Av Perry Anderson ska man läsa allt man kommer över, enligt min mening. I LRB skriver han ofta långa, informativa essäer om den inrikespolitiska dynamiken i länder som Indien, Brasilien, Frankrike. I senaste numret handlar det om Italien, vars inrikespolitik hos utomstående så ofta “höjer ögonbrynen så till den milda grad att de slutar som hår som reser sig i nacken” (© G. Pettersson). Inte minst har texten en viss relevans i dessa Europavaltider. Anderson avslutar med observationen att Italien inte är, som klyschan så gärna vill få oss att tro, “en anomali inom Europa. Den är snarare ett koncentrat av det”. Lång men givande läsning.

Som första västerländska nation kommer Storbritannien att undergå “preliminär undersökning” gällande krigsbrott vid International Criminal Court i Haag, har det just kungjorts. Det rör sig om cirka 60 olika fall av unlawful killing och tortyr i Irak mellan 2003 och 2008. De flesta bedömare anser det högst osannolikt att undersökningen kommer följas av nästa steg, en “formell” undersökning, eftersom UK kan visa att man har kapacitet att genomföra sådana undersökningar själva, vilket också är en process som just nu pågår, i polisens regi.

Undersökningarna kommer heller inte att beröra civila personer (med vilket vi alla vet vem vi menar…).

Trots det är detta en enorm prestigeförlust för Storbritannien, milt uttryckt. Inte bara specifikt för militären utan också för den politiska klassen, dvs den generation parlamentariker som fortfarande dominerar dagspolitiken och som praktiskt taget mangrant röstade för kriget 2003. Som Guardians artikel påpekar kan beslutet också få en avsevärd inverkan på Europavalet om tolv dagar. ICC är exakt en sådan internationell instans som Ukip så gärna angriper, därför att de vet att så många britters gut feeling säger samma sak. Värt att följa.

Mer om de juridiska aspekterna här.

(Har förstås använt rubriken förut… Al Z. Heimer…)

Nyfikenheten fick mig att dyka ner i brevarkivet idag för att se om jag hade några lämningar kvar av Marowitzhistorien häromdagen. Dessvärre.

Däremot ett par brev som är värda att citera, syns det mig. Man kan väl säga att de kommer från var sin ända av välskrivandets spektrum. Vi börjar med den bortre ändan. Detta från min f.d. granne i Dublin, Steven, en mycket skojig och sällskaplig man vars flickvän Carmel (bland annat) lärde mig tycka om löksmörgås. Från juni 1972:

Daer Gunner
Are you still alive.? Forvive me for not answering your last letter,
what are you dooing with your self? DUBLIN has never been the same since you left, Donahues pub will never be the same.
—————–
I met a beautiful German girl shortly after you left and I am now Engaged to her, (havent seen carmel for some time but last time I spoke to her she was asking about you).
I got my Jaguar, then bought a power boat for raceing which i won two large cups. “I sold the boat last sunday”
Incace you are not at home to reed this letter ill finish now
By.   BY.   BY.   BY.
p.s. Did you ever get that hair cut.
any news of KAREN?…..
Yours sincerely
Steven.

“Ifall du inte är hemma och kan läsa det här brevet så slutar jag nu” är ett fantastiskt elegant sätt att säga att man inte kan komma på något mer att säga. Jag var avundsjuk redan då.

Det andra brevet är från 1985, från the saintly Ruth Halldén, f.d. DN-kritiker och stor kännare av engelsk litteratur. Hon hade varit på Londonbesök och bland annat gjort några författarintervjuer. Detta skrev hon om Martin Amis:

Martin Amis hade världens mest asketiska hem, grått och iskallt. Han uppträdde hövligt men var väldigt kontaktlös. Han var skugglik och grå som en Pinterfigur som suttit instängd i en källare i fjorton år. Jag tyckte oss emellan att han var ganska banal och färglös. Hans beläsenhet var rudimentär. Han låtsades att han hade “the great tradition” bakom sig men jag märkte att han bara bluffade. Han hade just ingenting bakom sig – mer än sig själv. Det han tyckte mest om i världen: Bellow (går väl an) Joseph Heller och Philip Roth!!! Jag fick nästan dåndimpen.

Mitt i prick, som vanligt.

Det står nu klart att Wolfgang Buttress och Paul Smiths bikupa vann den brittiska designtävlingen inför Milan Expo 2015.

Bin är nämligen väldigt trendiga just nu… sa han, ähem, med en bismak av sura rönnbär i munnen, eftersom jag var med och jobbade på Paul Cocksedges bidrag, “The Forest”, som man får en aning om i länken jag postade härförleden (vi kallades anonymt ‘Team 3’)

Rönnbär eller ej, jag tycker bikupan verkar intressant och kan bli visuellt spektakulär. Men jag tycker också det är för ensidigt, för smalt, för single-message, för att fungera över ett helt halvår.

Men, som jag ofta har anledning att fråga, what do I know from nuttin’…?

PS: För att inte tala om den franska paviljongen eller den kinesiska… Det här är ju Albert Speer på LSD… stalinistisk brutalism med bio-organisk fasad…

Charles Marowitz var en rolig jävel (som just gått och dött, 80 år gammal, runa här). Hans uppsättningar på Open Space Theatre och, sedemera, The Roundhouse på 1960-talet och framåt har blivit legendariska för de vansinniga friheter han tog sig och de vilda åthävor han insisterade på, ofta explicita sexscener där de, mer eller mindre, hörde hemma. Han var förstås också legendariskt omöjlig att samarbeta med.

