Översättare
Categories: Kulturellt, Svenskt allmäntThursday, May 1, 2014
Mary Lesser skriver mycket intressant i nya TLS om William och Mary Howitt, pionjärer bland översättare från svenska till engelska på 1800-talet. En av deras stora framgångar var Fredrika Bremers romaner, men även annat svenskt och övrigt nordiskt bearbetades av detta flitiga par.
Idag är ju svensköversättarna många fler till antalet, men precis som med Howitts agerar de ofta också s.a.s. första tullinstans, särskilt då vad gäller tidigare okända författarnamn. Förlaget ber om deras omdöme och i bästa fall om en provöversättning, och mycket hänger på översättarens åsikter.
En del har invändningar mot att översättarna ska ha den här makten, men det är också svårt att se hur man annars ska gå tillväga när det gäller litteratur från de mindre språken. Skulle man gissa sig fram?
May 1st, 2014 at 9:03 pm
Samma roll i Fr.
May 1st, 2014 at 9:06 pm
Ja, det kan jag tänka mig…! Översätter du själv åt ena eller andra hållet?
May 2nd, 2014 at 6:12 am
Nej. Skulle väl kunna till svenska, knappast åt andra hållet. Men det har inte blivit så. Du gör det va?
May 2nd, 2014 at 6:23 am
Gjorde, förr om åren, till svenska då… Fann det rätt själadödande, faktiskt…
May 2nd, 2014 at 2:39 pm
Översätta är bara roligt om man TROR p den man översätter. Alltså är systemet gott. Mer än man kan säga om d flesta andra system.
May 2nd, 2014 at 3:08 pm
Jag “trodde på”, dvs. gillade, alla böcker jag översatte utom en (“Ensam är stark” av Bryce Courtenay). Det var snarare något i själva processen som ruckade min själsliga balans. Men det kanske bara rör prosa, i så fall. Dikter tycker jag om att översätta, om än bara för eget bruk.
May 2nd, 2014 at 3:27 pm
Du är väl lite otålig t din läggning ; ) Översätta är mkt pillgöra. Jag har inte gjort mkt. Vi kanske skulle starta en bloggcirkel för oöverträffade översättningar av hitills oöversatt poesi. Lär inte bli av, som så mycket annat gott här i världen.
Som sagt, om man inte lever på övers. så ska d bara va kul. .
May 2nd, 2014 at 5:27 pm
Ett spännande men kontroversiellt ämne är om det finns översättningar som är bättre än originalet. Jag tror att det -mycket undantagsvis- kan vara så. Som exempel vill jag nämna Hugo Gyllanders översättning av Kiplings “Tomlinson”, Frödings version (får man nog säga) av Poe’s “Ulalume” . Möjligtvis också Karl Asplunds översättning av Harold Monro’s “Week-End”.
Men det kan diskuteras.
May 2nd, 2014 at 5:42 pm
Vi har varit inne på denna fråga förut, faktiskt… Några nostalgiska länkar:
http://www.pressyltaredux.com/2009/09/fel-men-ratt/
http://www.pressyltaredux.com/2009/09/plus-rabelais-que-rabelais/
http://www.pressyltaredux.com/2009/09/2370/
May 2nd, 2014 at 5:43 pm
För övrigt har jag ju alltid sagt att Hagberg är bättre än Shakespeare… http://www.pressyltaredux.com/2012/07/en-hed-askan-gar/
May 2nd, 2014 at 5:57 pm
2009!!! Herre gud vad tiden går
sa gumman när hon blåste ljusen
jag fyller 99 år
det fattas bara ett till tusen!
May 3rd, 2014 at 9:12 am
I Fr blev översättningen av Stieg Larssons trio utskälld för att vara så otroligt DÅLIG, alltså själva franskan var dålig. Så småningom utmynnade den diskussion som uppstod i att någon förklarade lakoniskt att originalet var ännu sämre.
Sett samma resonemang i Svensk Bokhandels tidning om Camilla Läckbergs alster översatta till franska. Där kunde man läsa båda varianterna också, och själklart vann hon på översättning.
Så när det gäller svensk underhållningslitteratur kan den i stort sett bara bli bättre vid översättning. 😉
May 3rd, 2014 at 10:52 am
Berättade för en amerikansk polare att Henning Mankells debutbok hette “The Man who Blew up Mountains” (Bergsprängaren) och fick repliken “You gotta be kidding me, is it the story of Wallander looking for stashed away uranium?” 😉
May 3rd, 2014 at 11:26 am
Touché, Karin…!
May 3rd, 2014 at 8:47 pm
Jonas Thente i DN drog samma slutsats som Karin när han recenserade ”Strindbergs stjärna”, SVT-journalisten Jan Wallentins ”internationella succé”:
”Å andra sidan kan man trösta sig med att samtliga översättningar av denna mysterieroman kommer att bli bättre än originalet.”
May 3rd, 2014 at 9:29 pm
Mankell skrev om Wallander och hans dotter som samboende: “Deras förhållande räddades av den gonggong som det innebar att hon fick tag på en egen lägenhet”…
May 3rd, 2014 at 9:44 pm
Shit! som vi säger over here. Då ligger Wallentin med sina simpla syftningsfel ändå i lä:
”Grov och kantig som en kroppsbyggare, med tre dykarväskor hängande på ryggen, var det inte märkligt att den vattensjuka mossan under honom gav vika.”
