Om det där ordet igen…
Categories: UncategorizedWednesday, May 21, 2014
Jag fick syn på ordet “hen” i en AB-rubrik alldeles nyss (vägrar länka) och mitt hjärta sjönk som en sten… Jag har tjatat om detta förut, men vi får väl dra det ett varv till.
“Hen” är i grund och botten ett orwellskt språkligt projekt. Som sådant är det alltså egentligen den diametrala motsatsen till “politisk korrekthet”, dvs de språkligt-etiska processer som sakta men säkert – och med all rätt – tvingar ord som “neger” (och värre) ut ur vår vokabulär, eller åtminstone ganska framgångsrikt förvandlar dem från socialt acceptabla till socialt oacceptabla. Det är alltid så språket utvecklas och blomstrar, i allt från vokabulär till syntax till ändelser: det fäller, det gör sig av med, det skär bort.
Det är alltså inte bara den genuspolitiska aspekten av ordet “hen” jag invänder mot (jag ska återkomma till det) utan just det att ordet representerar något som Orwell helt riktigt förstod som anti-spåkligt, och därför anti-mänskligt, detta newspeak som gjorde “krig” till “fred” och “frihet” till “slaveri”. Det är ett artificiellt, inte organiskt, sätt att anpassa språket (och därmed tänkandet) inte till en ny verklighet, märk väl, utan till en viss hegemonisk föreställning, i detta fall om kön och könsroller.
Mina rent språkliga invändningar är alltså två till antalet: (1) Att i princip införa ett påbud om att ta en artificiell konstruktion i användning går tvärtemot, inte bara språkets natur, utan allt som vi inmundigat med den demokratiska och frihetliga modersmjölken: att i Orwells anda aldrig låta andra avgöra vilka ord som vi får använda, och hur. (2) Detta gäller så mycket mer när det handlar om ett ord som inte bara uppfunnits av snävt genuspolitiska skäl, utan ett ord som berövar oss två precisa ord – och ger oss ett imprecist i stället…!!! Det kan knappast bli mer anti-språkligt…
Jag hör kanske inte till dem som avfärdar hela genusvetenskapen som the biggest and most successful fraud ever practised on a patient world, som Henry James sa om Shakespeare. Men jag står fullkomligt och orubbligt främmande för den här nyliga trenden att försöka lösa könsrollsproblematiken genom att göra sig blind för könet. Inte bara i ordet “hen” utan i dessa förfärliga och upprörande försök att göra barn till “könsneutrala” brickor i detta motbjudande genusteoretiska spel. Jag skrev bl.a. så här om det en gång:
…jag drar en gräns vid folk som spelar ut sina vuxna genusteorifantasier på bekostnad av barn som inte gjort något annat ont än att ha dessa ideologiska busar till föräldrar. Ursäkta språket, men könsneutrale Linus vill inte säga barnens kön beroende på att han själv råkar vara både f***a och k*k på samma gång. Det här är den vidrigaste, maktgalnaste form av vuxenskap jag någonsin sett: ett manipulativt och känslokallt förtingligande av en grundläggande mänsklig relation, den mellan föräldrar och barn.
Jag hör med andra ord till dem som anser att det bästa sättet att bryta ner fördomar och ändra sitt beteende och sitt tänkande är att konfrontera verkligheten, inte göra sig blind för den. Jag avskyr ordet “neger” (och värre) men anser att det ska stå kvar i de gamla Tintin-böckerna, därför att det är en direkt och fruktbar inbjudan till kritiskt tänkande, för oss själva och framför allt för våra Tintin-läsande barn (är de gamla nog att läsa Tintin är de gamla nog att fatta skillnaden mellan då och nu och rätt och fel, det är bara att prata med dem…).
Likadant är jämlikheten mellan könen – specifikt kvinnoförtrycket i alla dess deprimerande former – något som är en självklar och omedelbart relevant fråga för mig, praktiskt taget på daglig basis, som det är för många andra män. Men så fan att jag tänker acceptera att en “neutralisering” av könsskillnaderna, att dra en ridå framför en plågsam verklighet, att blissful ignorance skulle vara lösningen. Det tar ifrån oss själva möjligheten att observera, tänka och reflektera, reagera och agera, dvs möjligheten till kritik. Det är att stänga, inte att öppna. Det är en låsning, inte en befrielse.
May 21st, 2014 at 7:02 pm
“the biggest and most successful fraud ever practised on a patient world,”
Skrattar högt, Åt dig också. Och håller med om varenda bokstav, för en gångs skull.
Men, mea culpa, jag har funnit hen brukbart på Twitter som allm. förkortning. Har aldrig använt och vill aldrig använda d annars.
Gjorde ett försök att ta en frysta-sperma-i -fritt-fall-debatt där häromdan, men inget fattar nåt. Så är det bara. Barnen kommer inte först.
May 21st, 2014 at 8:49 pm
Jag tror att “hen” gör mest nytta som schibbolet, ett ord som skiljer rättänkande från feltänkande.
