Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Like nothing else: svenska lektioner

Categories: Svenskt allmänt
Friday, Jan 24, 2014

Nu har jag läst – sträckläst, faktiskt – två böcker som stått ganska högt på listan ett tag: “Är svensken människa?” av Berggren/Trägårdh och “De rena och de andra” av Zaremba. De är så klart nära besläktade i ämnesval, liksom kanske i det att de tre författarna verkar vara bland de första att granska “det socialdemokratiska Sverige” (grovt uttryckt) i ett nytt och kritiskt perspektiv.

Jag ska inte bli särskilt långrandig om dem, därför att båda hade den huvudsakliga fördelen att fylla i luckor och leverera insikter i mina bristfälliga kunskaper om vissa aspekter av Sverige, t.ex. de mer betydelsefulla politiska debatterna i Sverige sedan 70-talet, särskilt den om “civilsamhället/folkrörelserna” på 80/90-talen. Men sådant tar jag för givet att de flesta av läsarna är insförstådda med.

Några tankar dock. Vad båda böckerna visar är ju hur apart Sverige är… like nothing else. Den (under vissa perioder) extrema moderniteten som finner spelrum i mer eller mindre oförändrade 1800-talsstrukturer, både konstitutionella och kulturella. Viljan (kravet!) att experimentera med sociala innehåll och former, långt ner på mikronivå, denna socialingenjörernas sprudlande snickarglädje och lika trallande grymhet och omänsklighet. (Man behöver uppenbart inte vara särskilt selektiv i sitt citerande för att få Alva Myrdal att framstå som den svenska folkhälsans Nurse Ratched…)

Man hittar likadant intressanta övergångar och kopplingar mellan de två böckerna. Priset för (konsekvensen av?) det svenska oberoendet (B/T) är alltså att man till slut saknar röst att protestera mot rashygienens övergrepp (Z)? (200,000 demonsterade mot steriliseringslagstiftningen i Glasgow 1931. I Sverige var det fem riksdagsledamöter som invände, men de röstade ändå för…)

Det svenska oberoendet på individnivå motsvarades av ett extremt kollegialt inbördes beroende inom den härskande administrativa klassen. Ensamhet på folknivå, kåranda på elitnivå. Den ensamstående mamman riskerade äggstockarna, överläkaren riskerade sin ställning.

Men särskilt i Zarembas bok saknade jag två-tre aspekter, som jag förut skrivit om här. Det första att han inte fäster nog avsikt vid den genomgripande effekten som Uppskalaskolan fick på socialdemokratins politik från 20-talet och framåt, på långt fler områden än bara lagstiftingen (på  den dödfödda socialiseringsdebatten, om inte annat).

Det andra är att han överhuvudtaget inte märker elefanten i rummet när det gäller socialisternas omfamning av rashygienen: dvs. att den så plötsligt och brutalt sparkar marxismens människosyn åt sidan. I en traditionellt socialistisk uppfattning existerar inte något “undermåligt” människomaterial, eftersom varat skapar medvetandet, inte tvärtom.

Det tredje är att varken B/T eller Z gör något större nummer av första världskriget, varken dess politiska, sociala eller psykologiska effekter. Det gjorde emellertid de flesta av de figurer som förekommer i de två böckerna, i allra högsta grad.

Om man t.ex. inte får med den stora och ekande innebörden i ordet expendability – hela generationer som gick att offra – i de samhällen som genomlevt The Great War så tror jag också man blir halvdöv för den språkliga och sociala semantik som präglade mellankrigstiden, särskilt när det gäller massorna, denna stora sårade best som just återvänt från slagfälten. Hade massindustriell död hänt en gång så skulle den hända igen. Licens hade utfärdats.

De är ingen lätt läsning, de här två böckerna, i flera avseenden. Men värda att läsa är dom, det inser jag nu. Kanske är det bäst att läsa dem utanför Sverige, dock, på stranden i Magalluf till exempel, ungefär som Vilhelm Moberg på motsvarande vis bara kunde skriva Utvandrarserien i Kalifornien.

