Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Varför Harry inte kunde bada

Categories: Kulturellt
Monday, Feb 17, 2014

anomalBengt O skrev nyligen ett par intressanta texter om språk, litteratur och Lotta Lotass (vars verkliga existens jag fortfarande är långt ifrån övertygad om). Jag kom då att tänka på att jag för många år sedan faktiskt lanserade en egen litteraturteori. Den trycktes i Expressen 22 december 1986 med samma rubrik som ovan och illustrationen bredvid (okänd upphovsperson). Den återges här nedan lätt redigerad.

I

Så fort jag skrivit “så fort jag skrivit” är dessa fyra ord, och alla de som därefter följer, inte längre mina. Frågan är om de någonsin varit det, ens när de låg och skvalpade i det hopkok som för några minuter sedan var min avsikt att skriva den här artikeln för Expressen.

Vems är orden då, om de inte är mina? Varför står då mitt namn under artikeln? Varför ropar ingen “Bedragare!”?

Den första frågan är rätt lätt att besvara. Dessa ord, allt som sägs i denna artikel, ända ner i varenda undermeningsvrå, tillhör en fransk institution som bland mycket annat kallas för le texte.

Även om ingen levande själ någonsin läst detta förut, även om varenda möjlig kombination av ord i den här artikeln uttrycker en idé som ingen någonsin tänkt på tidigare, även om jag använder ord som aldrig tidigare existerat (Utan flastor ingen slucker!) så kan jag – Gunnar Pettersson, 35 – inte göra några som helst personliga anspråk på originalitet vad gäller de bokstäver, ord och meningar som nu radar upp sig på arket i skrivmaskinen framför mig.

Detta borde faktiskt inte göra en särskilt besviken. Jag, som många andra författare, vet att le texte är mycket större än alla mina arkaiska illsuioner om att kunna säga något nytt.

Jag är, precis som alla andra författare, en enkel bokförare i en institution vars oinskränkta makt över mig stammar ur alla tidigare ord, ur allt som från tiderna begynnelse tills nu sagts, skrivits och tänkts av alla andra bokförare – inklusive alla mina egna texter.

Den här texten är med andra ord ett slags slumpmässigt – och därför “objektivt” – extrakt ur alla andra texter. Det skulle inte vara alltför svårt att just här stanna till och gå igenom artikeln från början igen, för att pricka av exakt varur orden härstammar: 1) Jorge Luis Borges, 2) Vi bilägare, 3) René Descartes, 4) SvD:s kultursida, 5) Immanuel Kant – och dessa bara i första meningen!

Dessutom är det fullständigt irrelevant att jag personligen inte gillar Borges, att jag aldrig läst vare sig Descartes eller Kant, att jag aldrig med bestämdhet kan säga vilket som är Vi bilägare och vilket som är SvD:s kultursida.

Vare sig du vet om det eller ej, gode läsare, så har du alltså läst den här artikeln förut. Du visste långt tidigare än jag att man inte får någon slucker utan en ordentlig omgång flastor.

Du är med andra ord en oändligt mycket viktigare person än jag, vad gäller den här artikelns tillkomst och fortlevnad, för du är den part i det kulturella kontraktet som är textens egentlige upphovsman, dess auteur. Läsarten går före skrivarten.

Det ska du ha förbannat klart för dig.

II

Naturligtvis kan man inte ens med de vagaste anspåk på vetenskaplighet acceptera en så luddig terminologi som le texte. Litteraturvetenskapen har också kommit mycket längre än så de senaste 20-25 åren. Alla kulturella artefakter kan nu härledas bort från/ut ur det arkaiska upphovsbegreppet, kan tas ur den förmenta originalitetens klor och föras tillbaka till sina kulturella/arkeologiska hemorter.

Detta är en process som på senare år lett mot en allt större specificering och exakthet. Vi vet sedan några år tillbaka att William Shakespeare inte längre kan sägas står för de dramer som än idag, med en viss excentrisk charm, går under hans namn.

-“Om något eller någon kan sägas ha ‘skrivit’ The Life of King Henry the Fifth,” skriver Ronald Burbery (i “Cold Spell: The Elizabethans and the Non-Use of Words” Yale UP 1979), “så är det det ekonomiska/sociala/sexuella tryck som fick Shakespeare att avstå från de ord han bevisligen inte använde när han, så att säga, ‘skrev’ stycket.”

Det vill säga, när Henry vid Harfleur utropar sitt berömda -“Once more unto the breach, dear friends!“, så ligger den frasens hela uppkomst och kulturella/historiska funktion begravd i det faktum att Shakespeare (under det samhälleliga trycket) vägrade säga, exempelvis, -“Once more onto the beach, dear friends!

Samma “originalitetsschema” kan tillämpas på alla perioder. D Uljic har ägnat en betydande del av sina år vid École Normale åt studiet av “omöjliga strata” (les strats impossibles) i Corneille och kommit fram till att Corneille bara kan sägas vara auteur till vissa typer av konjunktioner – främst underordnade: att, emedan, om, ity, etc – och till och med dessa vill nu Uljic härleda till Corneilles “våldsamma brist på fadersfixering” (Se essän “merchant/marchant” i tidskriften GUU 3/84).

Vad alla dessa analyser har gemensamt är sålunda att de baserar sig på förattarens objektiva bortväljande av, eller brist på, “konkurrerande textuella upphov” (Burbery, ibid.)

