Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for March, 2014


Londonskt

Monday, March 31st, 2014

I kväll lanseras en ny tevekanal, London Live, med nöje och nyheter (och nöje) för Storlondon. Den ägs av Evgenij Lebedev, som också äger The Independent och Evening Standard, stans enda kvällstidning, numera gratis. Men det är inte första gången man försöker något liknande, som Jim Waterson skriver på Buzzfeed

Några minuters tittande just nu ger vid handen att det rör sig om unga entusiastiska människor som är väldigt unga och entusiastiska om allting (sånt påminner mig alltid om Paul Whitehouses sketcher med The Brilliant Kid…) Man får väl hoppas det går vägen, och att fokuseringen kan bli lite mindre entusiastisk här och var. För London har sannerligen ishoos (©Tony Benn) så det blir över.

Nu senast t.ex. debatten om Londons skyline. Jag delar i viss mån Peter Ackroyds laissez-faire-passivism i fråga om förändringar i Londons fysiska struktur. Staden har aldrig sett ut som den gjorde förr (if you see what I mean…) och dess relativt låga skyline är mest en historisk-ekonomisk tillfällighet.

Låt dom bygga sina skyskrapor, dom kommer ändå att bli till damm i sinom tid (prestigebygget The Shard står fortfarande tomt och outhyrt). Jag känner samma materialistiska uppgivenhet vad gäller utrotningshotade djur. Sedan jorden skapades har 99% av alla arter dött ut, som ateister typ Hitchens så gärna påpekar (“Some creation…!”).

Det är klart, om dom är utrotninghotade och gulliga dessutom, då är det ju lite synd… Men inte dom där jätteråttorna, liksom.





Notiser

Friday, March 28th, 2014

* En rätt braskande nyhet om lagtsiftningen om media och informationsfriheten (via den utmärkte Greenslade). Högsta Domstolen (“Supreme Court”, som förr kallades “Law Lords”) har bestämt att informationsfriheten också ingår i sedvanerätten (“common law”) och som sådan löper “parallellt” med Freedom of Information Act från 2000. Detta ger förstås avsevärt mer muskulatur åt undersökande journalister och andra intressenter, och måste ses som ett definitivt steg framåt i vad som annars ofta syns som en publicistisk motvind.

* Senaste numret av LRB innehåller en recension (dessvärre betalspärr) av ett dikturval av en för mig tidigare okänd kanadensisk poet, Karen Solie (norska invandrarföräldrar) och av vad recensenten Michael Hofmann citerar får man definitivt aptit på mer. Solie gillar speciellt platser i periferin, sjabbiga, förbisedda, där meningarna och rösterna staplar sig. Detta är bra:

On the north side, squatters’ cabins and planted
shade trees. Further up is the dump. Burn pit, fish guts,
trash. Recall the neighbours. You can’t just do
whatever you want. There are certain kinds
of boating. Gull Lake’s close. We all drive.

* Åsa Linderborg har upptäckt advertorials, som väl har funnits i ungefär tjugoåttahundra år, och hon är INTE imponerad…

* Oj, jag glömde ju Andrew Browns fascinerande historia om sin 96-åriga mor, som var kryptoanalytiker på Bletchley Park. Underbar läsning….





Ny stilövning: Internationella författare som mat

Thursday, March 27th, 2014

Michael Cheeseburger

Boris Palsternak

Paul Theroux

René Chark

Max Bröd

Günter Foie Grass

Franz Mixed Grillparzer

William MilkShakespeare

Francis Bacon

Flann O’Brien

Salami Rushdie

Jean Rhys à la Malta





När jag inte tänker på Ingvar Carlsson…

Wednesday, March 26th, 2014

…då skriver jag bl.a. copy för Paul Cocksedge Studio, som idag lanserat sitt andra Kickstarterprojekt: The Double O’s… Rätt fiffigt, om man är cyklist. Vilket jag inte är, alls. Raka motsatsen, snarare…





Carlsson, Wilson, Palme, Lie

Wednesday, March 26th, 2014

Jag läser om Ingvar Carlsson, som just givit ut en memoarbok, och kommer att tänka på vad Hitchens en gång skrev om en viss form av social-democratic political style. Hans ämne var visserligen Harold Wilson, men hans poäng hade och har ändå en viss tyngd, syns det mig (ursäkta långt citat):

In our sad times, the image of the perfect phoney is very often an aspect of the social-democratic political style. A classic social democrat is one who must continue to please his constituents while labouring to reassure the powers that be. (‘There are two things to dislike about Harold Wilson,’ it used to be said. ‘His face.’) The resulting practice of theatrical – no, operatic – dissimulation was best caught by Isaac Deutscher in his study of the Scandinavian social democrat and all-purpose political conjuror and thug Trygve Lie. Yet there are honourable contrasts, such as Willy Brandt. In the whole of Brandt’s memoirs, the name Wilson is mentioned twice and then with a very pallid politeness. But when Wilson’s career began, it could still be said that British reformist socialism counted for something in the world.

