För många år sedan skrev Ragnar Strömberg och jag ett uppslag i någon av kvällstidningarna om Göteborgs dåvarande nio spårvägslinjer och de olika klassresor de representerade, som mest iögonenfallande 5:an (“den rö’e”) från Biskopsgården via “paradstan” ut till Örgryte (och tillbaka igen, om man inte aktade sig…).

(För övrigt, på tal om kvällstidningar då och nu… vi fick alltså ett helt uppslag till den idén… skulle det hänt idag? I think not.)

Man skulle nog kunna göra något liknande med tuben och bussarna i London, men problemet är att så mycket av kommunikationerna handlar om klassresor enbart i den bemärkelsen att de är boskapstransporter från ytterstan till innerstan, och tillbaka på kvällen, som ekrarna på ett cykelhjul.

Det är fortfarande förhållandevis få bussturer (och ännu färre tublinjer) som drar sin väg “vågrätt” inom ett och samma segment av staden, och då rör det sig oftast om de små singeldäckarna. En av dessa är 236:an från Hackney Wick till Finsbury Park, som jag själv anlitar då och då.

Det är en konstig buss. Jag tänker ofta på den som das Narrenschiff för passagerarna, unga som gamla, verkar till övervägande del, tja, inte må bra, helt enkelt. Folk med kryckor och käppar och rullatorer, dom stånkar och stönar och ojar sig. Alltid är det någon som pratar högljutt, dvs. utan att ha hörsnäckor i öronen. Det är alltid någon som stirrar på en.

Jag funderade på om det kanske ligger något stort sjukhus utefter 236:ans väg, som skulle kunna förklara saken. Men det tror jag inte det gör. Det är bara en av livets många resor mellan A och ett ibland förfärligt avlägset B.