Gud och jag 1-3
Categories: UncategorizedSaturday, Mar 15, 2014
Jag har alltid haft svårigheter att förstå religion, bokstavligt och milt uttryckt. Men jag gör mitt bästa.
Nu står jag inför ett nytt conundrum som jag hoppas någon kan hjälpa till med. Den utmärkte Terry Eagleton skriver idag en recension av torypolitikern Ann Widdecombes ‘Sackcloth and Ashes’. Vilket är en bok som jag aldrig i livet skulle kommit mig för att läsa, i och för sig, men Eagleton är som vanligt på sprudlande teologiskt humör, och sågar och prisar i mer eller mindre lika proportioner.
Men i slutet av recensionen säger Eagleton detta, och det är en utpräglat romerskt-katolsk poäng, som jag förstår det: “One must also convict this most orthodox of Catholics [Widdecombe alltså] of rank heresy. She writes more than once of God being ‘offended’ by sin; but being offended involves a change of state, and God cannot change any more than he can brush his teeth. A few quick Hail Marys seem in order.”
Men om Gud inte kan gå från ett tillstånd till ett annat – som jag fattar “change of state” – hur kan hon då förlåta synd? Hur kan hon då “höra” bön? Om Guden inte “svarar” på mänsklig religiös aktivism i någon tillståndsförändrande mening, vad är då religion annat än ett fruktansvärt omständligt att säga “So long, and thanks for all the fish”…?
En Gud som har stängt av mobilen? Vad i hela friden – to coin a phrase – är då katolska kyrkan till för? Jag bara frågar.
Del 2, söndag: Jag ska försöka förklara närmare vad jag menar, även om jag nu far ganska långt ut på okända teologiska vatten.
En troende begår en synd. Men fram till det ögonblick han/hon knäfaller och ber Gud om syndens förlåtelse så gör den allseende Guden inte något annat än att notera att synden begåtts; Gud förhåller sig väsentligen som iakttagare, dvs som neutral och framför allt passiv i fråga om både synden och syndaren. Det är inte förrän i det ögonblick som bönen om förlåtelse når fram till Guden, i det ögonblick hon “hör” bönen, som Gud har att ta ställning till att antingen förlåta eller fördöma. Vilken hon än väljer så är det ofrånkomligen en aktiv handling, det ligger ju i väljandets och ställningstagandets natur. Gud har alltså gått från passiv iakttagare till aktiv deltagare vad gäller syndens verklighet och syndens konsekvenser.
Märk väl att jag här helt utelämnar prästens/kyrkans rent förmedlande roll i den här processen. Det tycks mig ovidkommande för resonemanget, eftersom (Eagletons påstående om) Guds oföränderliga tillstånd rimligtvis inte påverkas av någon prästerlig eller teologisk intervention. Det är en “hädelse” att påstå något annat, kort och gott: take it or leave it. Men, som sagt, hur kan den processen från passiv till aktiv utgöra något annat än att gå från ett tillstånd från ett annat? Hur kan man då för övrigt också påstå att det existerar något sådant som “Guds vilja”? En vilja är en akt. Om Gud inte kan känna upprördhet över synd (som Widdecombe påstått, tydligen felaktigt) varifrån har man då hämtat begreppet dies irae? Och så vidare, och så vidare.
Jag kan tänka mig invändningen att jag antropomorfierar Guden, och ger henne alltför mänskliga attribut, såsom valfrihet och vrede. Det är mycket möjligt. Men invändningen kvarstår. Gud är kärlek, hör man ofta. Men om Guds kärlek är ett oföränderligt tillstånd, något ej förhandlingsbart via bön, vad har då syndaren att oroa sig för?
Del 3, senare söndag: Det är för övrigt den där intervallen (“Guds passiva iakttagande”) som utspelar sig mellan syndens förövande och syndens förlösning (förlåtelse/fördömande) som gör att många icketroende har sådana rent mänskliga problem med religionen, inte bara logiska och filosofiska. Det finns i den fördröjningen en likgiltighet gränsande till inhumanitet, ett uppskjutande av domen tills den anklagade har förklarat sig skyldig. Människan sätts på vad alla busiga barn här över känner till som the naughty step (halvvägs up the wooden mountain to Bedfordshire): orörlig, skuldmedveten, fastbunden av föräldrarnas förfärliga tystnad, ända tills den stund man “kommit på bättre tankar”, dvs alla gulagers och omskolningslägers slutliga examensprov.
March 16th, 2014 at 7:59 pm
Det här borde jag svara på, om tre månader eller så.
Tills vidare tar jag mig friheten att skicka en länk om Josephson och hans Gud. http://gabrielle-bj.blogspot.se/2011/06/guds-ansikte-signerat-josephson.html
March 16th, 2014 at 8:05 pm
Gabrielle, tack för länken, jag ser fram emot det. Under tiden har jag lagt till en liten avslutning.
March 16th, 2014 at 10:10 pm
Du ställer många frågor. Utmanande frågor. Gott så!
Jag måste börja i att Gud ville gott när han skapade världen. Han kände sig ensam, har någon uttryckt det. Han skapar världen och till sist människan. Lägg märke till att bibelns skapelseberättelser får till ordningen rätt… annars är de ju myter. Inte bokstavligt sanna, men ändå sanna som säger oss massor av hur människan är funtad.