The fact that this is no longer true is a fact that has yet to be definitely registered, either by its remaining adherents or by those who are the gatekeepers and umpires of ‘moderate’ and statesmanlike standards. Before Wilson, it is true that there was Ramsay MacDonald and all the rest of it. But before Wilson it was not so candidly admitted that the point of being in politics was to be in politics, nor that the point of being in power was to be in power. Not until the genial, vacuous, canny pipe-smoker came our way could it be said that Labour might lose an election and nobody with a tincture of radicalism or realism be other than stoic about the fact.

Det är väl inte utan att man kommer att tänka på – apropå “det teatrala hyckleriet” – Olof Palme som bagman åt Bofors Industrier medan han medlar mellan Irak och Iran (“…negotiating peace in the morning and selling arms in the afternoon”, som John Edwards formulerade det). Det är sant: det finns något i socialdemokratiskt DNA – och jag skyller som bekant på Axel Hägerström – som kallar pragmatiskt vad de flesta andra skulle kallat samvetslöst. Det förkroppsligas kanske främst, som Hitchens nämner, i Trygve Lies axelryckning när Trotskij skällt ut honom efter noter på norska justitieministeriet 1936.

Men Ingvar Carlsson verkar inte lagd åt det teatrala hållet. De recensioner jag läst lägger honom inte mycket mer till last än att ha brutit ett löfte till Anna Greta Leijon, och att ha låtit ett par grobianer som Hans Holmér och Ebbe Carlsson svinga i lianerna alltför länge. Mycket till Nachlass är det kanske inte, men värre har man sett.

———————————————-

PS: Bengt O bad om en källa till det där med Trygve Lie och Trotskij. Citatet nedan är hämtat från Joseph Hansens recension (“Deutscher on Trotsky” 1964) av andra delen av Isaac Deutschers stora Troyskijbiografi, “The Prophet Outcast” (1963):

The second example [på Trotskij som sannspådd profet; min anm.] is Trotsky’s admonition of Trygve Lie, who later became head of the United Nations. The then Minister of Justice in the Norwegian government put Trotsky under house arrest, barred him from answering the charges in the infamous 1936 Moscow frame-up trial, and even cut him off from correspondence. Lie attempted to force Trotsky to sign a shameful agreement not to make any statements referring to the Moscow frame-up trial, in which Trotsky and his son were principal victims, and to submit the mail, telegrams and telephone calls of himself, his wife and secretaries to censorship. “Twenty years later eye-witnesses of the scene still remembered the flashes of scorn in Trotsky’s eyes and the thunder of his voice as he refused to comply.” He levelled a series of damaging questions at Trygve Lie.

“At this point Trotsky raised his voice so that it resounded through the halls and corridors of the Ministry: ‘This is your first act of surrender to Nazism in your own country. You will pay for this. You think yourselves secure and free to deal with a political exile as you please. But the day is near – remember this! – the day is near when the Nazis will drive you from your country, all of you together with your Pantoffel-Minister-President.’ Trygve Lie shrugged at this odd piece of soothsaying. Yet after less than four years the same government had indeed to flee from Norway before the Nazi invasion; and as the Ministers and their aged King Haakon stood on the coast, huddled together and waiting anxiously for a boat that was to take them to England, they recalled with awe Trotsky’s words as a prophet’s curse come true.”

Märk väl att Trotskij varnar Lie för den tyska nazismen, inte Stalin och Röda Armén. Trotskij var ju bland de första (redan 1923) att inse faran med “den tyska fascismen”.





Ryska revolutioner

Monday, March 24th, 2014

“Putin hatar revolutioner. Han är en kontrarevolutionär av naturen,” säger Gleb Pavlovsky, en f.d. spindoktor för Kreml. Citatet kommer från en intressant analys idag av spelet bakom annekteringen av Krim, författad av The G:s Moskvaskribent Shaun Walker.

Å andra sidan, är inte gamla spöken som Putin och hans innersta krets alltid kontrarevolutionärer av naturen…?





Ny stilövning: Nordiska författare som mat

Sunday, March 23rd, 2014

Biff Rydberg

Merete Mozzarella

Semla Lagerlöf

Kar de Mumma

Henrik Chicken Tikkanen

Oscar Levertin

Dan Korn

Alexis Kiwi

Frans Eemil Sillanpää

Mikael Agrikola

Aksel Sandemose

Halldór Laxness

Carl Jonas Love Blodpudding

(PS: Den sista var bara påhitt. Nästa stilövning: “Internationella författare som mat”)





Självporträtt med två cirklar

Friday, March 21st, 2014

Jag har en viss svaghet, inte så mycket för Buzzfeeds listicles (de kan vara rätt hit-and-miss, ärligt talat) utan mer för, typ, “10 bästa…”. Jag raddade en gång upp ‘De tre vackraste kärleksdikterna någonsin’ (1 2 3). Men de skulle säkert sett helt annorlunda ut idag.

