Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for August, 2014


En stilla undran…

Saturday, August 30th, 2014

Jag kommer väl att få på käften för det här, men jag är för gammal för att bry mig.

Tidningen Respons medarbetare Fredrik Meiton – “doktorand i historia vid New York University” – skriver i senaste numret om att Israels maktelit inte längre dras med samvetskval om att döda civila (palestinier). Golda Meirs groteska sofistisk gäller inte längre: “Vi må förlåta araberna för att de dödat våra barn, men det är svårare för oss att förlåta dem för att de har tvingat oss att döda deras barn”.

(Jag vet, försök svälja den, med ett glas porter, om ni kan…) (Respons länkar inte, förresten)

Men Meiton nämner också, för balansens skull, antar jag, det omtuggade faktum att Hamas placerat sina artilleripjäser i “tätbefolkade områden … där de orsakar skada och onödiga förluster av människoliv och civila byggnader…” av den israeliska svarselden.

(Fotnot. Citaten ovan har Meiton hämtat från “en stridsmanual från Hamas Shejalyabrigader”, vilket i mina öron låter synnerligen suspekt. Stridsmanualer innehåller sällan eller aldrig grovhuggen svartpropaganda av det här slaget, av den enkla anledningen att varje soldat brukar ha med sig ett eget exemplar och man hittar dem överallt på slagfälten, de är en slags krigens confetti. Hamas må vara många saker, men korkade är dom inte.)

Jag är sannerligen ingen vän av Hamas. De har dragit den palestinska saken bakåt med årtionden, inte så mycket genom våldet – det var Israel som började, alla har rätt att försvara sig – utan i att de som teologiskt-politiska mörkermän lever upp till den israeliska reaktionens alla förväntningar, och gör det med imbecill bravur. De är Netanyahus första valkrets.

Men med tanke på hur Gaza ser ut geografiskt – den kallas ju “remsa” av goda skäl – så är jag inte ensam om att undra var i helvete annars Hamas skulle ställt upp sina kanoner? På plajan…??





Böcker

Friday, August 29th, 2014

* Jag vill inte hålla på och harva om Martin Amis, men Leo Robson i New Statesman skriver bra om både Amis och Ian McEwans tendens under senare år att skriva forskningsbaserade romaner om Stora Teman. Samtidigt meddelas att Amis förläggare i Tyskland och Frankrike tackat nej till översättningar av hans nya “Auschwitzkomedi”, även om ett nytt franskt förlag tagit över den.

* Till skojigare ting. The G har återupplivat sin serie ‘A Book that Changed Me’ och Stephen Bates skriver idag om ‘Pickwick Papers’, en artikel jag nästan kunde skrivit själv, med bara några få ändringar i omständigheterna. Älskade den första gången, älskade den senaste gången, för ett par år sen…

* Alldeles snart kommer min gamle vän, vapendragare och materialförvaltare Ragnar Strömbergs nya diktsamling ut. Den heter ‘I ditt hjärtas sista slag‘, den är hans första på fjorton år, och hans bästa någonsin. Om jag kunnat gå på releasefesten på Nefertiti nästa vecka skulle jag dansat schottis naken, ensam, heroisk, och i strålande glans.





-Don’t you know who I am…?!

Thursday, August 28th, 2014

-No, I don’t, but if you have a credit card or something, it’ll say on there…

De mail man skriver i Gmail kommer från “me”. När man drar pekhanden över “me” i avsändar-/mottagarkolumnen kommer det upp ett litet fönster där det står “Gunnar Pettersson (you)”… med bild och allt. Bara så man vet.

Om man ändå inte fattar det, så heter ju nästan allting man vidrör online “My”-nånting. Jag betalar in pengar varje månad på “MyBarclaycard”, “MyEDF” och “MyVirginMedia”. Men det är de ju inte. Mina alltså. De är deras, det är därför jag betalar in pengar till dem. Mina pengar, alltså. Det är bara pengarna som är mina.

Det är något infantilt, tautologiskt och redundant, allt på samma gång, med det här my:andet. Jag känner mig fånig när jag använder dem, för det är ju lite grand som att ha namnlapp på kläderna när man gick i småskolan. Och vad händer om någon stjäl min identitet? Då är det ju tjuvens Barclaycard, inte mitt. I alla fall en stund, tills jag hinner stoppa det.

Google och Facebook och Twitter sägs veta allting om oss, men tänk om det är ett slags nollsummespel, eller snarare en finit summa: ju mer dom vet desto mindre vet vi? Vi behöver namnlappar i våra kläder. Här slutar jag, här börjar dom, utmed en fransig tröjärm.