Berättelsen om syndafallet är nog också en myt. Men det är otroligt hur den så pricksäkert får in hur det går till när synden tillåts få en chans.
Gud bryr sig. Men det finns en konflikt i hans godhet. Han älskar människan. Annars hade han väl likt krukmakaren bara klimpat ihop leran och börjat från början igen. Det förbjöd honom kärleken. Men hans rättfärdighet kunde inte bara låta passera ondska efter ondska i världen.
Han gjorde det enda han kunde. Han blev människa med allt vad det betydde. Led och dog och uppstod för att vi skulle få en väg till himmelen.
Detta måste vi predika. Och sen ha modet att inte bli fanatiska i lärorna. Allt för att visa världen hur vi älskar varandra.
March 16th, 2014 at 10:18 pm
Tack för det, kyrksyster! Omständigheterna dikterar att jag måste dröja med en kommentar tills i morgon. Men jag återkommer!
March 17th, 2014 at 9:25 am
@kyrksyster Nu har jag läst din kommentar lite noggrannare, men jag är inte säker på att min huvudfråga blivit besvarad. Den lydde alltså: kan det verkligen vara sant att romersk-katolsk teologi säger att Gud enbart besitter ett enda oföränderligt tillstånd? Vilket bl.a. skulle innebära (som i exemplet jag hänvisade till) att Gud inte kan känna upprördhet inför människans synder, eftersom det skulle innebära “a change of state”.
Vad du skriver tycker jag – i min begränsade erfarenhet – representerar svenska kyrkans inställning ganska väl. Och där syns det mig att Gud sannerligen kan gå från ett tillstånd till ett annat, särskilt om det t.ex. finns en “konflikt i hans godhet” osv. Men vad du säger om Kristusfiguren – dvs. att Gud kan bli människa – tycker jag fullständigt vederlägger tanken att Gud inte kan “byta tillstånd”. Det hade jag inte ens tänkt på!
March 17th, 2014 at 2:19 pm
Guds oföränderlighet får väl ses som en av Bibelns många motsägelser. Enligt Bibeln tillskrivs Gud många egenskaper som motsäger oföränderligheten, t ex snar till vrede, svartsjuk, skapar både lycka och olycka, svarar på böner, är kärleksfull, osv. Med andra ord så besitter Gud en mängd mänskliga egenskaper med allt vad det innebär.
March 17th, 2014 at 3:30 pm
Ja, sådan har också min bild varit, det var därför jag blev så förvånad över vad Eagleton skrev.
March 17th, 2014 at 4:28 pm
Jag ska väl inte ge mig in i att försöka förklara katolsk teologi. Men jag kan i alla fall gissa att det inte är samma sak att vara oföränderlig som att inte ha känslor.
Gud åldras inte, byter inte ben… men han känner. Sorg och glädje precis som vi hans avbilder.
March 17th, 2014 at 5:38 pm
Vad jag avundas människor som vet vem Gud är och vad han vill.
March 18th, 2014 at 10:05 am
The Catholic Encyclopedia (från 1909 men jag antar att guds sanna väsen inte ändrat sig på hundra år) har en del att säga i ämnet.
http://www.newadvent.org/cathen/06612a.htm#IIC
Ja, eftersom gud är fullkomlig så kan han inte förändras, då skulle han inte vara fullkomlig längre, typ.
Hur påverkar det här bön och synd och sånt? Ingen aning.
March 18th, 2014 at 10:24 am
Tack för det, Thomas! Då har jag svaret på första delen av frågan (“kan det verkligen stämma att osv…) Men som sagt, resten begriper jag fortfarande inte. T.ex. då att Gud kan bli människa, det syns mig i högsta grad mutable…
March 19th, 2014 at 1:03 pm
@Thomas E. Men om Gud (Stor bokstav enligt TT:s stavningsregler) inte kan förändra sig är han väl inte allsmäktig?
March 19th, 2014 at 1:49 pm
@Bengt O. Och om Gud inte kan skapa en stenbumling som är för tung för honom att lyfta är han väl heller inte d:o…? Min erfarenhet är att logik sällan hjälper särskilt långt i dessa sammanhang…
March 20th, 2014 at 1:23 pm
Bengt. O, Jag är bara en stackars hedning men jag har fått intrycket att katoliker har tänkt igenom sånt grundligt, se länken.
Det är väl därför Richard Dawkins föredrar att debattera med knäppa amerikanska kreationister, en jesuit hade kanske blivit för svår.
March 20th, 2014 at 1:47 pm
Thomas: Men jag har hört sett (Video) honom debattera med en anglikan eller om det var en katte, och han klarade det inte alls. Katten vann på ödmjuk relationell diskussion, Dawkins förlorade som vanligt på apoplektisk arrogans. 3- 0 till katten !
March 21st, 2014 at 12:18 am
Dom gillar ordet “obvious”, dom där encyclopedianerna…
Logiken fixar man väl annars med lite teologisk determinism — hen behöver ju inte ändra sig, eftersom inget någonsin kommer som en överraskning.
March 21st, 2014 at 7:42 am
Utom jordbävningar. Och tsunamis. Då’rå.