7 Responses to “Like nothing else: svenska lektioner”

  1. De här beskrivningarna har en pendang på metanivå, dvs hur offentligheten förhåller sig till den. Zaremba har ju gjort mycket av sin karriär på en mer kritisk hållning till folkhemmet, vilket också dominerade mycket av diskussionen under 90-talet. Idag har pendeln snarast börjat svänga åt andra hållet, konsensus, homogenitet, enhetlighet och flexibilitet är, åtminstone på en retorisk nivå tillbaka. Hur Berggren/Trägårds bok mottagits säger ganska mycket om det. Den oväldiga staten, vårt rationella oberoende, konsensus och (mest centralt av allt) att vi är ett “high trust society” d.v.s. att vi litar på överheten, och att de olika överheterna litar på varandra, framställs numera som dygder som gör landet bättre rustat för globaliseringen. Så den svenska varianten av nationalism, den som bygger på att vi bättre än alla andra realiserar universalistiska ideal och att vi åtminstone kan ana historiens slut (jämställdhet, dagis, progressiv barnuppfostran, storföretag, världens hårdast beskattade arbetarklass i botten och ett gäng halvfeodala bank/industrifamiljer i toppen), är kort sagt alive and well.

  2. Mycket intressant, tack för det!
    Det jag läst av Zaremba tycker jag också ger fog för att han har en “kritisk inställning” till folkhemmet, men jag tycker samtidigt att hans kritik fungerar som “more in sorrow than in anger”, dvs. allt han nu dragit fram om skolan, sjukvården, osv, kan tolkas som ett sorgligt tecken på att Sverige inte längre kan/vill leva upp till *idealet* folkhemmet (“the thought that counted” i det svenska politiska projektet, om man säger så…)
    Jag antar att du menar att B/T.s bok mottogs positivt, på det hela taget? Fick den någon negativt kritik alls, det vore intressant att veta…? I vissa avsnitt tycker jag resonemangen seglar ganska nära självklarheter. Och ibland undrar man kanske hur mycket strå det ingår i den där figuren där svensken är en extremt auktoritetsberoende kollektivist (bortsett från t.ex. Daily Mails op-ed-sidor…)

  3. Det har ofta talats mycket och (mer eller mindre) yvigt om civilsamhället i svensk debatt – underförstått i motsättning till staten: om staten, facket och det lagfästa samhället drar sig tillbaka så får vi mer av ett fritt civilsamhälle och fritt rörligt samarbete. Både Zaremba och Berggren/Trägårdh kommer med ett slags inlägg i den diskussionen, från litet olika håll. Men samtidigt är den verkliga maktens nivå, de hörn på politisk och ekonomisk toppnivå där beslut fattas och planer och kommunikéer skrivs, inte alls särskilt intresserad av att hjälpa fram något starkare civilsamhälle. De trivs alldeles utmärkt med sin teknokratiska centralism, och att man kan vifta med “det civila samhällets” flagga i en del idéprogram och debatter förändrar ingenting särskilt.

    Den där klyftan mellan en debatt om “det fira smahället” bortom statens tydliga kontroll och en politisk elit och en näringslivstopp som i stort sett är iskall inför sådana idéer, den är en rätt väsentlig sida av den svenska samtidens anstrykning av schizofreni.

  4. Jag håller med om att Zarembas kritik i princip är “more in sorrow than in anger” eftersom han inte blundar för systemets positiva sidor. Berggren/Trägårdh fick ett positivt mottagande. Trägårdh blev även en central person i regeringens Framtidskommission, så deras bok är snarast ideologi för nya moderater i alla partier.

    Vad gäller kollektivismen, det handlar framförallt om vilka kollektiv, visst, det finns en långvarig historisk misstro mot familjer, kyrkor, fristående skolor etc, men en i motsvarande mån stark tilltro till staten, storföretag och fackföreningar. (De sista har ju också en slags kvasistatlig funktion.) Så, ja en del auktoritetsbundenhet finns onekligen.

  5. “ideologi för nya moderater”… där spanar jag en ledtråd… är B/T:s vision av svensken i själva verket ett konservativt hjälteporträtt…? Och då menar jag inte konservativ som i moderat, utan som i Edmund Burke. Skolad i det moralens tukthus som är fattigdomen och nöden ser svensken oberoendet som dygd och samspelet med gemenskapen/staten som minimal nödvändighet, och dör till slut lika fattig och ensam, men som sin egen.

