Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Riksdagshusbranden och historien

Categories: Uncategorized
Friday, May 2, 2014

Riksdagshusbranden 1933 är ett ämne som fängslar många, mig inkluderat, därför att det är en nästan övertydlig demonstration av konflikten mellan historisk verklighet och konspiratoriskt tänkande/agerande. Richard J Evans – Cambridgehistorikern vars hjältegloria säkrades med den kliniska nedmonteringen av vad som återstod av David Irvings rykte – recenserar i senaste LRB en ny bok som försöker återupprätta Bruna Bokens anklagelse att det var nazisterna själva som låg bakom branden.

Recensionen är inte bara en mycket läsvärd översikt över kontroverserna, den visar också till slut att den överväldigande bevisbördan fortfarande talar för att van der Lubbe agerade ensam. Och därmed på sätt och vis att den “funktionalistiska” tolkingen av nazismen fortfarande har övertaget över den “instrumentalistiska”, dvs. att nazisterna i mycket agerade opportunistiskt snarare än att “allting var ett avsiktligt resultat av Hitlers planer,” som Evans skriver.

Ett intressant, och samtida, parallellfall i Sovjetunionen var mordet på Kirov 1934. Många vill än idag mena att Stalin låg bakom dådet, bl.a. Chrustjov lutade åt den tolkningen. Men det finns också mycket som talar för att mordet på ett liknande sätt var en “lycklig” händelse som Stalin inte var sen att utnyttja för sina egna ändamål. Det kunde i så fall har rört sig om ett svartsjukedrama: mördaren Nikolajevs flickvän var Kirovs sekreterare, och Nikolajev ska ha misstänkt att de hade en affär.

Har allt detta då någon egentlig betydelse idag? Saul David skriver i dagens The G bland annat om Lusitania och vikten av att ständigt försöka lägga ny dokumentation till vad vi vet, eller tror oss veta. Hans svar på frågan är inte bara ja. Det är absolut nödvändigt, menar han.

2 Responses to “Riksdagshusbranden och historien”

  1. Jag har absolut inget att invända men småler litet förargligt när jag läser om hur Trevor Roper “immediately denounced the book as a forgery”. Det gjorde han minsann inte när han konfronterades med Heinemann/Kujaaus hitlerdagböcker. Det är för mig egentligen ofattbart hur en man i hans ställning kunde gå på en sådan mina.

  2. Ja, absolut! Att hans renommé inte led mer skada än det gjorde är ofattbart… Vad som kanske borde sänt en liten varningssignal var något man kunde spana in utan att ens öppna dagböckerna: på pärmarna hade man nämligen satt Hitlers initialer i relief i en sån där otroligt snirklig gotisk skrift som tyskarna brukade gilla. Problemet var att det inte stod “AH” utan “AG”. (Och Adolf Gitler är ju för övrigt hur ryssarna uttalar det…)

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004