När jag kom till London i början av 70-talet hade jag stora ambitioner i bagaget (för ska man ha ambitioner kan de ju lika gärna vara stora). Bland annat tänkte jag regissera en TV-uppsättning av Strindbergs ‘Paria’ där X och Y skulle spelas av samma skådespelare – faktum är, jag tycker fortfarande inte det är sån dum idé, när man tänker på det… Jag hade till och med gjort en egen engelsk översättning av den, i avsikt att få den att låta mindre litterär och mer vernacular, mer modern än t.ex. Michael Meyers version.

Ung och dum som jag var skrev jag ett brev till Michael Meyer med några allmäna frågor och synpunkter, och fick ett otroligt snorkigt svar där han varnade mig för att inkräkta på existerande översättningar, dvs. på hans revir. Jag blev förstås lite ställd. Men så hade jag läst att Marowitz nyligen också rykt ihop med Meyer, jag kommer inte ihåg vilken Strindbergpjäs det var fråga om, så jag kontaktade Marowitz och bad om råd och fick i princip svaret, “Fuck Meyer, do your own thing…”.

Och det gjorde jag väl också, om inte annat så i den meningen att det aldrig blev av med nån TV-uppsättning av Paria… Skådespelaren Robert Hardy var intresserad av att åta sig rollerna, och genom hans försorg hamnade projektet till slut på något skrivbord på BBC. Men en blåsig dag öppnade någon fönstret och alla papprena spreds för vinden, never to be seen again…

Nästa avsnitt: “Hur jag tacklade oljekrisen 1973”.

“Fyra”, blir mitt svar på frågan hur många man läst av dessa tio förbisedda romaner, valda av John Sutherland i The G…

Men oj, om man fått välja sina egna tio… Var börja? “Hadrian the Seventh” av Baron Corvo… “Valmouth” av Ronald Firbank… Och det är bara den gaya sidan… Sedan så klart “Svart plan i Corriente” av Lennart Nyblom (Red Top)…

I rest my case.

När svenska kommunistpartiet splittrades 1929 fortsatte de s.k. Sillénarna på den Moskvatrogna vägen, medan Kilbommarna blev uteslutna. Sillénarna var kända inom dåtidens vänsterrörelse för att vara, ja lite allmänt korkade. Faktum är att det var praktiskt taget en förutsättning för att vara Sillénare. I Östersund det året hölls en debatt om det ideologiska läget och en Sillénare blev anklagad för att argumentera omarxistiskt. -“Marx…?!” svarade han uppbragt. “Av Marx har jag bara läst ‘På västfronten intet nytt’ – och det var trams!”

Hittat i några gamla papper jag just bläddrade igenom…

Riksdagshusbranden 1933 är ett ämne som fängslar många, mig inkluderat, därför att det är en nästan övertydlig demonstration av konflikten mellan historisk verklighet och konspiratoriskt tänkande/agerande. Richard J Evans – Cambridgehistorikern vars hjältegloria säkrades med den kliniska nedmonteringen av vad som återstod av David Irvings rykte – recenserar i senaste LRB en ny bok som försöker återupprätta Bruna Bokens anklagelse att det var nazisterna själva som låg bakom branden.

Recensionen är inte bara en mycket läsvärd översikt över kontroverserna, den visar också till slut att den överväldigande bevisbördan fortfarande talar för att van der Lubbe agerade ensam. Och därmed på sätt och vis att den “funktionalistiska” tolkingen av nazismen fortfarande har övertaget över den “instrumentalistiska”, dvs. att nazisterna i mycket agerade opportunistiskt snarare än att “allting var ett avsiktligt resultat av Hitlers planer,” som Evans skriver.

Ett intressant, och samtida, parallellfall i Sovjetunionen var mordet på Kirov 1934. Många vill än idag mena att Stalin låg bakom dådet, bl.a. Chrustjov lutade åt den tolkningen. Men det finns också mycket som talar för att mordet på ett liknande sätt var en “lycklig” händelse som Stalin inte var sen att utnyttja för sina egna ändamål. Det kunde i så fall har rört sig om ett svartsjukedrama: mördaren Nikolajevs flickvän var Kirovs sekreterare, och Nikolajev ska ha misstänkt att de hade en affär.

Har allt detta då någon egentlig betydelse idag? Saul David skriver i dagens The G bland annat om Lusitania och vikten av att ständigt försöka lägga ny dokumentation till vad vi vet, eller tror oss veta. Hans svar på frågan är inte bara ja. Det är absolut nödvändigt, menar han.

Vi har diskuterat det här med tveksamma namn på bolag förut (se bl.a. här) men detta syns mig tondövt så det räcker. Ursäkta kvaliteten på bilden, det var för ett par timmar sen, jag låg i ytterfilen på Mare Street.

But you get my drift… Var det ingen som reagerade när dom pantade den URL:en… axiseurope.com…

Fjärde Riket online. Och inte bara det, Fjärde Riket dessutom uppklätt med en ovanligt meningslös corporate philosophy-tjosan om embracing diversity och diverting embracingness… Goebbels skulle svimmat.

Mary Lesser skriver mycket intressant i nya TLS om William och Mary Howitt, pionjärer bland översättare från svenska till engelska på 1800-talet. En av deras stora framgångar var Fredrika Bremers romaner, men även annat svenskt och övrigt nordiskt bearbetades av detta flitiga par.

Idag är ju svensköversättarna många fler till antalet, men precis som med Howitts agerar de ofta också s.a.s. första tullinstans, särskilt då vad gäller tidigare okända författarnamn. Förlaget ber om deras omdöme och i bästa fall om en provöversättning, och mycket hänger på översättarens åsikter.

En del har invändningar mot att översättarna ska ha den här makten, men det är också svårt att se hur man annars ska gå tillväga när det gäller litteratur från de mindre språken. Skulle man gissa sig fram?