    Eller som Frank Sinatra sa: “I did it my way”.

  6. Det är förstås skillnad på att känna hög tillit till någon slags kollektiv – staten, läkarna, domstolar, chefen, poliskåren, kommunen – därför att man tycker de har förtjänat ens förtroende (upplyst förtroende, ett medborgerligt kontrakt), därför att de ”är våra egna” (kollektiv samhörighet) eller för att det saknas aktuella alternativ, andra instanser som du kan välja att ersätta dem med. Det sista kan ju egentligen betyda, om det kniper, ”I’m making you an offer you can’t refuse”. Den distinktionen har nog kommit bort en del i debatten kring Berggren/Trägårdh, för att inte tala om sentida valkampanjer och manifest – däremot skymtar den i det här viktiga debattinlägget av SvD:s Sanna Rayman

    http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/har-rattigheter-rotter-eller-vingar_8862996.svd

    Jag kan tycka att Zaremba är litet halvmanipulativ i sin retorik och oklar med vad det egentligen är som han konkret jämför med, och hur det ser/sett ut i andra länder, deras relationer mellan stat, medborgare/undersåtar, skola, läkare och andra kollektiv (och det gäller inte bara när han skriver om läkare, det var ännu tydligare i en serie som ”Den polske rörmokaren”). Han jämför t ex aldrig de svenska läkarnas missgrepp och tvångs-/övertalningsåtgärder med de engelska och irländska Magdalen Houses, som innebar kvinnoförtryck, intrång och övergrepp i en ännu större skala men mot en annan bakgrund, och dessa har ju ändå varit kända för forskningen och pågått betydligt mer öppet än de svenska steriliseringsprogrammen ända in i sen tid. Han tar inte heller upp korruption och skydd mot insyn i ömsesidiga tjänster på andra håll. Eftersom Sverige har den här självbilden att vi ska vara bäst i klassen på allt som rör mänskliga rättigheter och likställdhet, och det ses som ett krav som bara finns där – det diskuteras sällan utifrån någon slags historisk eller sociologisk kontext – så blir effekten kraftfull, men kanske också missvisande?

    Att jämföra selektivt på det sättet och ibland ha dubbla måttstockar är väl nästan ett automatiskt grepp om man vill få igång en debatt i den här sortens frågor numera, men då kommer resultatet också att bero väldigt mycket på varifrån man ser landskapet. Zaremba har väckt en hel del anklang bland vissa som ser folkhems-Sverige som ett slags halv-DDR, det är lätt att läsa honom på det sättet, inte minst när han blir sarakastisk, men bilden blir litet absurd om man väger in hur det verkligen såg ut i DDR och Östeuropa under det kalla kriget.

  7. “Man behöver uppenbart inte vara särskilt selektiv i sitt citerande för att få Alva Myrdal att framstå som den svenska folkhälsans Nurse Ratched…”

    Bam, det var ju veckans citat redan på en tisdag!

    Läs mer Zaremba! Den gamla (men fortfarande lysande) artikelsamlingen “Minken i folkhemmet” om du kan få tag på den, eller den splitter nya “Patientens pris”. Han är avskydd av vänstern, inte minst av Aftonbladets Åsa Linederborg, men han är i hemlighet folkhemmets bäste vän, eftersom han jämför den situation vi har med de ursprungliga idealen. Och han har en sällsynt förmåga att sätta fingret på de ömma punkter som ingen annan har sett.

    Steriliseringen var ingen nyhet för dem som läst på universitetet, men det krävdes en artikelserie av Z (som byggde på en doktorsavhandling av någon annan) för att få det att ta hus i helvete. Reaktionerna från utlandet hjälpte till – först då fick de överlevande en offentlig ursäkt av regeringen.

    Mer sverigeläsning in the same vein – sverigekapitlet i Hans Magnus Enzensbergers “Ack Europa”. Han har tillsammans med Zaremba lärt mig mer om Sverige än 999.000 artiklar om Luther/Jante/Folkhemmet …

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004