Hur som haver, The G:s konstkritiker Jonathan Jones (han är rätt bra, enligt min mening) listar nu de tio största konstverken någonsin. Och jag håller med honom om majoriteten, även om jag nog skulle ersatt några stycken med några andra.

Särskilt en av dem är inte mer än vad jag hade väntat mig av en rätt bra konstkritiker, och det är Rembrandts ‘Självporträtt med två cirklar’ (1665-69), det näst sista av de sex stora självporträtten. Den hänger på Kenwood House i norra ändan av Hampstead Heath (väl värt en avstickare nästa gång man är i London). Jag ska inte kopiera in den i den här posten, det blir för blaffigt och, liksom, för previous… Se den i länken i stället.

Jones är dock aningen hyperbolisk i sin beskrivning av denna en av mina absoluta favoritmålningar:

You are not looking at Rembrandt. He is looking at you. The authority of genius and age gaze out of this autumnal masterpiece with a moral scrutiny that is terrifying. Rembrandt seems to see into the beholder’s soul and perceive every failing. He is like God. He is the most serious artist of all, because he makes everyone who stands before him a supplicant in the court of truth.

Blicken är något alldeles enastående, men jag ser det nog mer historiskt-biografiskt än så. Det här är ett ögonblick i Rembrandts liv när så mycket verkade ha förflutit. Han är drygt sextio. Hans älskade Saskia är död sedan många år. Han är förbjuden att måla på grund av konkursen, så Hendrickje och Titus riggar upp en konsthandel och anställer Rembrandt som en slags lärling. Under tiden har en yngre generation målare stuckit upp, Vermeer bland dem, som börjat måla på ett nytt sätt, bl.a. mycket borgerliga interiörer…

Blicken har förstås ett outsägligt vemod, det är det första som slår en. Men stannar man kvar i blicken en stund så ser man ju också ett alldeles påtagligt inslag av trots, utmaning, defiance. Han säger liksom “Jag vet vem jag är, jag vet vad jag har åstadkommit, och jag vet att det jag åstadkommit kommer att finnas kvar”. Det är, kanske för första gången i hans liv, ett erkännande av nederlagets möjlighet men på samma gång en absolut och orubblig vägran att låta sig besegras.

På samma gång har Jones rätt i att Rembrandt blickar in i en själv, om än inte på det gudsliknande sätt han säger, det är för banalt. Nej, det är mycket mer mänskligt än så. Och därför på sätt och vis större, och allvarligare. Jag ser och känner det varje gång jag står inför honom: jag försöker ta mig dit och se den minst en gång varje årstid, senast för ett par veckor sedan. Jag tror inte jag skulle kunna leva utan den.





Alan Turing igen

Thursday, March 20th, 2014

I gårdagens budget meddelade George Osborne att regeringen tänker betala £42m över fem år för att skapa ett Alan Turing Institute för forskning om data- och algoritmanalys, avsett att främja den brittiska industrins utnyttjande av “big data”. Man hade kanske fått intrycket på senare tid att britterna redan visste hel del om “big data”, men här finns tydligen mycket kvar att lära…

Tidningarna upplyser också om att Alan Turings f.d. hem är till salu. Det är rätt charmigt och heter Copper Folly och ligger i idylliska Wilmslow, vilket i sin tur ligger i valkretsen Tatton, vars parlamentsledamot i sin tur är, ähm, George Osborne… Who’d’ve thunk it? Utgångspriset på kåken är £942,000, eller 9,928,762 kronor. Skynda, skynda…

Tidigare på Pressylta i ämnet här och här… och rubrikerna utgör slutbeviset för att jag för alltid tappat det lilla jag hade kvar av fantasi…





Notiser

Monday, March 17th, 2014

* Från ett något abstrust resonemang till… något ännu mer abstrust. Som Michael Wolff påpekar idag, historien om den försvunna MH370 har allt, därför att den har ingenting. Välkommen till den nya anti-journalistiken.

* Å andra sidan inledde Eagleton sin Widdecomberecension väldigt kul: “One of the great calamities of Ireland, to be ranked alongside Jedward and the potato famine, is that St Patrick’s Day falls in Lent”.

* På tal om irländska nationaldagen (idag, alltså) så lär Siegmund Freud ha sagt att irländarna är den enda art av människor för vilka psykoanalysen inte skulle göra någon som helst nytta… (Källa)





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004