tula med sin egen samovar” – eh…?

Till sist, i stället för “lika som bär” (eng. two peas in a pod) säger fransmännen “lika som två vattendroppar”. Den är också fin.

Men, som sagt, Carl Bildt… two wrongs don’t make a right…?





Buss 236

Wednesday, January 22nd, 2014

För många år sedan skrev Ragnar Strömberg och jag ett uppslag i någon av kvällstidningarna om Göteborgs dåvarande nio spårvägslinjer och de olika klassresor de representerade, som mest iögonenfallande 5:an (“den rö’e”) från Biskopsgården via “paradstan” ut till Örgryte (och tillbaka igen, om man inte aktade sig…).

(För övrigt, på tal om kvällstidningar då och nu… vi fick alltså ett helt uppslag till den idén… skulle det hänt idag? I think not.)

Man skulle nog kunna göra något liknande med tuben och bussarna i London, men problemet är att så mycket av kommunikationerna handlar om klassresor enbart i den bemärkelsen att de är boskapstransporter från ytterstan till innerstan, och tillbaka på kvällen, som ekrarna på ett cykelhjul.

Det är fortfarande förhållandevis få bussturer (och ännu färre tublinjer) som drar sin väg “vågrätt” inom ett och samma segment av staden, och då rör det sig oftast om de små singeldäckarna. En av dessa är 236:an från Hackney Wick till Finsbury Park, som jag själv anlitar då och då.

Det är en konstig buss. Jag tänker ofta på den som das Narrenschiff för passagerarna, unga som gamla, verkar till övervägande del, tja, inte må bra, helt enkelt. Folk med kryckor och käppar och rullatorer, dom stånkar och stönar och ojar sig. Alltid är det någon som pratar högljutt, dvs. utan att ha hörsnäckor i öronen. Det är alltid någon som stirrar på en.

Jag funderade på om det kanske ligger något stort sjukhus utefter 236:ans väg, som skulle kunna förklara saken. Men det tror jag inte det gör. Det är bara en av livets många resor mellan A och ett ibland förfärligt avlägset B.





Årets sågning

Saturday, January 18th, 2014

Kortlistan för ‘Hatchet Job of the Year‘ finns nu att läsa, sammanställd av bokmagasinet The Omnivore. Jag har å era vägnar läst alla kandidaterna… och kan egentligen inte rekommendera någon av dem. Varför? Därför att dessa sågningar til syvende og sidst handlar om attityd, prosastil, skrangliga narrativa strukturer. Det räcker liksom inte med det.

För mig handlar ordentliga, riktiga sågningar om bristande kunskap, faktafel, orimliga tolkningar. Att John Le Carré skriver replikföljen som “he retorted stiffly” eller att Paul Theroux är slentrianrasistisk i sina beskrivningar av afrikanska storstäder gör varken till eller från, i min mening. Livet är hårt, särskilt för obegåvade författare.

Problemet är nog att Omnivore ofta riktar in sig på sågningar av skönlitteratur. Så behöver/borde det kanske inte vara. Ledstjärnan här, i alla fall från senare år, är Terry Eagletons recension (betal, dessvärre) av Richard Dawkins ‘The God Delusion’ (2006). Den börjar numera klassiskt:

Imagine someone holding forth on biology whose only knowledge of the subject is the Book of British Birds, and you have a rough idea of what it feels like to read Richard Dawkins on theology.

Men andra stycket är nästan bättre…

Dawkins on God is rather like those right-wing Cambridge dons who filed eagerly into the Senate House some years ago to non-placet Jacques Derrida for an honorary degree. Very few of them, one suspects, had read more than a few pages of his work, and even that judgment might be excessively charitable. Yet they would doubtless have been horrified to receive an essay on Hume from a student who had not read his Treatise of Human Nature. There are always topics on which otherwise scrupulous minds will cave in with scarcely a struggle to the grossest prejudice. For a lot of academic psychologists, it is Jacques Lacan; for Oxbridge philosophers it is Heidegger; for former citizens of the Soviet bloc it is the writings of Marx; for militant rationalists it is religion.





Pressen under press

Thursday, January 16th, 2014

Blir 2014 året när de första av de större papperstidningarna till slut läggs ner?

The Independent kan mycket väl bli en av de första: situationen är ytterst prekär, lösnummerköpen rasar med dubbelsiffriga procent varje år, förlusterna har minskat i omfång men är fortfarande avsevärda, och hela tidningsstallet (inkluderat söndagstidningen, billighetsbladet “i” och websiten) är nu till salu – igen. Greenslade skriver om det idag.

I Sverige har jag hört liknande prognoser om Svenska Dagbladet (“det håller tre år till, max” sa någon till mig nyligen) och om DN. Göteborgs-Posten verkar (tillfälligt) klara sig genom att ha gjort sig av med journalistiken och bli reklamblad istället. AB och Expressen är ju inte så mycket kvällstidningar längre, snarare veckotidningar i dagligformat, med allt vad det innebär av både non– och anti-news.

The Guardian är ju ett specialfall, eftersom den ägs av en stiftelse som täcker förlusterna med profiten från vinstgivande operationer som biltidningar och annat. Men den börjar på det sättet också bli en slags mall för hur en tidning kan överleva. Glenn Greenwalds First Look Media är organiserad på ett liknande sätt: man delar upp verksamheten i en socially responsible del (undersökande journalistik) och en vinstgivande del (utveckling av nya medieteknologier).

Guardian/Observer går ungefär samma väg: den icke-pappersrelaterade delen blir allt större. Inte bara har man nu stora och ambitiösa websiter i USA och Australien, den sociala “evenemangs”-biten har också blivit mer betydelsefull. Inte minst i det att man byggt upp en oerhört omfattande kursverksamhet, hittills framför allt inriktad på skrivande. Tricket är liksom att förvandla tidningen till en community-of-shared-values, och därmed göra läsarna till medlemmar.





Den sista vanäran

Wednesday, January 15th, 2014

Sista spiken i kistan på gruvfackets f.d. ledare, pajasmarxisten Arthur Scargills rykte är avslöjandet att han år 1993 försökte köpa ut sin lyxlägenhet i Barbicans Shakespeare Tower – med hjälp av Margaret Thatchers katastrofala right-to-buy-policy… Läs storyn här i Indy.

Hur Scargill överhuvudtaget hamnade i denna lyxvåning skrev jag om strax efter Thatchers död förra våren. För ännu mera bakgrund så skrev jag om kolgruvetrejken på 25-årsdagen av dess inledning, samt om ett kuriöst efterspel i ‘Gorbatcher och de deliciösa ironierna‘.

Gruvfackets nuvarande ledare Chris Kitchen säger till BBC: “Unfortunately the perception I had of Arthur the great trade unionist, socialist, just is nothing like the reality as to the man that I know now and that I’ve been at loggerheads with for most of my term of office.”





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004