Frankrike och Förintelsen

Monday, August 25th, 2014

Frankrike hade varit ett generöst asylland. Människor som flytt undan Franco och Hitler hade fått asyl i Frankrike. Landet var inte heller antisemitiskt. När judarna i den ockuperade delen av Frankrike tvingades bära gul stjärna sågs snart andra fransmän bära gula blommor och gula näsdukar i knapphål och bröstfickor. Medlemmar av studentföreningar bar på tygkassar med ordet “Juif” på. Till polisen sa ungdomarna att ordet stod för “Jeunesse Universitaire Intellectuelle Français”.

Så skriver Jesús Alcalá i en understreckare idag. Och det vill man ju gärna tro är sant. Men jag vet bestämt att jag har läst, vid ett flertal tillfällen, den uppfattningen att om kunniga bedömare av antisemitismen någon gång under mellankrigsperioden (*) skulle förutspått var i Europa en organiserad judeförintelse skulle äga rum, så skulle nästan alla sagt Frankrike, inte Tyskland. Detta därför att den allmänna bedömningen var att judarna var för väl integrerade Tyskland, medan de i Frankrike sågs mycket mer som främlingar.

Tyvärr hittar jag just nu inga källhänvisningar jag kan åberopa, men jag tror att en av dem finns i Jean-Paul Sartres ‘Portrait of the Anti-Semite’ från 1948. Kanske någon vet mer?

(*) Sorry, en liten rättelse: jag tror inte man menade “någon gång under mellankrigsperioden”, som jag skrev där, utan snarare vid och strax efter sekelskiftet, då alltså med Dreyfusaffären i färskt – eller unket – minne.





En frånvarande genre

Sunday, August 24th, 2014

En norsk poetissa, vars namn jag för tillfället glömt, var på besök i Rom och skrev ett poem om upplevelsen: om Den Eviga Staden, om livet, döden, konsten, alltings förgänglighet.

I en strof stod hon på Piazza Navona och studerade den spektakulära Fontana dei Quattro Fiumi. Hon drog ett djupt poetiskt andetag och tilltalade fontänens upphovsman: “Bernini, du er også død!”

Martin Amis fick mig att tänka på pekoralen, och varför den genren inte har någon egentlig motsvarighet här över, trots att man har så många pekoralister. Bertil Pettersson (i “Hitta vilse. Snedsprång i litteraturen” 2001) definierar dem så här:

Det utmärkande för en pekoralist är att uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna. Vilket inte hindrar att känslorna är starka och äkta.

Och han påpekar helt riktigt att “…man förhånar aldrig en pekoralist, snarare omfattar man honom – eller lika ofta henne, med viss, ibland stor, ömhet”. Vilket ju då diskvalificerar Martin Amis.

Det kan ha att göra med en speciell form av blindhet som gör att pekoralen inte verkar finnas i England. Det går ju inte att medvetet skriva pekoral, just därför att pekoralen är så “stark och äkta”. Genrens begreppsliga frånvaro kan alltså ge upphov till en slags estetisk skumögdhet hos läsarna.

Bara som ett exempel, Philip Larkins rimmade tankefläsk Aubade, där han bland annat talar om döden som “The anaesthetic from which none come round.”

Allt det kulturella kapital man under alla dessa århundraden ackumulerat räcker med andra ord till att köpa en så ambitiös otillräcklighet, men det blir heller inte en penny över när transaktionen väl är gjord.





Haverian havera…

Saturday, August 23rd, 2014

Martin Amis kommer med en ny roman, god help us (bokstavligen)… Den heter ‘The Zone of Interest’ och är en ‘svart komedi’ som utspelar sig i Auschwitz.

Och, nej, jag kommer alltså inte att läsa den.

David Sexton i Evening Standard igår säger som det är: bara för att man väljer seriösa ämnen betyder det inte att man är seriös, långt mindre en bra författare. Andra recensenter nöjer sig med att vara bara tveksamma: James Runcie i Independent, Alex Clarke i Guardian, båda idag.

En gång fick t.o.m. gamle polarn Christopher Hitchens nog av Amis’ krasshet. Det var när han kompisrecenserade boken om Stalin och stalinismen, ‘Koba the Dread’: Amis jämförde sin lilla dotters nattliga skrik från barnkammaren med skriken från gulaglägren. Hitchens skrev bara: “Don’t. Be. Silly.”

Ni kommer ihåg vad Ruth Halldén skrev i ett brev till mig efter ett besök hos Amis: “Han låtsades att han hade ‘the great tradition’ bakom sig men jag märkte att han bara bluffade. Han hade just ingenting bakom sig – mer än sig själv.”





