Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Slutet nära?

Categories: Brittiskt allmänt
Thursday, Jan 2, 2014

2014 kan bli året när Storbritannien upphör att existera. Så här skrev Simon Jenkins i en läsvärd artikel häromdagen…

We tend to forget that the confederacy to which most of us owe loyalty – the United Kingdom – was invented only in 1801 and lasted until 1922. The so-called UK survives only by the thread of Northern Ireland. As for Great Britain, it was a joint monarchy declared by James I in 1604, generously embracing Ireland and France. It became a single state under one parliament only in 1707 (without Ireland, then still a colony). If the Scots do vote for independence in this year’s referendum there will doubtless be some new treaty to replace the act of union, but Great Britain will be no more.

I frågan om skotsk självständighet håller jag mig neutral: det är inte mitt bord. Men efter att ha spenderat en vecka i ett land där politiken så ofta handlar om att putsa, justera, ibland t.o.m. ifrågasätta, men ändock alltid hålla fast vid Det Givna – Sverige är vad Sverige är vad Sverige är – så är det upplivande och tankestimulerande att befinna sig i ett valår där nationens själva integritet och identitet ligger i vågskålen.

Inte för att det verkar troligt att skottarna kommer att välja full självständighet i höst, för det vore ett radikalt brott med röstandetraditionen i de här frågorna. Mest sannolikt blir resultatet som vanligt en majoritet för vad som kallas “devo max”, dvs att Skottland blir “autonomt under kronan”, ungefär som Baskien. Det innebär framför allt större kontroll över skatteintäkterna (särskilt Nordsjöoljan), och utökade befogenheter i utrikes- och försvarsfrågor. Men det är, som Jenkins påpekar, allvarligt nog för unionens framtid.

Inte minst slående i sammanhanget är “den engelska obefintligheten”. Inte bara i den allmäna bristen på intresse för unionsfrågan, utan i frånvaron av en motsvarande/balanserande engelsk nationalism, eller ens nationalismdebatt. Det talas ibland om England som “London+”, en skranglig och skev konstruktion byggd på immaterialrätt och luftpengar, servicekultur och ghettoisering. England utanför storstaden har gradvis upphört att vara en verklighet: industrier och bruksorter ligger sedan 1980-talet i spillror, jordbruket har sedan länge slutat betala för sig självt. Och i dessa ödeland finner vi urbanistas lisor för våra härjade själar, i långvandringar och husvagnsläger och ‘The Wordsworth Experience’.

Värt att tillägga, för att återgå till dagspolitiken, är ju att de ivrigaste förespråkarna för att hålla Skottland kvar i unionen är Labourpartiet, och det av ren självbevarelsedrift. Skulle man förlora alla sina skotska MP’s (idag 41 st., eller 16% av totala antalet) så kommer Labour aldrig mer att sitta i ensam regeringsställning. Med Tony Blair och Gordon Brown osaliga i åminne är det kanske inte något man i förstone fäller tårar för. Men med majoritetsval kan det betyda en lång period av konservativ hegemoni.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004