May 3rd, 2014 at 9:47 pm
Jag minns det där om Wallander och gonggongen. Men jag skrev på min dåvarande blogg att jag trodde att anmälaren, en Magnus Persson, inte kände till boxningstermen “att räddas av gonggongen” alt. att han inte gillade verbet “innebar” i sammanhanget. Men jag tyckte det var OK – det är ju ljudet av gongongen som räddar, inte själva mässingsgrejen.
Den som vill kan ju eventuellt titta på
http://www.karlsson.at/arkiv/noteringark09/notsept09.html#manifest2
May 3rd, 2014 at 10:34 pm
Det finns inte en gongong i hela världen som kan rädda en mening som Mankells. Den är för dålig, helt enkelt.
May 4th, 2014 at 12:48 am
Kul att läsa när man just suttit av ett par timmar med egna satsbyggnader. Som ska stå pall mot anstormande gonggongars flodfärd över vida och vattensjuka vatten.
To all of you – a very good night. Goodnight!
May 4th, 2014 at 7:22 am
Känns litet egendomlig för mig att behöva försvara Mankell men wo er recht hat hat er recht. Det slår mig nu att det är ordet “det” som trasslar till det i gongongmeningen. Stryk “det” och det blir OK.
May 4th, 2014 at 11:06 am
@Bengt: Nej, på tyska skulle en sådan hopjämkning – utan “det”:et – kanske fungera, men på svenska låter det då istället som om gongongen konkret stode där vid väggen och Mankells dotters utflyttning till en egen lägenhet vore sekundär i bilden. Såvida man inte bygger om hela meningen efter att ha lyft bort “det”.
Apropå trassliga och sneda metaforer: Stig Carlson lär en gång ha frågat i en dikt om sammanhållning (det här var förstås på slutet av 60-talet): Jag vill gärna vara en av stenarna i muren – vill du vara vårt cement? 🙂
May 4th, 2014 at 11:29 am
@Magnus. Det var roligt att diskutera det här.( Hur många änglar kan dansa på en nålspets?) Din invändning fungerar bara om man tolkar “gonggongen” som det fysiska objektet, inte som ljudet vilket jag gör. Det är ju just ljudet som räddar den som hänger på repen inte själva metallgrejen 😉
Sug på den du!
May 4th, 2014 at 12:02 pm
Nja, jag är bekant med gongong-uttrycket från boxningens värld, men det känns som att *ordet* gongong hamnar mera framskjutet i meningen om man stryker det:et: “Deras förhållande räddades av den gongong som,innebar att…” (eller ‘som inträffade när…’).
Då låter det verkligen som om gongongen är sakledet och dotterns utflyttning bildledet. Med “som det” blir det lättare, eller smidigare, att uppfatta att gongongen (och dess klang) är bildled.
men det är en klumpig konstruktion, det är det.
May 4th, 2014 at 12:08 pm
Min invändning är inte så mycket syntaktisk som estetisk. Trots den klumpiga formuleringen så fungerar meningen endast och enbart om Mankell tidigare använts sig av boxningsmetaforer i samband med dotterns samboende, så att gonggongen då fullbordar en avsiktligt utdragen serie analogier (vilket också är helt försvarbart, litterärt sett, även om det lätt blir krystat). Men eftersom han inte gjort det i tidigare avsnitt så står boxningsanalogin helt ensam och allena och fullkomligt omotiverad, ja rent av lite obehaglig med sina intimationer om våld. Man måste nog ha ett öra gjort av plåt för att kunna släppa igenom den, ens i första skissen, syns det mig.
May 4th, 2014 at 12:33 pm
Sportmetaforer som spelar på våld är ett kapitel för sig. Påminner mig de här raderna ur en upptänd krönika efter ett hockeymöte mellan Tre Kronor och Sovjet på 80-talet: ”När man möter ryssarna kan man inte syssla med den sortens frökenhockey. Det handlar inte om att åka runt de ryska spelarna – man måste åka rakt *igenom* dem!”
Idag vore detta nog otryckbart, som väl är.
May 4th, 2014 at 12:34 pm
OK, OK jag ger mig.Kastar in handduken om jag säger så. Jag har annat att reta upp mig på, just nu framför allt Kielos arroganta, besserwisseraktiga och framför allt poönglösa drapa om Wien (?) i DN. (Hennes skrivande påminner alltså om mitt eget.)
May 4th, 2014 at 2:11 pm
@Bengt: Nej, den rapsodin av Kielos var verkligen inte bra – och vad hon egentligen vill säga förblir höljt i dunkel. Intressantast är kanske att bylinebilden får henne att päminna om David Bowie runt 1973. 😉
May 4th, 2014 at 2:55 pm
G: “Man måste nog ha ett öra gjort av plåt för att kunna släppa igenom den, ens i första skissen, syns det mig”. Just så.
May 4th, 2014 at 9:56 pm
Försörjer mig understundom som föreläsare, när jag inte översätter, och googlade inför ett föredrag häromåret “dåliga översättningar”. Fann en bit ner i träfflistan en diskussion om något jag själv gjort. Uttrycket som dryftades var metaforen [för en man som kliver ur en bil] “som en packe franska vykort”.
Står det verkligen så i boken? tänkte jag. Kollade. Ja, det gjorde det. Men i texten jag hade skickat till förlaget och som jag för min sinnesfrids skull tackochlov hade kvar i datorn: “franska kort”.
Och min poäng med detta är? Att frågan om en översättning är bra eller dålig inte går att belägga genom enstaka exempel. Men att fel är fel (vems fel det än är; i det ovan förlagsredaktörens), det är uppenbart. Och att Fredrika Bremer i det längsta försökte acceptera dilemmat.