Jag ska, lite försiktigt och anonymiserat, berätta några saker om livet i 55:an. Kanske blir det mer, kanske inte.

Vi flyttade hit våren 2012. Det är en lägenhet i ett 55+ boende (därav det fingerade namnet) och vi hade en sagolik tur som fick den. Dessa lägenheter, drygt fyrtio till antalet, ägs av en välgörenhet. Och är guld värda. Hyran är hälften av det Londonnormala för motsvarande, och inkluderar allt utom elen. Vi har privatparkering. Fönstertvätt. Trädgård. Filmförevisningar. Hobbyrum.

Jag har funderat på att göra en serie podcasts från 55:an. Den här kåken är nämligen som Walt Whitman: “…large, I contain multitudes“.

En ögonblicksbild. Min nästan-granne Tom kom just hem från en gammal soldatsammankomst, full som ett ägg. Han är väl 1.50 lång, tunn som en plywoodskiva utan fanéren, och 83 år gammal.

-“Sorry, I’m so pissed… ” sa Tom när jag hjälpte honom in i hissen.

-“No problems, Tom, it’s Christmas…” sa jag.

-“He he,” sa Tom. “Well, it’s all part of growing up, you know…”

Tom har lovat berätta mer om sitt soldatliv. Det kanske kan bli första podcasten. En annan granne är en före detta brittisk mellanviktsmästare i boxning. En bit ner för korridoren bor en familj etiopiska kristna. And then there’s Burt and Maureen…

Och så finns här ett mysterium som måste detektiviseras. Någon – men vem? – i det här huset röker (men jag menar) serr-i-öös braja i förrådet bredvid tvättstugan: skunk alltså, haschets oborstade kusin… Vem har råd med sånt i dessa tider?

Fortsättning följer, eventuellt.