Jag blev aldrig lyckligare än när The Pogues bröt sig in i lägenheten, slängde ut teveapparaten och ockuperade soffan i tre nätter. En trött konstform behöver tandlösa genier att vända den upp och ner. Likadant med punken.

Prosan också. En trött konstform, fastrotad i en trött teknologi. Men som heller aldrig kommer att dö, det är därför den måste överleva, även om den överlever i skuggan av visuella medier, kravet att berätta i scenografier. Att berättelsen bara vet vad berättelsen ser.

Jag tror man kommer att hitta mycket poesi i framtida arkeologiska utgrävningar, eller ingrävningar, av vår tid. Det har just kommit ut en utvalda Gottfried Benn på engelska, i översättning av Michael Hofmann, på Faber. Det är konstigt, men kanske signifikativt.

En återgång till den borgerliga romanens “write about what you know”…? Jag vidhåller nog min rätt att skriva om vad jag inte vet, även om det handlar om shopping. Men det är en brytningstid på gång, det kan inte fortsätta med detta blodlösa redogörande för händelser som må ha hänt eller inte hänt. Och, trots allt, jag tror att det kommer att hända på papper, inte online.