May 21st, 2014 at 9:24 pm
Jag skriver ju under hundraprocentigt på det du skriver. Håkans kommentar är också på pricken. För att anslå en litet frivolare ton: I ett eget blogginlägg om saken
berättade jag om ett tyskspråkigt dataprogram som kunde ta bort det för många förhatliga “Binnen-I” (dvs. man måste skriva t.ex. “LäsarInnor”) och ersätta det antingen med en maskulin form, både maskulin och feminin form eller någon omskrivning (“Läsekrets”). Kanske någon kan konstruera en heneliminator som kan användas så man slipper den oundvikliga association till “höns” var gång man ser det?
May 21st, 2014 at 9:36 pm
Hen å det. Men jag tycker fortsättningen av Gunnars inlägg är mycket allvarligare; det där att malplacerat låta ett barns könsidentitet förbli i fritt fall. En sorts negligering/lögn som liknar psykotiska gränslösheter.
Den där antropolgen vi läste som unga (som tillf. fallit ur minnet) redogjorde ju för en hel mytopoetisk organisation av samhällen enligt motsatser, som genus, eller olika totem. Han är förstås helt överkörd nu, men vem bryr sig. Motsatser har något med språkets och tänkandets organisation att göra (Tycker du ska utveckla det pysko-lingvistiska G)
Jag bryr mig om det allvarliga dribblande m barn, som Gunnar antyder. Däri ingår också sperma utan avsändare och 100 barn på Jylland med samma genetiska defekt. (lite OT, men vad ryar man inte om för dessa våra minsta).
May 21st, 2014 at 9:50 pm
Gabi, för mig handlar det där om barnen om en sak jag nämnt förut. Man kallar dem inte “han” eller “hon” – utan “det”… Det är vad Marx kallade reifikation, förtingligande, allt blir en vara, något att köpslå om, till och med mänskliga relationer, till och med mamma-pappa-barn… Och detta ultimata uttryck för brutal senkapitalistisk verklighet omfattas av människor vill se jämlikhet mellan könen. Excuse me.
May 21st, 2014 at 10:09 pm
Ja. Totally mental!
May 21st, 2014 at 10:14 pm
Lévi-Strauss var det. Om d nu har nån bäring. (Han blev 101 såg jag nu)
May 22nd, 2014 at 1:30 am
Visst är hen ett schibboleth (i varje fall som det har kommit att användas i Sverige) och jag kan bara håklla med om at ingenting är vunnet med att försöka sudda ut att ända in på 60-talet sade och skrev man neger, även när det handlade om personer man högt respekterade som Duke Ellington och Martin Luther King. Det historiska bagaget som finns bakom de här orden kmmer man inte förbi genom att radera dem ur historien, eller ur biblioteket.
Men idag tar folk i media, och i kulturen, ofta enbart de strider där de ser en snabb och tydlig vinst i slutet av tunneln, med rubriker och många hyllande tweets, och att föra ett öppet samtal om sådant som rasism, rasistiskt språk och osynligt diskriminerande handlingar m m, utan att ha alla svaren färdigpliggade på förhand, det hör inte till den där säkra zonen. Alltså väljer man att debattera Tintin i Kongo istället, och att ge sken av att det är så de flesta Tintinalbum ser ut.
May 23rd, 2014 at 7:05 pm
Påbud? Har du varit och hängt på Tumblr:s “social justice”-delar, eller var hittade du ett sånt?
May 23rd, 2014 at 8:14 pm
Fredrik, “Tumblr:s “social justice”-delar” vet jag inte vad det är, ens… (försöker just nu greppa vad en widget är…) Men, jo, jag hamnade lite fel med ordet påbud… vad jag var ute efter var snarast det växande konsensus om ordet “hen” som gjorde att jag fick syn på det i en rubrik, vilket jag aldrig sett förut… bara sett det i enskilda brödtexter.
May 23rd, 2014 at 8:57 pm
Visst är det en konsensus, men inom en mycket snäv krets (och en krets som till 95% verkar finnas inom svensk storstadsmedia samt inom genusutbildningarna, och som inte ens där är dominerande – jag ser visserligen inte så mycket svenskfabricerad tv nuförtiden, men har aldrig hört om någon som faktiskt sagt ”ni får förstå att hen vill det och det” etc i tv eller radio. Särskilt inte någon som sagt detta på det snabba, oansträngda sätt som signalerar att ett ord glidit in i språket och blivit hemma där. Det är idag enbart ett skriftspråksord som man flashar med i media, och ofta ett meta-ord: hen vill visa att hen hänger med och petar in det i ett läge där det ska se demonstrativt ut.
Och det paradoxala är ju att samtidigt som det här ordet sägs vara till för att typ avskaffa en osund fokusering på påstådda skillnader mellan könen, så används det av personer som ofta betonar förklaringsvärdet i könet om och om igen. Kön har idag en mycket högre förklaringspotential för allt möjligt än för en generation sedan; man ser mycket fler understucket moraliska utsagor idag som låter förstå att någons kön dikterar att personen borde göra eller säga det ena eller andra – eller får eller inte får säga det ena eller det andra. Och det är ganska ofta från samma håll där man gör en poäng av att använda ”hen”.