Anteckningar om Sverige

Friday, August 22nd, 2014

(*) Jag måste säga att jag håller med Zaremba om Reinfeldt och flyktingarna. Jag fick läsa om det där med uppgörelsen miljöpartiet/moderaterna flera gånger för att bara fatta sammanhanget, never mind innebörden. Jag kan förstås också tänka mig alla slags cyniska kommentarer om det hela – M måste profilera sig gentemot SD, till exempel – men nånstans fortsätter Sverige vara ett unikum i sina oväntade förutsägbarheter. Om det är cynism från Reinfeldts sida, så är det i alla fall cynism med ryggrad. Syns det mig.

(*) Man ser/hör så sällan utryckningsfordon i Sverige. Under de senaste två-tre besöken i Sverige tror jag mig ha sett allt som allt två polisbilar tjuta fram över gatorna. Det vill säga, jag har varit medveten om avsaknaden av sirener, och har räknat. Konstigt. Kanske polisen inte rycker ut längre, de bara ger skurkarna en mördande blick. Patrullerande poliser på gatorna? Biljettkontrollanter på spårvägen? N’existe pas. Utryckningen har schappat. You’re on your own.

(*) Gator… Av de göteborgska Långgatornas gentrifiering såg jag intet. Det är möjligt lägenheterna blivit dyrare, men jag spanade ingen gentrifieringens eftersläng: organiskt kött, retromode, coffee nazis… Rådmansgatan i Stockholm är rätt kul, särskilt vid rusningstid, upptäckte jag (efter ett jobb på 20post, som innehåller charmerande människor)… Och Kungsladugårdsgatan i Göteborg är lika lång som den alltid varit, den vägrar krympa, trots sin innehållslöshet…





Undrets trikåer…

Thursday, August 21st, 2014

trika

Jag skulle gärna vilja säga att den här skylten (från Kungsladugårdsgatan i Göteborg) sammanfattar min tiodagarsvistelse i Sverige. Men den gör den inte alls. Det hade inget med vare sig under eller trikåer att göra. Jag tyckte det bara var en rätt så bada-bing vits (för att vara Kungsladugårdsgatan i alla fall).

Och Resteröds…? It’s going places, just check this out

Det kommer mer ögonblicksbilder från Sverigeturnén, allt eftersom…





Ljudet av krig

Sunday, August 10th, 2014

Det är förstås mycket första världskriget just nu i brittiska medier (till skillnad från tyska medier, och Tyskland allmänt, för övrigt). Och det kommer inte att vara över tills julen, tro mig.

Mitt bidrag blir ett av de märkligaste, och mest symbolmättade, fenomenen jag någonsin hört talas om. Det är inte en myt att man kunde höra kanonerna från slaget vid Somme (juli-november 1916) i London och övriga delar av sydöstra England.

Men det berodde inte på decibeltalen i det fenomenala, infernaliska oväsen de förde, och som drev så många unga män till vansinne. Det berodde på att ljudvågorna från kanonerna steg uppåt, studsade mot det som senare fick namnet The Kennelly-Heaviside Layer i atmosfären, och till slut föll ner på toppen av en cirkelbåge som – på grund av jordens rundning – råkade hamna i dessa delar av England. Innanför eller utanför den här cirkelbågen kunde man alltså inte höra kanonerna.

Det var för övrigt så man fann ut – genom detta atmosfäriska lager – hur man skickar ljudradiovågor över stora avstånd.

Och som metafor är den ju nästan lite för gripande, lite för symboltung för att kunna lyfta. Verkligheten och dikten har egentligen ett väldigt grinigt syskonförhållande.

Och med detta ber jag om överseende med än mer sporadiska sommarrapporter. Jag anträder i morgon en resa till fosterlandet, varom jag hoppas kanske möjligtvis, om Gudrun vill och byxorna håller, kunna få ihop några lettres persanes





Döden

Thursday, August 7th, 2014

I morgon fredag kommer jag att mörda tjugofem varelser genom att koka ihjäl dem i skållhett vatten. Kräftorna alltså.

Jag har aldrig gjort det förut. Men jag vet att “skriken” bara är luften som pyser ut under skalen (please tell me I’m right, kräftor har väl för fan inga munnar eller lungor…)

OK, så här då, ni som kan… Jag frågar dem först om dom lever genom att kittla dem under hakan. Jag sköljer dem sedan i kallt vatten. Under tiden har jag kokat upp en balja vatten + en handfull havssalt + tre sockerbitar + en flaska öl + dillkronor (vilket inte finns att få tag på här, så det blir dillbuntar i massor)

Häll i de dödsdömda kräftorna, vänta tills dödssoppan har kokat upp igen, och räkna tio dödsminuter därifrån. Ta av spisen. Sätt ner baljan i kallbad. Vänta tills kvällen. Sätt på hatten. Sjung.

Övriga råd mottages med taxamet. God help us.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004