Konst (inte skotsk)
Categories: KulturelltMonday, Sep 22, 2014
Anselm Kiefer på Royal Academy (från 27/9 till 14/12) får man ju gå och se. Jag tror inte jag sett något av honom IRL, och har alltid undrat om den där svaga, vaga känslan av kitsch över det hela försvinner eller förstärks när man ser dem framför sig.
Så här från håll är jag i alla fall inte övertygad om att t.ex. hans – för att vara lite elak – “tavlisering”, hans iscensättande av Celan (askan, Shulamith, den svarta mjölken) är en helt och hållet oumbärlig konstnärlig respons. Det känns lite redundant. Men jag sätter mina onda aningar på reservbänken tills dess.
Skillnaden mellan att se konst i verkligheten och i reproduktioner har jag skrivit om förut, men hittar det inte nu. Jag anser exempelvis att den amerikanska expressionismen, från Pollock till Jasper Johns, måste man se i verkligheten för att kunna förstå och uppleva både den enorma energin och den väldiga stillheten (så Kiefer kanske funkar, med tanke på hans släktskapsförbindelser med Pollock?).
Kubismen däremot – dvs. Picasso och Braque i princip – ser enligt min mening mycket bättre ut i reproduktion än i verkligheten, där den mest är blek och beige och brun och platt… Nå, plattheten är ju så att säga kubismens signatur, men blekheten gör sannerligen inte saken bättre. Jo, och den holländska guldåldern bör man också se i verkligheten.
September 22nd, 2014 at 8:21 pm
Pollock. Den käre edge-konstnären. Som eg var riktigt bra också innan han släppte lös hela härligheten.
För en gångs skull blev en biografifilm med Ed Harris som Pollock riktigt bra.
Och Kiefer, som jag sett 20 ggr på Louisiana. Inte den man rusar först till, men i det stora rum där han hänger samman med Per Kirkeby, Baselitz och några till HÄNDER det saker. Ibland tror jag det är mycket bra att vara en humorlös nyexpressionist med en udda och rå materialkänsla. Aka; Jag gillar.
September 23rd, 2014 at 1:49 pm
Vilhelm Hammershöis tavlor av tomma eller glest inredda rum, och deras ljusflöden, ser förstås gåtfulla och (trivialt uttryckt) “snygga” ut i reproduktion, men det är när man ser dem ‘live’ som man verkligen uppfattar vad de *gör* med ljuset och färgerna, ser den måleriska energin. Och samtidigt inser man också att det här är bilder av verkliga miljöer (även om de ibland arrangerades om av Ville), av frusna ögonblick. (De är också mindre i verkligheten än man kanske tänker sig om man möter hans tavlor i reproduktion, men det gör faktiskt ingenting).
September 24th, 2014 at 1:49 pm
Diskussioner om konst får mig ibland att tänka på några ord av Monet.
“Everyone discusses (my work) and pretends to understand, as if it were necessary to understand, when it is simply necessary to love.”
September 24th, 2014 at 7:46 pm
Jomen Malou, då har du inte fattat hur kul det är att diskutera konst. Om man är av det slaget ; )
September 24th, 2014 at 8:37 pm
Som nån sa, “talking about painting is like dancing about architecture.”
September 24th, 2014 at 8:53 pm
“the women they come and go, talking about Michelangelo”. Men det är klart; man kan TALA om filosofi, man kan numera TALA om mat tills det blir helt abstrakt, men man kan inte TALA om bilder. WTF!
September 24th, 2014 at 9:11 pm
Men – nu hänger jag inte med… Vad vore arkitektur utan dans…?!
September 24th, 2014 at 9:41 pm
Du får fråga Elvis. Costello, alltså.
September 24th, 2014 at 9:43 pm
I knew there was a catch… 🙂