May 23rd, 2014 at 9:24 pm
Den enda konsensus jag märkt är att det fungerar som en kortform för “han eller hon” när du skriver om någon som du inte vet könet på, inte att man inte kan eller bör använda han eller hon när man vet det. Funkar för mig. Sen finns det förstås en massa fundamentalister och twittioter, but that’s the internet for you…
(Sen finns det ju en gräns även för “precist språk” — att kalla en kvinnlig vd hon är en sak, eller snarare ingen sak, men att göra en stor grej av hennes klänning eller makeup i en intervju i en affärstidning är lite mer tröttsamt, även om hon har en klänning och makeup. Eller för att ta ett mer konkret aktuellt fall, när Cambridge’s Kate Stone blev spetsad i halsen av en kronhjort och valsade runt i brittiska media som “the sex-swap scientist” och journalister ägnade en massa möda åt att försöka ta reda på vad hon hette innan könsbytet — vad nu det hade med olyckan att göra…)
Tumblr, ja. Den sajten är välkänd för sina många tangentbordsaktivister, folk som flyttat korrekthetens gränser så långt det bara går och sen en bra bit till, där allt har en “trigger warning” och väldigt många ord du och jag använder dagligen är “slurs” och livet mest verkar bestå av att leta efter drev att haka på — en slags moderna varianter av piratens synålar och enögda jävlar, alltså. Å andra sidan räcker det väl med att lägga något dussin brittiska rubriksättare i den andra vågskålen så är man tillbaka där man började…
May 23rd, 2014 at 10:16 pm
Om “hen” är kortform för “han/hon” så är det ju bara lathet. Man sparar tre bokstäver och ett snedstreck. Congratulations. Dina andra exempel tycker jag bara är vanlig sexism där ordet “hen” varken skulle göra från eller till. (Engelskan har ju den bekvämligheten att man använder “they/them” i stället).
Mitt grundläggande problem är fortfarande språkligt: att “hen” är synonymt med “det”. (A Child Called It, var det inte så nån misery-bok hette…?) Vide Marx att allt förtingligas, till och med mänskliga relationer, till och med barn… Som jag sa i en tidigare kommentar, att denna senkapitalistiska brutalism omfattas av människor som vill se jämlikhet mellan könen är en paradox som inte ens är ironisk, långt mindre rolig.
May 23rd, 2014 at 11:41 pm
Lathet driver väl iofs många språkförändringar — långa ord hackas av, verb nominaliseras, kortare essäer ersätts med lolwut eller en memebild, etc. Och sen måste man få plats med alltsammans på Twitter #140ftw 🙂
Fast “det”? Är inte hela idén med “hen” att få fram ett personligt pronomen som inte är direkt kopplat till ett kön men fortfarande tydligt refererar till en person? (Tänkte skriva “neutralt” men poängen är ju just att det inte är neutrum. Och “utrualt” är väl knappast ett ord?). Språkrådet brukade rekommendera “den” som könsneutralt pronomen men då har man ju redan gett sig in på “det”:s territorialvatten…
(ps. min parentes var mer en utvikning om att “precist” språk inte nödvändigtvis är ett mål i sig…)
May 24th, 2014 at 12:50 pm
Jo, precis, det har du rätt i, latheten ingår i det jag beskrev som språkets tendens att skära bort… Men jag tror dock den processen leder mot en större precishet, inte som ett “mål” direkt, utan helt enkelt som en funktion. “Förståelighet med knappast möjliga medel” har det ju definierats som. Att då som i “hen” utplåna könsbestämningen tycks mig inte gå i förståelighetens riktning, snarare tvärtom. Det är ett direkt “hemlighållande” som inte motsvaras i användandet av opersonligt pronomen: “den” och “man” (den som inte vill följa med, man ska leva för varandra…). Det är väl detta förespråkarna för “hen” vill åstadkomma, men det syns mig inte alls fungera med ett personligt pronomen som “hen” – you can’t have it both ways… Antingen är det personligt, eller inte. Syns det mig.
May 25th, 2014 at 8:16 am
Det här är inget ordmärkeri och ännu mindre ett krampaktigt försök att vara lustig utan en allvarligt menad fråga från en -som du- långvarig utlandssvensk men som inte på samma sätt har språket i sin makt. Kan man verkligen använda ordet “knappast” som i kommentaren ovan? Betyder satsen :”med medel som praktiskt taget inte är möjliga” eller snarare “med minsta möjliga medel”?
Undrar en som på allvar skrivit om “förfilmning av marknadsluckor.”
May 25th, 2014 at 10:02 am
Jag menade det senare, alltså inte knappast som i “näppeligen”… utan knapp, knappare, knappast, som i “sparsamt tilltagen”… men nu har du gjort mig betänksam… hmmm… jag kanske borde skrivit “knaprast”…
November 14th, 2014 at 7:16 pm
[…] en blemma på den språkliga kroppen, av den ideologiskt bankrutta och politiskt kontraproduktiva henifieringen av svenskan (här ett PS till den posten), och hur man tänker eller inte tänker på […]