Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

En frånvarande genre

Sunday, Aug 24, 2014

En norsk poetissa, vars namn jag för tillfället glömt, var på besök i Rom och skrev ett poem om upplevelsen: om Den Eviga Staden, om livet, döden, konsten, alltings förgänglighet.

I en strof stod hon på Piazza Navona och studerade den spektakulära Fontana dei Quattro Fiumi. Hon drog ett djupt poetiskt andetag och tilltalade fontänens upphovsman: “Bernini, du er også død!”

Martin Amis fick mig att tänka på pekoralen, och varför den genren inte har någon egentlig motsvarighet här över, trots att man har så många pekoralister. Bertil Pettersson (i “Hitta vilse. Snedsprång i litteraturen” 2001) definierar dem så här:

Det utmärkande för en pekoralist är att uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna. Vilket inte hindrar att känslorna är starka och äkta.

Och han påpekar helt riktigt att “…man förhånar aldrig en pekoralist, snarare omfattar man honom – eller lika ofta henne, med viss, ibland stor, ömhet”. Vilket ju då diskvalificerar Martin Amis.

Det kan ha att göra med en speciell form av blindhet som gör att pekoralen inte verkar finnas i England. Det går ju inte att medvetet skriva pekoral, just därför att pekoralen är så “stark och äkta”. Genrens begreppsliga frånvaro kan alltså ge upphov till en slags estetisk skumögdhet hos läsarna.

Bara som ett exempel, Philip Larkins rimmade tankefläsk Aubade, där han bland annat talar om döden som “The anaesthetic from which none come round.”

Allt det kulturella kapital man under alla dessa århundraden ackumulerat räcker med andra ord till att köpa en så ambitiös otillräcklighet, men det blir heller inte en penny över när transaktionen väl är gjord.

8 Responses to “En frånvarande genre”

  1. Bildningsnivån på skriftställarna kanske. Ta tex Brideshead Revisited som är ett pekoral i andan men inte i språket.

  2. Man tycker ju att den positiva hållningen till god retorik – slagfärdig, säker, effektfull, vacker, slående – i England skulle göra att folk (både den bildade allmänheten, s a s, och kritikerna) blev *mer* uppmärksanna på pekoral. I Sverige finnd det ju en gamnmal, ingrodd attityd att alla språkliga uttryck, eller stildrag, som på något vis är uttänkta, iscensatta, tillfejade med eftertanke är ”bara bjäfs och retorik”; den sanna känslan uttrycker sig blott genom stammande eller osökt alldagliga fraser. En slags blindhet för retoriken, som i si tur gör folk försvarslösa inför en offentlighet där det är en ny form av snabbt tillsvängd PR-retorik som dominerar (och varken den svenska skolan, svensk tv eller den svenska riksdagen övar ju upp några goda talare..).. Men i England finns det en mycket mer öppen och bejakande hållning till retorik, från Shakespeare till moderna politiker, tv-serier och intervjuade rockstjärnor, så man skulle kanske…?

    Eller är det så att de föredrar att kalla det ”orimligt tråkigt”, överlastat etc snarare än något i stil med pekoral, som ju antyder ett slags helhetsgrepp på det man läst, inte bara tekniska enskildheter?

  3. Henrik: är helt med på din definition av Brideshead… Undrar om inte samma definition också kan appliceras på det mesta Waugh skrev, men så har jag inte läst alltihop. Dock: “Scoop” förlåter mycket…

    Magnus; håller också med om att offentligt/medialt (tal)språk i svenska sammanhang kan vara ganska miserabelt. Det är mycket stammande och äh-ande… Och, som i radio/TV, dessutom alltför många grundläggande broadcasting no-no’s… astmatiska inandningar före varje mening, man sväljer slutet på meningar och gör dem ohörbara, man envisas med det där otroligt irriterande ticet “m-m” (med höjd inflektion på andra m:et) som får folk att låta som en förnumstig moster Agata…

  4. Ja, skillnaden mellan tonfall, auktoritet ( i god mening) och förmåga att tala genom rutan mellan Rapport eller t ex svenska humorprogram och det mesta på BBC är ju inte direkt liten. Och det handlar inte bara om att de på BBC vet att de har en möjlig publik på hundratals miljoner utan om respekt för det man gör, och tekniskt kunnande – det ska till ett bra manus och träning för att de flesta av oss ska våga improvisera inför en stor publik och få till det.

    Sedan kan man ju se att skriven eller författad svenska i media ofta har samma fumligt avoga inställning till retoriken. Hur många svenska tv-pjäser eller filmer har inte kantrat under en hopplös, tondövt knotig dialog som var omöjlig och illusionsbrytande redan i det skrivna replikhäftet? Det finns något grundmurat bonnigt i den här inställningen att det sanna uttrycket är det som inte har kostat någon ansträngning, tanke eller inträning.

  5. Philip Larkin tycker jag för det mesta om, särskilt när han skriver om det som i allmänt tal kallas kärlek.

    Pekoral – ja. Kan knappt minnas hur det kunde vara. Kanske Onkel Toms stuga eller – nu svär jag i kyrkan – Den engelske patienten.

  6. Larkin är i mina ögon en av de många, många engelska poeter som svurit sitt liv och verk vid den heliga bokstavligheten, och just “Aubade” är ett utmärkt exempel: en dikt om dödsskräck som säger att man känner skräck för döden, punkt slut, nuff said. I många andra kulturer skulle poeter som Larkin varit trubadur, chansonnier, varietésångare (Larkin som Olle Adolphson), det vill säga, högklassig underhållning, inga särskilda pretensioner…

  7. För en gångs skull har du fel, min vän. No further remakrs.

  8. Nuff said, as the poet said… 😉

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004