Det var bristen på badorter under den elizabetanska eran som fick Shakespeare att skriva “…unto the breach” och inte “…onto the beach”. Det var avsaknaden av ett homoerotiskt färgat förhållande till gamle Monsieur Corneille som fick sonen att välja den ena underordnade konjunktionen framför den andra.

Detta analytiska förfarande kallas därför anomalistiskt. Den lineärt/kapitalistiska regeln (“Strindberg sa att det är synd om människorna”) är i själva verket en klunga (agglomérat) av lateralt/postkapitalistiska undantag (“Strindberg undrade om det är synd om människorna”, “Strindberg befarade att det är synd om människorna”, osv)

III

Det går kanske bättre att demonstera den närapå fysiska kraften i denna analytiska metod om vi väljer några skärvor ur vår egen litterära arkeologi.

För en anomalistisk analytiker kommer det t.ex. inte  som någon överraskning att Lars Gustafssons oeuvre är fullt av “omöjliga strata” och knappast längre går att förknippa med den västeråska, ljusröstade profil vi lärt känna som just “Lars”.

Jag tänker framför allt på dikterna, för de utgör den del av “Gustafssons” produktion som är tydligast underminerad av alternativa upphov, av lysande undantag. I samlingen “Sonetter” står det lilla preludiet “Brunnen”:

Vattnet drar sig tillbaka
stenarna blir synliga

Det var länge sen sist.
De har egentligen inte för-
ändrats.
De gamla stenarna.

Jag tror man bara behöver ha den allra vagaste uppfattning om brittisk populärmusik under de senaste tjugo åren för att känna igen det medelåldriga pop-combo som träder fram ur diktens större, arkaiska kontext. Men en mer radikal analys har förts fram av kritikern I Olofsson, som med särskild stringens undersökt de textuella upphoven i “Lars Gustafssos” poesi, och då särskilt “Brunnen” (se “Ställ den mellan menarna”, Bonniers 1982). Olofsson har helt lämnat det populärmusikaliska agglomeratet därhän, till förmån för “en spansk kontext”.

Med hjälp av nyare spansk vers (Burros, Gonzales, Mitti) lyckas Olofsson identifiera “det nästan lorcska ekot, den iberiska urklangen” i dessa rader. Han anmäler därför en helt ny läsart:

Slöjan drar sig tillbaka
Doña Clementitia blir synlig.

Det var länge sen sist.
Hon har egentligen inte för-
ändrats.
Den gamla.

IV

Nå, om jag lika lite skrivit den här artikeln som Lars Gustafsson skrivit “Brunnen” och Pierre Corneille skrivit “Titus och Berenike”, då öppnar sig bland mycket annat ett knivit fackligt spörsmål: vart ska tidskriftredaktörer och bokförläggare skicka honorar och royalties?

Jag har faktiskt redan besvarat den frågan. Det är uppenbart att de ska gå till läsaren – “den sanne författaren”, i Olofssons terminologi. Men inte till vilken läsare som helst, naturligtvis. Det skulle vara praktiskt ogenomförbart och skulle knappast göra någon rikare. Nej, betalningen bör självklart gå till de skapande läsarna: recensenterna, kritikerna.

Det ligger naturligtvis en fara i detta. När upphovsrättslagarna sätts ur spel på detta radikala vis skulle ju vilken söndagskritiker och tjugofemöresrecensent som helst kunna göra anspråk på ersättning. Det är klart att vissa gränser måste dras, att charlataner och hästhandlare måste ratas, för litteraturens skull. De icke oansenliga summor som exempelvis agglomeratet “Lars Gustafsson” kan tjäna ihop måste kanaliseras till en större eller mindre grupp auktoriserade kritiker.

Här ligger en viktig organisatorisk uppgift för den inblandade parterna (Författarförbundet, Svenska Akademien, Bibliotekstjänst, ABF, som bara några) att utverka licenser, kanske på heltids- eller halvtidsbasis, åt behöriga anmälare/betalningsmottagare.

Och arbetet måste påbörjas snarast. Det är en herkulisk uppgift. Vi har oräkneliga författarskap att fördela på relativt få huvuden. Det finns rent ut sagt en herrans massa pengar att omfördela till en herrans massa kritiker.

Själv återkommer jag inom en mycket snar framtid med sex stycken längre anomalistiska analyser av Lars Widdings hela författarskap. Den första kallas “Inuti varje fetknopp finns en kratta som försöker ta sig ut: det filippinska agglomeratet i ‘På ryttmästarns tid'”.

4 Responses to “Varför Harry inte kunde bada”

  1. Jag är lamslagen av beundran. Den ekonomiska vinkeln har varken jag eller Lotta tänkt på. Speciellt analysen av vad Shakespeare inte skrev är knivskarp. James Thurber, som jag refererade till analyserade f.ö. på samma sätt innebörden av att Eliot inte skrev “Kings have oysters in their shoes” i “The Cocktail Party.”

    Jag kan bara instämma med Felicia Marronez: …nothing short of a thorough-going revolt against the equivalence of word and thing, name and person, signature and certification can overcome the stifling of our prelinguistic freedom.

  2. Ja, den var snillrik!

  3. Angående Lotta Lotass existens så såg jag henne på Avenyn för några år sedan. Hon gick över gatan mot Stadsbiblioteket. Åtminstone påstod min son att det var hon.

    För övrigt är jag fortfarande lite förvirrad av den här texten. Men jag är säker på att jag skrivit föregående mening alldeles själv. Tror jag.

  4. “Gunnar Pettersson, 35” … “arket i skrivmaskinen framför mig” … “Lars Widding” … The past is another country, som sagt…

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004